Han är en man med utblick över världen.

Och med inblick i Sverige.

Inte minst i de inre strukturerna, grunden för det som utgör ett fungerande samhälle.

Jens Stilhoff Sörensen vet att jämföra med dysfunktionella länder där staten inte fungerar, sköra stater, eller ”failed states”, som man säger på engelska, efter att forskat och skrivit om bland andra Sydsudan och länderna på Balkan.

Sverige är så klart inte en ”failed state”, men Jens S. Sörensen ser oroväckande tendenser av en nedåtgående spiral på flera plan.

– När man talar om sköra stater handlar det om vilka funktioner institutionerna klarar att upprätthålla. Institutioner har en tendens att fortsätta existera fast de inte längre fungerar. De kan fungera nepotistiskt och ibland bara finnas på pappret, som i Sydsudan. Och du kan ha institutioner som är starkt ideologiska. Som i Sverige.

Och sen har vi det där med New Public Managment.

– Vi har minst två parallella processer samtidigt. Dels New Public managment, som innebär en ekonomisk stress på myndighetssystemen, dels en ideologisk erodering av dem. Det har lett till en förändring av svensk myndighetskultur.

Sen har vi det Jens S. Sörensen kallar sovjetiseringen i Sverige som kommer lite längre fram i texten.

Mindre och mindre av budgeten går till den faktiska kärnverksamheten. Det är en slags sovjetisering vi ser. (Om svenska universitetet)

Docent Jens Stilhoff Sörensen bor i Skåne men är knuten till Institutionen för Globala Studier i Göteborg där han är lektor i Freds- och utvecklingsforskning. Han har en bakgrund på både Sida och Utrikesdepartementet där han jobbat under två utrikesministrar, Lena Hjelm Wallén och Anna Lindh, samt på Osse (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och EUMM (Europeiska Unionens övervakningskommission i före detta Jugoslavien. Därutöver har han bott i sex länder: Kroatien, Serbien, Italien, England och ett kortare tag i Belarus och Danmark.

Kan du förklara vad New Public Management är?

– NPM är en paraplyterm för hundratals olika reformer som har genomförts i mängder med länder inom polis, skola, sjukvård, hemtjänst… I Sverige tog det fart i början av 1990-talet. Det var socialdemokraterna som började och Alliansen fortsatte. Det är en nyliberal styrning av myndigheterna. Filosofin bakom den är en nyliberal affärsplan för den offentliga sektorn, den del av den offentliga sektorn som inte kan privatiseras. Den utsätts i stället för marknadsimiterande premisser. Den grundläggande tanken är att myndigheter ska bli mer effektiva och verksamheterna billigare.

Blir de inte det?

– Det finns studier som visar att det varken blir mer effektivt eller billigare, snarare tvärtom. Grundtanken i NPM är att den offentliga sektorn är en producent av varor och tjänster och medborgaren en konsument. I den processen förändras relationen mellan individer och myndigheter. När man är ung konsumerar man skolan, som gammal äldrevården.

– Tanken med den gamla klassiska förvaltningsmodellen, den weberianska, var att den var regelstyrd. Rekrytering ska ske på merit och förtjänst. Sen styrs verksamheten genom bland annat grundlagen, skolan av skollagen, sjukvården av hälso- och sjukvårdslagen och så vidare. Den klassiska förvaltningsmodellen byggde på idén om den ovälde tjänstemannen där man ser ämbetsmannen som demokratins väktare.

Vad var fördelen med en sådan ordning?

– Ingen politiker eller annan enskild medborgare kan ha insyn i allt som sker. Därför ska man ha en demokratisk infrastruktur som bär upp systemet. Ta meddelarfriheten som är en visselblåsarfunktion. En tjänsteman som ser att myndigheten bryter mot lagen ska kunna gå till en journalist utan att någon får eftersöka varifrån informationen kommer. Poängen är att han visserligen ska vara lojal mot sin chef, men i slutändan tjänar han primärt Lagen och medborgarna och är på så vis demokratins tjänare.

Med NPM händer något annat. Vad?

– Du går från regelstyrning till målstyrning, eller resultatstyrning. Det senare innebär att du ska följa en budget och bli mer effektiv. I hemtjänsten kan det innebära att personalen ska besöka tolv personer i stället för fem. Det blir en pinnjakt. Genom det här öppnades det upp för att också sätta upp andra mål, som till och med är ideologiska. Det är därför man numera talar om värdegrundsmål. Man ska inte bara uppfylla de ekonomiska målen men också mångfalds-, hållbarhets-, jämlikhetsmål och andra.

Vad är problemet med det, menar du?

– Det innebär att en myndighet i dag inte bara har ett, två, tre eller fyra mål att uppfylla utan kan ha uppåt 50–60 mål. Vad händer? Dels får du en spridning i energin, myndigheten tappar fokus på själva kärnverksamheten, dels får du målkonflikter som ska hanteras.

