Som så mycket annat i Sverige styrs bilden av förtryck och av förföljelse mera av ideologiproduktion än av fakta. Teorier framställda i marxistiska och postkoloniala teoriverkstäder väger tyngre än empiri. Det gäller såväl synen på historien som vår egen tid.
Alltsedan den långa 68-vågen av radikalism har självhat odlats i den västerländska världen. En ingående komponent är föreställningen att kristna tillhör världens överordnade och bär på en kollektiv skuldbörda. Missionären med sin Bibel och kapitalisten med sin penningpung. Sida vid sida, tillsammans hjälptes de åt.
Lovvärda försök av enstaka historiker och skriftställare att nyansera – stundom vederlägga – förhärskande bilder av till exempel korståg och slaveri har inte saknats. Nämnas kan till exempel Fredrik Segerfeldts Den svarte mannens börda (Timbro 2019). I det allmänna medvetandet har emellertid bilden av den vite, liksom av den kristne, som förövaren med stort F etsat sig fast.
Till de förföljda som osynliggörs av ideologiproduktionens mallar hör inte minst just kristna. Det systematiska, och år för år tilltagande, förtryck som Jesu efterföljare utsätts för betraktas i stort sett som en icke-sak i våra nyhetsmedier.
Open Doors är ett ljus i mörkret. Organisationen har nyligen satt fingret på att var sjunde kristen globalt sett är en på grund av sin tro förföljd människa. I Open Doors aktuella förföljelseindex dominerar länder av två slag – muslimska och kommunistiska. Plats nummer ett upptas av Afghanistan, tvåa kommer Nordkorea.
Läs även: ”Gud ströks ur julpsalm i SVT:s Luciamorgon”
Islamiska och kommunistiska stater är två typer av regimer som västerländska aktivister inte sällan visar stor förståelse för, detta utifrån teorimallen över förtryck. Muslimer ses per definition som förtryckta av Västerlandet. De marxistiska staterna var länge toppdestinationer för den amerikanska och europeiska vänsterns politiska pilgrimsresor. Även om den marxist-leninistiska glöden har falnat finns fortfarande en betydande värdegemenskap kvar. Fienden – det kapitalistiska västerlandet är gemensam.
En sökning i mediearkivet Retriever ger vid handen att svensk media, med undantag för kristen press, förefaller ha ignorerat Open Doors alarmerande undersökning. I en alldeles för lite uppmärksammad kolumn i Göteborgs-Posten (15/1) frågar Jan Emanuel Johansson retoriskt: ”När läste du senast om övergreppen i Somalia där kristna förföljs av al-Shabab, i Nigeria där de förföljs av Boko Haram, eller i Afghanistan där kristna förföljs av IS och talibanerna? Eller när läste du om övergreppen mot kristna från staten i Iran, Irak, Pakistan och många andra länder?”
Ett sorgebarn i frågan om förtryckta kristna utgörs av kyrkor i västvärlden. I Sverige har en återkommande debatt gällt den passivitet med vilken Svenska kyrkan har förhållit sig till förtryck som pågår i muslimska länder. Europeiska kyrkors försummelser av lidande bröder och systrar är emellertid inte ett fenomen som uppstod med proislamska tendenser under Antje Jackelén, utan är ett fenomen som utmärkt de snart 55 år som präglats av arvet efter 1968.
Läs även: Lindén: I denna ljuva icketid
I min bok 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 lyfter jag fram en rad exempel. Här återfinns den marxistiske professorn i systematisk teologi som visade förståelse för förtrycket mot kristna i Sovjetunionen med motiveringen att troende inte visade solidaritet med samhällsarbetet. Till kretsen hör den blivande biskopen som anlade snarlika synsätt på repression i Kommunistkina; ett revolutionärt land han för övrigt menade var på väg att förverkliga Guds plan. Här ryms också biskopen i Stockholm – betrodd fredsideolog i Svenska kyrkan – som fann de av inte minst kristna människor pådrivna frihetssträvandena i Östtyskland vara ”alarmerande”.
En grupp lidande kristna är dock aktivister inom Svenska kyrkans led snabba på att hörsamma. Det gäller palestinier. Varför detta undantag? Till förklaringen hör att de kristna palestiniernas situation anses kunna legitimera den notoriska Israelfientligheten inom Svenska kyrkan. Denna fientlighet bottnar i sig i en av det radikala 1960-talet formad världsbild. För att tala med Jan Emanuel Johansson: Är du inte enligt teorimallen ett offer, så är du förtryckare. Och eftersom förtryckaren är imperialist, kolonisatör och rasist är Israel med säregen kyrkomöteslogik en apartheidstat.
