Facebook noscript imageSundeen: Teokratins nya ansikte
Johan Sundeen
Ledare
Sundeen: Teokratins nya ansikte
Ärkebiskop Antje Jackelén. Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT
Ärkebiskop Antje Jackelén. Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT

Myndigheter agerar ofta klåfingrigt mot religiösa samfund och vill politiskt styra religiös tro, men å andra sidan finns det gott om fall där religiösa representanter lägger näsan i blöt i politiska frågor, som exempelvis ärkebiskop Antje Jackelén, skriver Johan Sundeen.

Genom sin bok Den första rättigheten (Timbro) har Jacob Rudenstrand satt fokus på vikten av religionsfrihet. Han för in sociologen Hans L. Zetterbergs resonemang om autonoma samhällssfärer i denna diskussion. När partiväsendet vill använda staten för att styra kyrkors syn på till exempel äktenskapet är det ett intrång från den politiska sektorns sida i den religiösa sfärens territorium. Men väl så problematiskt är att delar av den religiösa sfären i Sverige gör sig skyldiga till samma sorts övertramp. Det gäller samfund och kyrkoledare som inte förmår hålla isär tro och politik, utan närmast programmatiskt blandar samman dessa.

För en tid sedan väckte det viss uppmärksamhet att ärkebiskop Antje Jackelén på sitt ämbetes officiella brevpapper läxade upp ett regionråd i Stockholm. Jackelén nöjde sig inte med att likt en gammaldags skolfröken ge vederbörande en uppsträckning. Hon ställde också brevet till Moderaternas partiledning; ett brev som innefattade budskapet att partiet i den samhälleliga enhetlighetens namn borde sluta kritisera Svenska kyrkan. Moderaterna anklagades i realiteten för polarisering därför att några representanter kritiserat Jackelén. Som det heter i en låttext: ”It’s just me, myself and I”.

Att detta utspel inte var ett olycksfall i arbetet framgår med önskvärd tydlighet av en intervju i Judisk krönika (1/2022), signerad journalistveteranen Margit Silberstein. I likhet med Jackeléns mot Iréne Svenonius riktade upptuktelse är det Mellanösternfrågan som avslöjar den nya – progressiva och i 68-anda verksamma – teokratins ansikte.

Att följande uttalande av Jackelén i Judisk krönika i stort sett har passerat obemärkt i svensk offentlighet säger åtskilligt om bristen på granskande journalistik:

”Det kan inte vara en ambassadörs uppgift att i media uppmana till splittring i den största medlemsorganisationen som finns i stationeringslandet. Jag ser allvarligt på det.”

Enligt Silberstein påstår Jackelén att ”Israels ambassadörer har en historia av att angripa kyrkan”. Med rätta upprörs Israels ambassadör över ärkebiskopens uttalande.

De båda utspelen ingår i ett mönster där kyrkklockor ämnade att kalla till dyrkan av Herren Gud används som politiska – megafonlika – redskap. För några år sedan skedde det på Gotland då en borgerlig intellektuell skulle hålla ett offentligt möte, på senare tid har det i flera städer ringts mot en dansk provokatörs grundlagsenliga rätt att utöva religionskritik. En hög företrädare för Svenska kyrkan har i sammanhanget uppfattats svikta i respekt för yttrandefriheten och odla en retorik som ligger nära islamismens (Mathias Bred i Göteborgs-Posten, 16/5).

Att bränna heliga böcker är en osympatisk handling, men rätten att häckla, rent av kränka, trosutövning ingår i såväl yttrande- som religionsfriheten. Det får kristna leva med, det måste muslimer också göra. I ett demokratiskt samhälle använder man argument, inte gatsten, censur, dånande kyrkklockor och hädelselagar.

Att flera av den svenskkyrkliga elitens angrepp på den politiska sfärens frihet sker i just frågor om Israel och rätten att kritisera islam är ingen slump. Under rubriken ”samarbete med terroriststämplade antisemiter” skriver professor Kjell O Lejon i Svensk Pastoraltidskrift (9/2022) hur han förgäves försökt få kyrkomötet att avbryta Jackeléns prestigeprojekt ”En värld av grannar”, vilket enligt Lejon innefattar samarbete med organisationer som ”har interpersonella och ideologiska kopplingar till Muslimska brödraskapet”.

Lejon försummar i sammanhanget inte att påminna om samma kyrkomötes ambition att apartheidstämpla Israel; ett beslut som fick en norsk tidning att beskriva Svenska kyrkan ”som en internationell värsting när det gäller” fientlighet mot den av huvudsakligen judar befolkade staten.

Påbud till politiska partier och främmande makts representanter om att inte kritisera Svenska kyrkan, samarbete med islamister, återkommande utspel som uppfattas ha en antisemitisk underton samt uttalanden och handlingar avsedda att försvåra/stoppa utövandet av grundläggande fri- och rättigheter. Vackert är det inte, den nya teokratins ansikte.

Johan Sundeen

Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria. Han har bland annat skrivit 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh, 2017).