”Vi måste sätta citattecken runt ordet ’fel’ i ingressen”, säger Mustafa med ansiktet i mobilen. Han ser klart urban ut i sin knälånga ullrock från Zara. Jag har en blå toppluva på mig som jag hittade på Gågatan i Östersund 2007.

Hemstickad.

”Tror du?”

”Ja… eller vill du bli kallad nazist?”

Jag nickar för mig själv.

”Nä såklart…”

Vi är på väg mot Ragunda by i Östjämtland. På årets dimmigaste dag. De skogsklädda bergen drunknar i låga moln, och det går att hålla knappt sextio kilometer i timmen på den snösliriga riksväg 87. En timmerbil med krängande släp dundrar förbi med någon decimeters marginal, och vi åker i total radioskugga. P1, P4 och ”Pää-trrrää” bara brusar.

Kanske lika bra.

På agendan idag: vi ska försöka leta reda på sjuttonåriga Esther, född och uppvuxen i Kyangwalilägret i västra Uganda. Esther kom till Sverige för drygt två år sedan med mamma, pappa och storebror, och vi vill höra mer om deras historia. Familjen hamnade i Märsta men från en dag till en annan fick de omlokalisera sextio mil norrut till den lilla byn Ragunda i Östjämtland. Vår kollega Simon Gunnholt på Jämtlands Tidning har intervjuat Esther och säger att hennes historia är värd att kolla upp. Hon är ett av levnadsödena bakom rubrikerna om ”social dumpning”, vilka blir allt vanligare i svensk dagspress.

När tidningen Hem & Hyra granskade fenomenet ”social dumpning” i höstas hittade man ett tjugotal kommuner som sade sig ha drabbats av fenomenet. I flera av dessa kommuner river man nerslitna (men fullt fungerande) hyreslängor för att bli av med problemet. Få kommuner erkänner att det är så – man talar hellre om att det är bättre att bygga nytt när ”behov uppstår”, men alla fattar taktiken. Ingen vill ta ansvar för arbetslösa analfabeter och/eller multisjuka pensionärer från Kongo eller Uzbekistan. Då är det bättre att betala en taxi till Norrland och skicka problemen (eller ”utmaningarna”) utom synhåll, och precis så blev det för Esther och hennes familj. Med kort varsel fick de sätta sig i en taxi från Märsta och åka ända upp till Jämtland nonstop. Kommunen betalade enkel resa och de två första månadshyrorna på den nya boendeorten.

Det är oklart exakt varför Sigtuna kommun så gärna ville bli av med familjen, men till slut blev de vräkta. Man hittade en fastighetsägare i norra Sverige som var beredd att hyra ut ett hus. Tyvärr kan det bara beskrivas som misär. 

När vi kommer fram till Esthers senast kända adress i Ragunda by är det dock tomt. 

Det står en trasig tvättmaskin på baksidan av det reveterade tvåvåningshuset; framför entrén ligger några tomma ölburkar. Det är knivhugg i dörren till lägenheten på andra våningen. Oklart varför, men kanske har det någon gång bott missbrukare på adressen. En omodern rullstolshiss är monterad i trapphuset och själva sitsen har stannat utanför dörren. 

Det är så trångt att man knappt kan öppna dörren.

Det visar sig att Ragunda kommun har hunnit flytta Esther och hennes familj till en annan adress och det är bra, för i det här huset ska ingen bo, definitivt inte barn; i en tom lägenhet utan möbler och wifi, i en by utan affär, mack och skola.

Efter diverse ringande hittar vi Esther på gymnasiet i Bispgården några mil bort, där hon studerar. Vi får inte intervjua henne inne på skolan på grund av coronasmittan så vi frågar om vi får ta med henne ner till Hammarstrand och ta en fika där. På väg ut ur skolan springer vi in i ett gäng afghanska killar i blåställ. De står och snackar i fikarummet utanför praktiska linjens verkstad och Mustafa slår sig i slang med dem:

”Bor ni här i Bispgården?” frågar han på dari.

”Nä. Sollefteå.”

”Ni pendlar hit varje dag?”

”Ja.”

