Denna av den namnkunnige idéhistorikern presenterade tendens kan tolkas på olika sätt. Negativt – som ett uttryck för att friheter som tidigare har tagits för givna nu är påtagligt hotade. Positivt – som ett tecken på att viljan att anlägga moteld mot frihetens fiender ökar.

Nya är hoten mot den akademiska friheten inte, vare sig i kortare eller längre historiska perspektiv. Den aktuella hotbild som består av politisering av, och aktivism på, universiteten har vi levt med under åtminstone femtiofem års tid.

I sitt förord till den svenska upplagan av Helen Pluckroses och James Lindsays uppmärksammade bok Cyniska teorier (Ex Tenebris förlag) resonerar Svante Nordin om den nya akademiska illiberalismen. Teoridrivna föreställningar om genus, ras och identitet står högt på denna riktnings agenda. En ny akademisk illiberalism förutsätter definitionsmässigt en gammal. Föregångaren utgörs enligt Svante Nordin av den marxist-leninistiskt impregnerade 68-kulturen.

Den nya akademiska illiberalismen förfogar över en egen vokabulär med ord som trygga zoner, deplattformering och cancelkultur. Rätten att inte bli kränkt (så till vida du inte råkar vara en vit, heterosexuell och kristen man) är högsta lag. Ett av aktivister ogillat ordval kan som exempel visar vara skäl nog till att drabbas av repressalier och hindras i utövandet av de akademiska friheterna.

Till de mera intressanta reaktionerna på den akademiska illiberalismen hör ett under innevarande år publicerat statligt betänkande – givetvis rör det sig inte om ett svenskt sådant. Nummer 2022:2 i serien Norges Offentlige Utredninger (NOU) bär titeln Akademisk ytringsfrihet. Att expertgruppens arbete ligger i tiden märks bland annat på att utredningen – som en följd av efterfrågan i omvärlden – översätts till engelska och att författarna har fått flera internationella inbjudningar till att komma och redogöra för sina slutsatser.

Ett helt kapitel i NOU 2022:2 har vikts åt att dokumentera inrapporterade utmaningar för, och hot mot, den akademiska yttrandefriheten. Till de teman som avhandlas hör oviljan att behandla kontroversiella forskningsteman – bland annat aspekter av migration, utestängning på grund av tillhörighet (vit man är det exempel som nämns), påtryckningar från högerextremt håll såväl som från teoriinriktade postmodernistiska strömningar samt cancelkultur. Till detta kapitel hör också refererade uppgifter om bristande åsiktsmångfald inom en av vänstersympatier eftertryckligt dominerad akademisk värld.

Den norska utredningen lägger stor vikt vid institutionernas – universitetens och högskolornas – ansvar för att stimulera och upprätthålla, inte kväsa, den akademiska yttrandefriheten. Författarna skriver om ”förpliktelsen att skapa största möjliga handlingsutrymme” för vetenskapens kvinnor och män att utan restriktioner ”tala, skriva, lyssna, utmana och lära”. Denna frihet är enligt NOU 2022:2 själva livsnerven i universiteten.

Självklarheter kan tyckas. Om det inte vore för den akademiska illiberalismen.

Expertgruppen understryker i sitt förslag till deklaration om den akademiska friheten att det inte tillhör de högre lärosätenas uppgift ”att beskydda anställda och studenter mot lagliga uttalanden vars innebörd många ogillar eller kan bli kränkta av”. Obehagliga, oacceptabla, förnärmande – ja, rent av chockerande – utsagor omfattas av yttrandefriheten. Till institutionernas förpliktelser hör däremot ”att beskydda och främja debatter i kontroversiella ämnen”.

Utredarna betonar samtidigt att akademisk frihet förutsätter akademiskt ansvar. I relation till provocerande eller på andra sätt för den goda smaken störande utspel består emellertid inte ansvaret i att sätta stopp för desamma utan att komma med motargument och kritik. Rapportens undertitel är talande för dess anda: ”God samtalskultur måste byggas nedifrån.” Det är kollegiets ansvar att upprätthålla vederbörliga kvalitetskrav på diskussionen.

Den akademiska kulturens väsen är inte att reglera, utan att disputera.