– Det är som att istället för att avge ett nyårslöfte avger du 37. Hur stor är då chansen att du klarar att uppfylla alla? Du lovar att vara hemma mer med familjen och samtidigt vara mer i skog och natur. Det uppstår lätt målkonflikter mellan de olika löftena.

Förklara.

– Inom NPM måste det kontrolleras att dessa uppfylls. Målen måste omvandlas till ett numeriskt värde för att få ett ekonomiskt. När all verksamhet omvandlas till numeriskt värde uppstår frågan: Hur mycket kostar handledningen av en student på högskolan? Hur mycket kostar en ambulansutryckning, en blindtarmsoperation och så vidare? Men många av de här värdarna är kvalitativa. Men de man skapar är pseudokvantitativa.

– Man omvandlar relationer till transaktioner. Ett hemtjänstbesök är egentligen en relation eftersom du går hem till en gammal människa, lagar mat och pratar med den. Det leder till en korruption av värden.

Vi har under lång tid sett en ökad byråkratisering på våra institutioner. Vad beror det på?

– Professionerna har fått allt mindre makt och utrymme. Läkarna, lärarna, professorerna på universiteten, alla, har fått mindre att säga till om kring sina egna uppgifter. Det är mer och mer makt åt managers inom polis, skola, överallt. Man kan säga att det är en avprofessionalisering av myndigheterna. Samtidigt en byråkratisering.

– Vi har skapat en utvärderingskult. Någon måste ju ta reda på om alla målen har uppfyllts. Det innebär i sin tur att man måste ha någon som skriver målplaner, hållbarhetsplaner, mångfaldsplaner, jämställdhetsplaner, miljöplaner och någon som ansvarar för strategin för att planen ska genomföras. På så sätt skalar du upp byråkratin överallt. Titta på universitet och sjukhus, nu är hälften av de anställda byråkrater. Mindre och mindre av budgeten går till den faktiska kärnverksamheten. Det är en slags sovjetisering vi ser.

Kan du ta något aktuellt exempel?

– Transportstyrelsen, skandalen där. Jag har inte alla detaljer, men det handlade om att man har outsourcat en del av verksamheten till utlandet för att det fanns en press på att göra den billigare. Det ledde till en av de största säkerhetsläckorna någonsin, orsakad av staten själv.

Varför sker ingen förändring när det väl är ganska uppenbart att många verksamheter inte fungerar som de ska?

– Vi har inget riktigt ansvarsutkrävande i Sverige. Vi har val vart fjärde år där vi kan rösta bort partier. Och vi har konstitutionsutskottet, men den reflekterar ju riksdagens sammansättning. Jag menar att vi borde ha en författningsdomstol och återinföra tjänstemannaansvaret.

– Vi har ingen tillräcklig maktdelning i Sverige samtidigt som vi kritiserar Ungern och Polen för att inte ha tillräckligt självständiga juridiska system. Vi har justitiekanslern och justitieombudsmannen. Men den första utses ju av regeringen. Vi har för mycket maktkoncentration i Sverige.

Det finns en rädsla för repression, att om jag skriver eller forskar på vissa ämnen, då stängs karriärvägarna av. Man hamnar inte i fängelse, men karriärvägarna stoppas.

Du ingår i Vetenskapsforum Covid-19, de forskare som kritiserat Folkhälsomyndigheten för coronahanteringen? Vilken är din främsta kritik utifrån din profession?

– Folkhälsomyndigheten frångick i flera fall lagstiftningen. En läkare ska anmäla misstänkt eller konstaterat fall till den regionala smittskyddsläkaren och till FHM.

– Smittskyddsläkaren ska sen se till att det sker en karantän och en smittspårning. Allmänheten ska också få korrekt information för att kunna skydda sig. Även arbetsgivare och skolor har ett ansvar att ta en smittad person ut ur miljön för att skydda andra.

– Folkhälsomyndigheten bröt mot detta genom att först upphäva anmälningsplikten för patienter som inte vårdades på sjukhus, sen genom att säga att det är upp till varje smittskyddsläkare att själv bestämma om covid ska anmälas. Därigenom slogs grunden för hela smittskyddsarbetet bort. Vid flera tillfällen har det sannolikt brutits mot förvaltningslagen om hur man ska dokumentera och rapportera genom att man raderat mejl. Det finns en rad tveksamheter.

– Vi har en coronakommission som är väldigt kritisk, men vi har inget ansvarsutkrävande. Det allvarligaste som kommit fram är att det finns folk som nekats sjukvård, som fått morfin i stället för syrgas och det bör strida mot hälso- och sjukvårdslagen. Alla ska ha rätt till vård även om man är gammal. Detta borde utredas i varje enskilt fall. Men det händer ju ingenting när sånt här sker.

Om jag inte visste att du pratade om Sverige nu hade jag undrat vilken bananrepublik du pratade om…

– Jag har vare sig sett någon åklagare eller journalist som granskat vad som verkligen har hänt när det gäller morfinbehandlingen och nekandet av syrgas. Vad är det för samhälle där detta kan ske?