”Kommer ni att få jobb efter att ha gått den här utbildningen?”

”Kanske.”

”Men ni har bara sex månader på er enligt nya gymnasielagen?”

”Ja.”

”Hur kommer det att gå?”

”Gissa…”

Det är en märklig scen – dessa spensliga killar från andra sidan jordklotet på en svensk gymnasieskola. Med siktet inställt på att få jobb som montörer av bakgavellyftar på Zepro och Wipro; Bispgården är en del av det gamla Sverige där det fanns verkstadsindustrier i vart och vartannat mindre samhälle och den här delen av branschen skriker efter arbetskraft. Kanske till och med en ung man från Teheran eller Kabul kan få in en fot där.

Kanske.

Jag säger till Esther medan Mustafa pratar en bit bort:

”They are talking about gymnasielagen. Maybe you’ve heard about it?”

Esther nickar artigt. 

”Maybe.”

Hon tittar ner i mobilen. Verkar inte tycka att det är särskilt konstigt att två svenska vita män tänker kidnappa henne till grannbyn och ställa frågor om hennes livssituation. Hon är vad man med ett gammalt fint svenskt ord brukar kalla ”fördragsam”. Hon sitter tyst medan vi babblar på i bilen på väg ner till Hammarstrand och ropar entusiastiska frågor över axeln som:

”What is the strangest thing so far about Sweden?”

”Have you noticed that people in Sweden don’t sit close to each other on the bus?”

Vi tar med henne till kafé Hörnet.

Hon berättar med blyg röst att hennes föräldrar är från Kongo men att en konflikt mellan de två folkgrupperna bandandi och wanyabwisha tvingade dem att fly. FN flög föräldrarna från Kampala i Uganda till Stockholm – möjligen som kvotflyktingar. 

(Det är lite oklart.)

”Gick det inte att stanna i Uganda?” undrar jag, och det är en fråga som kan uppfattas som taskig men även logisk för det råder inte krig i Uganda och den ugandiska kulturen ligger gissningsvis närmare den kongolesiska än den svenska.

”UN wanted us to go to Europe”, förklarar Esther lakoniskt.  

Vi nickar, äter glutenfri biskvi och noterar att tre av fyra i personalen på fiket är eritreaner.

”There are very many eritreans here in Jamtland”, säger Esther konstaterande.

Hennes telefon ringer och hon svarar på svenska. 

Vi studsar för vi har inte fattat att hon kan språket men det visar sig att hon talar fyra språk mer eller mindre flytande, svenska, engelska, swahili och rwandiska. Hon skulle gärna bli läkare eller sjuksköterska berättar hon när hon har lagt på, fast hon säger att drömmarna kom av sig lite efter flytten till Sverige. Det här är – såklart – en enorm kontrast mot Afrika. Personen som ringde var för övrigt en man som ville skänka begagnade möbler till familjen; Esther berättar det helt osentimentalt. Det är inget att skämmas över. 

Möbler måste man ha.

”Hur kommer det sig att du är så bra på svenska?” säger jag efter en stund.

”Vi fokuserade på grammatik i skolan”, säger Esther.

”Har du några vänner här i Jämtland?” undrar Mustafa.

”Nej… men så fort jag fyller arton tänker jag flytta till Härnösand. Där har jag vänner.”

”Varför i Härnösand?”

”Man har startat en kristen kyrka för ugandier där.”

”Aha.”

Det nya Sverige – vi tänker det samtidigt.

Och sen tar vi med oss Esther till Thaipaviljongen i Utanede någon mil bort. Det är så dimmigt att den gyllene toppkupolen inte dyker upp i synfältet förrän vi kör upp på parkeringen precis utanför entrén. Det är stängt. Vi plankar in över staketet och sedan går vi runt och fotar lite i decemberrusket. 

Mustafa guidar. Han berättar om bakgrunden till placeringen av det vidlyftiga minnesmärket: thailändske kung Chulalongkorns besök på platsen 1897. Kung Chulalongkorn är Thailands populäraste kung alla kategorier. Han avskaffade både månggifte och slaveri och var gift med en prinsessa från varje provins – han offrade sig för att hålla ihop landet.

