Den 31 maj tillkännagav Moderaterna att partiet vill ändra den svenska nödvärnsrätten, så att regleringen blir mer generös. Denna reform har under lång tid legat i luften bland borgerligheten, och skulle enligt min åsikt vara en välkommen justering av en orimligt sträng lagstiftning.

Doktorn i straffrätt Dennis Martinsson, som SVT intervjuade i samband med Moderaternas utspel, var dock av annan uppfattning, och anförde en rad olika juridiska argument mot förslaget. Till stor del var dock Martinssons inpass mer missvisande än upplysande.

I brottsbalkens 24:e kapitel finns några allmänna grunder för ansvarsfrihet, det vill säga omständigheter som innebär att en annars brottslig handling (som mord eller misshandel) inte är brottslig. Första paragrafen talar om nödvärn, det vill säga rätten att med våld försvara sig mot ett brottsligt angrepp.

Också i nödvärn kan dock våld vara brottsligt, om det är överdrivet med tanke på “det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt”. Du får med andra ord inte använda hur mycket våld som helst, även om du blir anfallen. Om någon knuffar dig i krogkön får du inte skjuta ihjäl honom.

Enligt lagtexten utgör våld som används i självförsvar endast brott om våldet är uppenbart oförsvarligt, och dessutom står det uttryckligen i brottsbalkens förarbeten att det ska finnas en bred marginal till den angripnes förmån. Läser man enbart dessa rättskällor, kan man onekligen få intrycket att Moderaterna slår in öppna dörrar i syfte att plocka enkla poäng.

Problemet är dock att lagtexten i verkligheten fått en betydligt strängare tillämpning än vad Martinsson låter påskina. Högsta domstolen uttalade i det vägledande rättsfallet NJA 1994 att man “endast i utpräglade undantagsfall kan komma till resultatet, att det måste accepteras att en person uppsåtligen brukat kniv eller annat livsfarligt vapen för att freda sig.” I praktiken innebär detta att domstolarnas bedömning genast blir påtagligt hård, så fort den angripne (vilket är relativt vanligt) försvarar sig med ett tillhygge.

I ett annat vägledande rättsfall 2009 ansåg HD exempelvis att en man som blev attackerad i hemmet agerade uppenbart oförsvarligt, då han slog den knivbeväpnade inkräktaren med en hammare. Man kan tycka att denna praxisbildning är rätt och riktig, men man kan knappast på allvar hävda att den generellt tillerkänner angripna en bred marginal i våldsanvändningen.

Martinsson påstår vidare att ändringsförslaget inte innehåller “några större förändringar jämfört med vad som gäller idag”, vilket är en ytterst tveksam bedömning. Moderaternas idéskiss innehåller bland annat följande ord:

Om situationen är sådan att valet står mellan att använda dödligt våld mot en angripare eller att låta sig själv utsättas för stor risk för kroppskada [sic] som inte är helt bagatellartad måste den angripne ha rätt att använda dödligt våld.

Hade hade dessa ord varit lag, hade den tilltalades våldsanvändning i NJA 2009 s. 234 sannolikt varit tillåten. En lagändring som utan vidare förvandlar ett viktigt prejudikat till makulatur kan knappast avfärdas som “i linje med hur domstolarna dömer idag”, och följaktligen har Martinssons kritik inte heller i denna del fog för sig. Moderaternas förslag skulle av allt att döma innebära en betydelsefull ändring av rättsläget.

Sammanfattningsvis vilar Martinssons svar på skakig grund, och i vissa delar är hans expertkommentar rent av vilseledande. Att stärka nödvärnsrätten är samtidigt ingen självklar åtgärd, och det finns argument både för och emot. Den som vill försvara status quo måste dock bemöda sig med att faktiskt göra detta, snarare än att finta bort diskussionen genom juridisk dribbling.

Johannes Norrman är juriststudent vid Lunds universitet och svensk mästare i juridik 2021.