Journalister har ju som uppgift att granska makten. Anser du att kåren i stort inte gjort sitt jobb?

– Det har funnits en rädsla för att göra vissa typer av reportage. Ett annat problem med journalistkåren är att den generellt sett är så obildad. Den reproducerar maktens bild av verkligheten.

– Ibland talar man om att det finns en stark konsensuskultur i Sverige. Och det har vi. Man kan också kalla det en stark pk-kultur (kultur av politisk korrekthet, red:s anm.). Det finns repressiva system som visar och signalerar om man ligger rätt eller inte i olika ämnen.

– Ta pandemin som exempel. Journalister och forskare har oftast okritiskt stöttat Folhälsomyndigheten. Ta alla dem som tidigt talade om hederskultur och som blev utfrysta. Folk socialiseras in i det här, lär sig var gränserna går. Det finns en rädsla för repression, att om jag skriver eller forskar på vissa ämnen, då stängs karriärvägarna av. Man hamnar inte i fängelse, men karriärvägarna stoppas.

Ser det likadant ut i resten av Europa?

– Åker du till Florens där jag har bott kan du tala på ett helt annat sätt, öppet. Det räcker att åka till Danmark. Jag brukar säga att för oss skåningar är Köpenhamn vårt Västberlin.

Det har allt mer börjat talas om vikten av att måna sverigebilden. Hur ska man förstå det?

– Sådant uppstår när diskrepansen blir för stor mellan politikernas ideologiska program, alltså den verklighet de vill framställa – och verkligheten. Vi ser den konflikten i dag.

– Professor Jonathan Friedman har skrivit mycket om hur pk-kulturer uppstår. Det är den politiska elitens sätt att disciplinera folket när de håller på att förlora hegemonin. Det handlar om makt, makten över narrativet, berättelsen.

– Om du har suttit i regeringen och förvaltat en viss ideologi och det samtidigt går åt fanders på en massa områden så kan du inte erkänna det. Det är en fråga om makten över berättelsen, sanningen om tillståndet i landet. Det är samma problem som i Sovjetunionen. Där fanns en verklighet som allt mer skilde sig från den ideologi som kommunistregimen ville förmedla.

Sovjetunionen?

– Naturligtvis är det provokativt att prata om att vi ser tendenser till sovjetisering i Sverige. Men det är en politisk metafor. En metafor har alltid en viss räckvidd. Sverige är inte Sovjetunionen men metaforen visar på problem som går i en sådan riktning. Metaforer är till för att sätta fokus på ett problem. Och vi har ett problem i Sverige med ideologisering före sanning. Det yttrar sig genom alla de tabuämnen som funnits under minst 20 år: hederskultur, no go-zoner, organiserad brottslighet, klaner, brottsstatistik. Makten har fokuset på att säga att det är känsligt att prata om dessa ämnena och stigmatiserat dem som gjort det.

Du menar, apropå Sovjet, alla ser brödköerna…?

– Ja, men den officiella sanningen är att köerna inte existerar. Det fanns inga problem i det sovjetiska samhället. Det finns den klassiska berättelsen om en av världens värsta massmördare, Andrei Chikatilo, som det också gjorts film om – Citizen X. Partiet sa att det finns inga seriemördare i Sovjetunionen. Sådana finns bara i ett dekadent västerländskt samhälle. Ideologin satte stopp för att inse att man verkligen hade en massmördare.

Vad oroar dig mest?

– Flera saker, men om jag ska välja ett: olika juridiska system som konkurrerar med det svenska, ett ämne som tidigare var svårt att diskutera. En lärdom man kan dra är genom att titta på länder med olika normkällor, exempelvis forna kolonialstater. Där finns ofta en lagstiftning från kolonialmakten. Samtidigt finns till exempel sharia och därtill sedvanerätten i till exempel klansamhället.

– När dessa tre kolliderar leder det till konflikter. Det fragmenterar samhället som riskerar att leda till att det där som binder samman samhället upplöses.

– I grunden är det lagen, att man har ett partnerskap under den. Om man inte har det har man inget kitt. Men det tillkommer också andra faktorer, som ett gemensamt språk, historia, kanske religion.

– Jag menar att det är lagen först, sen kommer de andra kitten som skapar ett fungerande samhälle under en stat. Om man har väldigt olika normkällor, att svensk lag inte gäller i vissa delar i låt oss säga Göteborg, då får vi parallella samhällen. Vad händer då om du kommer i konflikt med människor med andra normkällor och sätt att lösa konflikter?

Framtiden, var är vi om 20 år?

– Utan öppenhet är det svårt att komma fram med bra idéer på hur man ska lösa problem. Sverige är ganska unikt, tror jag. Om man tar frågan om multikulturalism och migration, det är ämnen som börjat diskuteras nu därför att problemen har blivit så stora. För bara några år sen sa politiker att Sverige kunde ta emot hur många migranter som helst. Nu låter det annorlunda. Det är så otroligt viktigt att man pratar öppet om allting, att man inte döljer verkligheten.

Foto: Per Brinkemo