Esther nickar intresserat.

”It’s very beautiful here.”

När vi åker hem skymmer det och vi får in P4. Pladder om rullrån och epatraktorer, munskyddets vara eller inte vara och den lokala bristen på snö. Programledarna skrattar uppspelt åt allt som sägs.

”Din pappa”, säger Mustafa innan vi släpper av Esther vid den nya adressen mittemot ICA i Bispgården. ”Har han några drömmar? Vad vill han med sitt liv i Sverige?”

Esther sitter tyst.

”Jag vet inte.”

”Får vi träffa honom?” frågar jag.

”Nej”, säger Esther, ”han skulle inte förstå.”

                                                                                       ***

Dagen efter är vi Östersund.

I källaren på Gamla Teatern.

Mustafa klär av sig naken och lägger sig på britsen i det nersläckta lilla rummet. Det är en speciell situation och han försöker vinna tid genom att ställa frågor till vårt intervjuoffer Annet – en kvinna som också kommer från Uganda men vars liv i Sverige blivit helt annorlunda jämfört med Esthers. Annet är mycket handlingskraftig och har på kort tid hittat sin plats i det svenska samhället, både som timanställd och som egen företagare.

”Is... uh... massage a big thing in your home country?” frågar Mustafa artigt.

Annet ler professionellt.

”Yes of course. Very big.”

Mustafa skrattar till – och jag med – en aning nervöst. Det blir svårare och svårare att prata om ”integration” märker vi. Vi har hållit på med det här i flera år nu och börjar känna oss tjatiga. Vi lutar mer och mer åt att det är bäst om människor bara får sköta sig själva. 

Ingen kan ”bli svensk”. 

Vad betyder det ens? 

Visst, man kan lära sig språket, man kan få ett jobb… men allt annat måste ju vara frivilligt? Skulle vi vilja ”bli ugandier” om vi hamnade i det landet som flyktingar?

Föga troligt.

Mustafa åstadkommer ett förvånat ljud när Annet häller ut eteriska oljor över hans rygg. 

”Agh!”

En dörr smäller på avstånd. Det knakar spöklikt i de gamla golvplankorna i receptionen ovanför oss. 

På sin tid var det här världens största Godtemplarbyggnad. 

En pampig träbyggnad strax intill busstorget i en del av staden som numera har fått taskigt rykte på grund av knarkförsäljningen.

I dag krängs det Tradolan inne på toaletten på busstationen – i slutet av 1800-talet var det hembränt som förstörde ungdomen på stadens gator och torg. Speciellt i Jämtland, där superiet var svårt utbrett. Godtemplarorden kände att det måste till något extra varför man satsade på att bygga ett stort allaktivitetshus där folk kunde roa sig utan sprit. Man spelade amatörteater i de här lokalerna ända in på 50-talet. Internationella storheter som ”Marthelli – den mänskliga antennen” kom på besök och bjöd på ”stor skrattfest”, som det står på de gamla inramade affischerna i den numera hiskeligt bordellinredda restaurangdelen:

”En skrattparoxysmernas cavalcade!”

 I dag är Gamla Teatern ett Best Western-Hotel på dekis. 

Eller kanske snarare: på tillfällig corona-sparlåga. Inte ett julbord så långt ögat når, inga gränshandlande norrmän, inga konserter, men spaavdelningen i källaren är fortfarande igång, och det är där vi träffar Annet. 

Hon har bott i Sverige i tre år, är utbildad massös men har även läst Human Resource Management på Cavendish-universitetet i Kampala. Hon träffade sin svenske sambo i grannlandet Burundi när han var där på affärsresa. De två flyttade sedermera till Sverige och Annet började jobba på ett kafé – och med sitt eget företag.

”So anyway… is massage a big thing in Uganda, or what…?” envisas Mustafa, en aning distraherat, medan delfinmusiken ljuder i bakgrunden. 

”Du måste ställa bättre frågor”, viskar jag nervöst där jag sitter bredvid massagebänken med iPaden i knät. ”Fråga om rasism!”

”Vaddå, Swedish massage är väl känt över hela världen?” säger Mustafa och skyler sig inför mina och Annets nyfikna blickar.

