Det är full fart inför Socialdemokraternas kongress i november då statsminister Stefan Löfven kommer att avgå och en ny partiledare – och senare statsminister – ska utses.

Bulletin har pratat med statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som också är politisk chefredaktör för socialdemokratiska Sydöstran, och frågat hur det kommer sig att socialdemokrater inte visar utåt om de vill bli partiledare.

I dagsläget har Socialdemokraternas valberedning bett de 26 partidistrikten att komma med förslag senast den 1 oktober på vem de vill se som nästa partiledare. Olika bedömare räknar finansminister Magdalena Andersson, inrikesminister Mikael Damberg, justitieminister Morgan Johansson, socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi och socialminister Lena Hallengren till favoriterna.

Enligt många är Magdalena Andersson den starkaste kandidaten. På onsdagen meddelade partidistriktet i Halland att de vill att hon ska ta över. När media tidigare har frågat Magdalena Andersson om hon är intresserad av posten som partiledare har hon dock inte sagt ja, men inte heller nej. Ingen annan av favoriterna har sagt att de vill bli partiledare.

Men att först slingra sig undan frågan för att i ett senare skede tacka ja är inget ovanligt bland socialdemokrater, utan snarare en del av kulturen. Stefan Löfven fick övertalas av valberedningen och Göran Persson, som var statsminister mellan 1996 och 2006, tackade först nej till att bli partiledare.

Är det en del av den socialdemokratiska partikulturen att till en början visa sig ointresserad av ordförandeskapet?
– Ointresserad kan jag inte säga. Däremot ska man inte visa sig ivrig utan man ska hänvisa till att man redan har ett bra uppdrag och trivs bra med det. Då har man i princip sagt nej. Men sedan säger man det som kan tolkas som ett ”kanske”. Det är när man säger att ”nu har partiet sin process” och hänvisar till valberedningen. Då säger de att under en hel månad ska partiets medlemmar diskutera och då finns det ingen anledning att föregripa det. Det ingår i protokollet om hur man beter sig, säger Stig-Björn Ljunggren till Bulletin.

Alla falanger måste bli nöjda

I dagsläget har Magdalena Andersson redan följt det ”protokoll” som Stig-Björn Ljunggren syftar på. På Svenska Dagbladets fråga om hon vill ta över efter Stefan Löfven svarade Magdalena Andersson att det är viktigt att ”processen får ha sin gång” och att hon nu är fullt upptagen med att som finansminister sätta budgeten.

Varför fungerar det så inom Socialdemokraterna?
– Det finns en jantekultur där som är genuint svensk. Det andra är att det finns en respekt för den här folkrörelsen som är väldigt tungrodd och sävlig. Det som händer nu är att man har sammanträde och diskuterar och så småningom ska varje distrikt nominera någon eller några. Valberedningen jobbar parallellt. I det här partiet finns det en formalistisk tradition, säger Ljunggren.

Han berättar att en tredje anledning till Socialdemokraternas relativt ”slutna process” kring partiledarvalet har att göra med att alla falanger inom partiet måste bli nöjda.

– Många tror att partier byggs upp av sina medlemmar. Men så är det inte, utan partier består av fraktioner och grupperingar som är baserade på intressen, politiska idéer, samhällsposition, geografi och så vidare. Det är olika strömningar som samlas under ett paraply och alla måste få plats under paraplyn, säger han och fortsätter:

– Alla måste få sina berättigade intressen tillgodosedda för att den enade fronten ska hålla ihop.

Vissa menar att Socialdemokraterna skulle gynnas av en mer öppen process där man ställer olika kandidater mot varandra. Vad anser du om det?
– Det skulle vara helt vansinnigt på grund av det jag sa. Partiet är inte en koalition med medlemmar.

Mer medial process

Enligt Stig-Björn Ljunggren uppstår det två processer när en ny partiledare ska väljas inom S. Den ena är den traditionella socialdemokratiska folkrörelseprocessen. Den andra är den mediala. De personer som vill se en mer ”öppen process” i samband med partiledarvalet vill att den ska gå i en mer medial riktning.

– Den här processen som försiggår nu är öppen, men den kräver att man är med i partiet och går på mötena. Det finns inget som är slutet på det viset. Men det som dessa personer vill ha är en direktsänd hearing där man intervjuar personer. Ungefär som man gör i USA när man har flera presidentkandidater och man har sju–åtta personer som kan stå på scen.

Han säger att några av dem som skulle vilja ha en öppen process är de så kallade Reformisterna, som är en förening inom S som propagerar för en ”progressiv ekonomisk politik”.

– De driver frågan inte bara för att de gillar rättvisa utan också för att det skulle ge dem en chans att flytta fram sina positioner.

Är den här medialiseringen något som i längden påverkar partikulturen?
– Den har redan påverkat och det kommer att bli mer. Vi kommer att gå mer mot de medialiserade processerna.

”Ingen tror på det ändå”

Skulle man kunna säga att det här med att inte visa sig för intresserad, i det här fallet av partiledarposten, är ett typiskt svenskt fenomen?
– Ja, men jag vet inte hur det går till i andra länder. Jag tror att ju mer anglosaxiska länderna är, desto mer medialiserade.

När MP nyligen skulle välja kvinnligt språkrör var det åtta kandidater. Där var det inte alls tabu att säga att ”Jag är intresserad, jag vill bli språkrör”. Har de en annan partikultur?
– Jag tror att det är så när partierna är mindre. Men detta finns också inom socialdemokratin. I det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU vet jag inte när de hade en enig valberedning senast. Där har de alltid två kandidater som står mot varandra.

När tror du att vi får veta vem som föreslås som ny partiledare?
– Partimedlemmarna ska diskutera detta september ut. Om det är som vi tror vet vi i början av oktober, senast. Är det så att vi inte vet så kan det bli någon dag innan kongressen. Kort sagt, om Magdalena Andersson säger nej blir det mer cirkus.

Så om vi inte redan vet i början av oktober så var det för att Magdalena Andersson blev tillfrågad och sa nej?
– Ja, senast då. Såvida inte medlemmarna har en annan tydlig kandidat. Då kan det gå rätt fort även om Magdalena Andersson har sagt nej, men det tvivlar jag på eftersom det är flera som är tänkbara om hon säger nej.

Är Magdalena Andersson ett säkert kort?
– Ja, hon kan alla frågor och är en skicklig talare och debattör. Nu uppfattar många henne som ”höger” men hon är mer vänster än vad folk tror.

Magdalena Andersson säger varken ja eller nej just nu. Göran Persson sa, till en början, nej på sin tid. Finns det några fler som har gett ett tydligt nej?
– Nej, inte så övertydligt som Göran Persson. Efter det mumlade man i stället.

Ingen vågade säga nej efter honom?
– Inte på det sättet som han sa eftersom det inte är någon som tror på det ändå, avslutar Stig-Björn Ljunggren.

Läs även: Stig-Björn Ljunggren: Vänsterpartiet tog död på januariavtalet