”It is!” säger Annet hjälpsamt. Hon tittar lite undrande på mig. ”What was the name of the newspaper you’re writing for, again…?”

”Bulletin”, säger jag. ”Brand new enterprise. Gonna be huge.”

”Aha.”

”De har värvat några av de största liberala och konservativa skribenterna i Sverige”, förtydligar Mustafa. ”Some of the sharpest intellectuals in the country… and then us.”

Annet ler outgrundligt. 

”It’s going to change the whole media landscape in Sweden”, lägger han till, ”everyone’s afraid of them.” 

”…anyway, it’s going to be huge”, säger jag med försäkrande tonfall medan Annet börjar knåda Mustafas vader. 

De två resonerar en stund huruvida rasism är en faktor när folk ringer och bokar massage; alltså om nån vänder i dörren när de kommer in och får se att hon är svart.

”Vissa kanske blir lite ställda”, säger Annet, ”men jag låter mina händer tala och hittills har jag inte fått några klagomål. Jag menar, jag är professionellt utbildad massageterapeut. Det är ett av mina två jobb.”

”Arbete är nyckeln till integration”, säger Mustafa och höjer pekfingret i luften.

”Det är dom som ligger i och jobbar som lyckas”, säger jag.

Vi säger ofta sådant där när vi är ute och intervjuar folk. Det är lite klyschigt men ofta stämmer det, och vi träffar många invandrarkvinnor som har tagit saken i egna händer och utbildat sig, lärt sig språket, paddlat på i det tysta. Det är nästan alltid bara män som slutar med att bli mördare eller knarklangare.

”Kvinnor är vana att anpassa sig från sina hemländer”, säger Mustafa, ”när de kommer hit fortsätter de – men här får de ofta större utdelning på den inställningen än i hemländerna. Med killarna är det tvärtom: machostuket är inte värt ett dugg i feministiska Sverige. Det där är lite intressant.”

Mustafa frågar om klass och klassresor och frågar Annet om hur hon märker det på ugandier.

”Jag hör på det sätt folk pratar om de är arbetarklass eller överklass, men sådant spelar ingen roll där jag kommer ifrån.” 

Mustafa och jag försöker förklara att i Sverige är en klassresa bland det finaste en människa kan företa sig. Speciellt om man är journalist eller kulturskribent. Annet lyssnar uppmärksamt men ser inte helt övertygad ut. Hon berättar, apropå klass, om sin sjuka granne som inte fick hjälp från Försäkringskassan.

”Jag såg att han inte mådde bra och att han behövde mat. Jag ville erbjuda honom hjälp, pengar, men mina svenska vänner sa: ’Åh nej nej! Gör inte det, han kan bli förolämpad!’ Men jag struntade i det och gick och köpte ett presentkort på Coop – jag är från Afrika, där hjälper vi varandra – och sedan gick jag och knackade på. Jag höll presentkortet bakom ryggen och sa till honom: ’Snälla bli inte arg nu men jag vill göra nåt för dig. Jag–’”

Här börjar hon gråta. 

På riktigt. 

Tårarna som trillar nerför hennes kinder är äkta för händelsen med grannen har berört henne djupt.

”Det var så hemskt…”, säger hon och grimaserar, ”men det finns faktiskt människor som svälter i Sverige och det blir så konstigt när ni hela tiden ska hjälpa resten av världen!”

Hon torkar tårarna med en näsduk och lugnar sig lite.

”I Uganda ser jag sällan deprimerade människor. Visst, de kan vara både hungriga och fattiga men de ler ändå. I Sverige har ni allt materiellt... oftast... men många svenskar verkar ändå deprimerade.”

”Det är just för att vi har allt som vi är det”, säger jag förnumstigt.

Mustafa stönar (möjligen för att Annet tar i när hon knådar hans rygg).

”Hur uppfostrar man barn i Uganda?” frågar han och försöker räta upp samtalet.

”Man disciplinerar dem”, säger Annet. ”Barn ska inte svara tillbaka. Här i Sverige är föräldrar very... hm… what is the word… lenient? I Uganda kan man få stryk av sina föräldrar men man ser ändå upp till dem, eftersom man förstår att de hjälper en i långa loppet, you know?”

Mustafa bryter in:

”Do you often go hiking?”

”Hiking?” säger jag och stryker en svettdroppe ur pannan.

Mustafa tittar upp från britsen, röd i ansiktet:

”Jag frågar om hon går på tur ofta… eftersom det är så vackert här i Sverige. Hallå? Det är väl relevant?”

”I love Sweden”, säger Annet diplomatiskt. ”It’s very beautiful. Especially in Jämtland.”

Klockan slår åtta. 

Det har gått en timme och massagen är slut. Mustafa vacklar ut i den kakelklädda hamam-avdelningen med håret på ända och ett zenbuddistiskt leende på läpparna.

”Skriv upp det på Kvartal!” säger han till Annet med en flott gest.

Jag tittar på honom.

”Kvartal?”

”Nej! Fan!” Han garvar till. ”Jag menar Bulletin! Skriv upp det på dem!”

                                                                                       ***

Manne Mosten stod inne på Kvantum för att handla 270 chipspåsar när det plingade till i telefonen. 

Det var en reporter från TV4 Riks:

”Intervjun blev jättebra, nu ligger den ute på webben!” 

Manne skyndade sig att gå in på mobilen och hann läsa rubriken:
 

”Kaféägare bryter mot turordningsregler – Ali får stanna.”
 

Sen dog telefonens batteri.

”Jag fick panik”, berättar Manne när vi träffar honom på Norra Station i centrala Östersund en månad senare, ”jag fattade ju direkt vart det här skulle ta vägen…”

”Vart?”

”Jag skulle få en massa skit.”

Och mycket riktigt – TV 4-inslaget blev viralt och början på några synnerligen intressanta dagar för hela personalen på restaurang Norra Station i centrala Östersund. Manne Mosten blev högertrollens favorithatobjekt, han fick kopiöst med skit i kommentatorsfälten runt om i hela Sverige. Hans köksansvarige Ali å sin sida blev symbolen för den hemska invandraren som kommer till Sverige och tar alla jobb från oss svenskar. 

En sextioårig dam i Skåne skrev ilsket på Facebook:

”Jag kommer aldrig nånsin att besöka det där kaféet!”

”Det blev otroligt fel alltihopa”, säger Manne när vi träffar honom och Ali över en kopp kaffe på den numera rikskända restaurangen som ligger på en gentrifierad innergård. 

”På vilket sätt?”

”Jomen, att behöva varsla personal är en extremt känslig händelse. Det drabbar de berörda hårt. Därför bör den som intervjuar och rubriksätter vara mycket noga med att det blir rätt. Den första redaktionen som kom hit och intervjuade oss var Radio Jämtland, men tyvärr blev det fel både i text och i rubriksättning. I texten stod att vi varslat all personal utom dem med nystartsjobb. Men det var ju precis tvärtom. Det som faktiskt hände i november 2020 var att vi varslade alla med nystartsjobb och behöll en person som har jobbat länge. En som är mycket kompetent och som råkar vara ett av de ensamkommande flyktingbarnen. Han har inget bidrag alls och är fast anställd.”

Den felaktiga texten som löd att Manne hade varslat all personal utom dem med nystartsjobb blev sedan en gigantisk godispåse för alla rasister.

”Det var från dem TV4 Riks sedan fick storyn?” frågar jag.

”Ja.” Och även Östersundsposten som troligen kopierade texten från Radio Jämtland eftersom det stod precis samma sak där.

”Vad hade du velat säga då?”

Manne drar efter andan. Han ser både road och lite olycklig ut.

”Jamen, att det här med att prata permitteringar av svenskar, och ensamkommande afghaners situation… det är ett lite annorlunda reportage än att åka ut och baka tunnbröd med Siv-Britt i Trångsviken, förstår ni? Allt som har med invandring att göra kräver fingertoppskänsla.”

”Speciellt nu”, säger Ali och gestikulerar, ”när det är corona och alla redan är så känsliga. Många svenskar har fått sparken eller blivit permitterade. Det är klart det lät konstigt i mångas öron. Svenskarna får gå – Ali får stanna, liksom!”

TV4 Riks frågade Ali:

”Vad händer om du får sparken? Blir du utvisad då?”

”Och jag ville verkligen inte svara på det”, säger Ali som inte har ett bidragsjobb utan fast anställning på kaféet, och detta efter att ha visat sig genuint duktig på att organisera verksamheten. ”Jag förstod redan där och då att det där skulle bli för komplicerat att prata om på bara 5–10 minuter.”

TV 4 ändrade sedermera rubriken på webben, men först sedan Manne Mosten ringt och påpekat att vinklingen mer eller mindre framställde honom som kriminell. För vissa blev han till och med landsförrädare, medan andra på vänsterkanten retade upp sig på att han tycktes bryta mot turordningsreglerna.

Radio Jämtland lyckades, måhända oavsiktligt, vinkla det som att helgonet Manne pandemi-sparkat alla svenskar i personalen för att rädda kvar en stackars invandrare. Han framstod som asylaktivist, och den obligatoriska skitstormen utbröt på kanalens Facebooksida; en redaktör fick rycka in sent samma kväll och börja rensa i kommentarsfälten.

På SamNytts hemsida fylldes kommentarerna också på i strid ström: 

”Den där Manne Mosten måste vara lika intelligent som en dildo…”, citerar Manne ur minnet. ”Det stod även att jag är marxist, leninist och givetvis: kommunist.”

”Fast kommer inte du från en gammal företagarfamilj?” frågar jag.

”Det spelade ingen roll”, säger Manne. ”Det blev fel ändå. Vänstern var arg för att jag verkade kringgå turordningsreglerna men grejen är att man får undanta två anställda från turordningsreglerna om det är ett företag med under tio anställda. Veckan före var förhandlingen med facket färdig och allt i sin ordning, sen blev det en mediegrej av alltihopa.”

”Vad tycker facket om sådant här, då?”

Manne rycker på axlarna.

”De är luttrade. Det brukar bli så här när man undantar en invandrare från reglerna och det kommer till allmänhetens kännedom.”

”Det är faktiskt en fördel att det inte händer så mycket här uppe”, säger Ali apropå rabaldret. 

”Hur då?”

”Jo, för genom att stanna i Östersund och inte dra till Stockholm, så har jag kunnat lära mig språket i lugn och ro, jag har skaffat jobb… fått ett socialt sammanhang…”

”It takes a village”, säger Mustafa.

Ali nickar.

”Precis.”

”Hur länge är man nyanländ?” frågar jag medan temat till Frozen ljuder i högtalarna och en vilsegången 70-plussare studerar de utstuderade bakverken i montern bakom oss. Portugisiska pudrade puddingar och dajm-biskvier.

”Alltså… jag kallar mig väl ny svensk numera”, säger Ali med tydlig paus mellan ”ny” och ”svensk”. 

Han väntar dock fortfarande på uppehållstillstånd, har hållit på i fem år med asylprocessen. För honom har det blivit vardag att gå till Migrationsverket och sitta på intervjuer och utvärderingar. Han visar hur psykologen brukar stirra närgånget på honom med uppspärrade glosögon. Antagligen medkännande men, såklart, också en aning påfrestande för integriteten.

Ali pratar mycket bra svenska. Ord som ”tillsvidareanställning” och ”verkställighetshinder” sägs i förbifarten och vi frågar om han kan säga det på dari också men där går han bet …

”Haha, nä… för svårt… olika världar…”

”Jag kan inte heller”, säger Mustafa och stryker sig om hakan. Han tittar på Manne:

”Du, du skulle bara ha trollat dem som kallade dig asylaktivist och sagt: ’Egentligen gillar jag inte invandrare men Ali jobbar så bra att jag var tvungen att anställa honom.’”

Manne skrattar till.

”Ja, kanske det…”

”Blir du inte lite migrationsdomare en sådan här gång?”, frågar jag. ”Precis som en lärare: ni får ta ansvaret för andras liv. Om ni inte garanterar anställning eller sätter godkänt på proven så kan det betyda utvisning?”

Manne nickar.

”Exakt, det kan bli enorma moraliska och etiska konsekvenser av det man gör en sådan här gång. I det här fallet blev det dessutom en massa extraarbete för mig som företagare, eftersom media slarvade med att ge hela bakgrunden till historien. Man klippte klumpigt och satte braskande rubriker och plötsligt var Norra Station rikskänt för helt fel saker.

”Hur är din relation till medier idag?”, frågar Mustafa. ”Hatar ni varandra?”

”Nej, nej… Det fanns ingen illvilja hos journalisterna”, säger Manne. ”Det handlar mer om ointresse och en oförmåga att göra en djupare analys av hur ett inslag kan ställa till det; vilket genomslag det kan få. Speciellt här på hemmaplan där vi kanske inte är vana vid hur fort det kan gå med sånt där.”

”Det TV4 gjorde sig skyldiga till var klockren fallskärmsjournalistik”, säger Mustafa som en referens till när Tim Pool gjorde misstaget att åka till Sverige 2017 för att undersöka vad som faktiskt pågick här (i samband med Donald Trumps svepande uttalanden om det lilla landet i norra Europa). Han blev beskylld av svenska kollegor för att ”underminera demokratin”.

”Vad heter fallskärmsjournalistik på dari?” säger jag.

”Parachut journalistik”, säger Mustafa.

”Det är precis det du sysslar med när du åker upp hit från Nacka”, säger jag, ”du dimper ner i Norrland och åker runt i några dygn, skildrar oss exotiska norrlänningar och sen åker du hem till huvudstaden igen. Sitter på Paradiset och dricker vegansk chailatte.”

Mustafa ger mig en blick.

”Dude… vid det här laget har jag besökt ganska många delar av Sverige som föreläsare…”

”Jag vet. Jag bara skojar.”

När vi går ut från restaurangen säger han:

”Det skulle inte förvåna mig om vi får läsa en rubrik om några månader: ’Ali utvisas för att arbetsgivaren Manne betalade in arbetsgivaravgift en dag för sent.’”

Han ser genuint nerslagen ut och lägger till, en aning frånvarande:

”Herre Jösses-rasister.”

”Vad är det”, undrar jag.

”Har du inte hört talas om Herre Jösses-liberaler?”

”Nä.”

”Det är författaren Thomas Engström som myntat begreppet; liberaler som gör en karta av verkligheten byggd på frihetliga principer. Fast när de inser att deras karta av verkligheten inte stämmer överens med verkligheten utbrister de ’Herre Jösses!’”

”Aha. Så vad är en Herre Jösses-rasist?”

Mustafa blåser in varm luft mellan fingrarna.

”Rasister som har den bestämda uppfattningen att alla invandrare är bidragsberoende parasiter som vill islamisera Sverige… men som, när de läser vår text om Ali, Esther och Annet kanske får en annan, mer nyanserad bild av verkligheten…”

”…och ropar Herre Jösses!”

”Exakt. Och om nån rasist blir arg över det, får de skälla på mig.”

Vi går fem meter, bokstavligen fem meter från infarten till Norra Station, innan dörren till en inredningsaffär slås upp och SR-journalisten som gjorde den första intervjun med Manne kliver ut och nästan krockar med oss.

Vi hejar på henne och får en trumpen nick tillbaka.

I efterhand får vi höra att inslaget från Norra Station satt igång en infekterad interndiskussion på P4. De tog till sig av kritiken, och på ett sätt kan man sympatisera med deras situation. De ville göra ett fint reportage om nån som gjorde nåt bra, men sånt blir allt svårare i Sverige. Debatten kring invandring är ett minfält. 

”Den här stan är verkligen liten”, säger Mustafa och drar upp kragen på sin ullrock. ”Men jag är glad att jag åkte hit igen. Det ger perspektiv på Stockholm.” 

TEXT: Jens Ganman och Mustafa Panshiri
Jens Ganman och Mustafa Panshiri är författare och fristående debattörer. Deras reportagebok ”Det lilla landet som kunde” (2017) skildrar den svenska integrationens fram- och baksidor.