Gästtext. Jakob Heidbrink, docent i civilrätt, skriver om den tyska 1900-talshistorien och att den inte är någon nyckel till förståelse av den svenska nutiden: Det är barockt att vilja jämföra Moderaterna med 1920-talets tyska konservativa. Dåtidens konservativa i Tyskland var nämligen inte konservativa, inte om man med konservativ menar försiktighet inför samhällsförändringar och en önskan om att förändringar ska ske långsamt.
Justitieminister Morgan Johansson och Aftonbladets chefredaktör Anders Lindberg tävlar om att likställa Moderaternas beredskap att samarbeta med Sverigedemokraterna med Franz von Papens inbjudan 1933 till Hitler att bli rikskansler. Jämförelsen är hårresande vilseledande och historiskt felaktig.
För att jämförelsen ska kunna vara rättvisande, måste nämligen ganska många förutsättningar vara uppfyllda. Sverigedemokraterna måste likna NSDAP, och Jimmie Åkesson Hitler. Sverige måste likna Weimarrepubliken. Moderaterna måste likna de tyska konservativa. Brister det på någon av dessa punkter, kan det fortsatt framstå som olämpligt att Moderaterna kan tänka sig samarbeta med Sverigedemokraterna – men då är den historiska parallellen felaktig.
Det brister på alla punkter.
Sverigedemokraterna är inte NSDAP. NSDAP var ett parti med två paramilitära organisationer, SA och SS. Partiets Führer hade i Mein Kampf förklarat att han skulle föra anfallskrig mot Tysklands grannar. Misshagliga minoriteter skulle med våld fördrivas. Vad man än anser om Sverigedemokraternas politik: några paramilitära grenar har partiet inte.
De länkar till högerextrema grupper som finns, avser enskilda partiföreträdare, inte partiet. Oavsett vad man anser om Sverigedemokraternas tal om en nedärvd essens i det svenska folket eller partiets ståndpunkt i fråga om den inhemska svenska kulturen, kan ingen rimligen påstå att partiet vill föra anfallskrig mot våra grannar eller med våld fördriva minoriteter. Att jämföra Sverigedemokraterna med NSDAP är att ta lätt på den ondska NSDAP var. Att jämföra Åkesson med Hitler är så verklighetsfrämmande att det inte ens lönar sig att bemöta jämförelsen.
Även ett instabilt Sverige är långt mera stabilt än Weimarrepubliken någonsin var.
Sverige är inte Weimarrepubliken. Sverige är, trots alla skjutningar, sprängningar och sociala problem, i jämförelse med Weimar ett synnerligen fredligt land. I slutet av 1920-talet ägde slag rum på Tysklands gator. Våldsam och beväpnad högerextremism mötte våldsam och beväpnad vänsterextremism. Även demokratiska partier hade paramilitära organisationer. Politiska motståndare misshandlades, sköts, avrättades i stort sett dagligen. Att jämföra de trots allt enstaka politiskt motiverade brotten i Sverige med det allomfattande politiska våldet i Weimarrepublikens slutskede kräver nog att man aldrig sett politiskt våld. Även ett instabilt Sverige är långt mera stabilt än Weimarrepubliken någonsin var.
Men mest av allt är det barockt att vilja jämföra Moderaterna med 1920-talets tyska konservativa, eller att vilja jämföra Kristersson med von Papen (som Aftonbladet hade den dåliga smaken att göra). Jämförelsen haltar inte ens.
Dåtidens konservativa i Tyskland var nämligen inte konservativa, inte om man med konservativ menar försiktighet inför samhällsförändringar och en önskan om att förändringar ska ske långsamt. Dåtidens konservativa i Tyskland var reaktionära: de ville tillbaka till tiden före världskriget, när en nära nog enväldig kejsare bestämde den tyska politiken, när massan var utesluten från makten, när adeln hade förtur till poster inom det allmänna och när militären var Tysklands stolthet.
Moderaterna är ett statsbärande parti.
De tyska konservativa avvisade tanken på ”otysk” demokrati och republik. De fruktade inte bara det revolutionära kommunistpartiet, utan också de statsbärande socialdemokraterna. De föraktade alla former av liberalism och drömde om en markägande adel som med paternalistisk hand styr ett feodalt rike. De tyska konservativa drömde om att återfå de territorier som i Versaillesfreden hade blivit danska, franska, tjeckoslovakiska och polska. De tyska konservativa föraktade de partier och politiker som hade fått underteckna fredsfördraget i Versailles. De tyska konservativa betraktade i princip alla som bejakade Weimarrepubliken som landsförrädare. De tyska konservativa trodde att de kunde använda det proletära NSDAP till att bli av med republiken. De tyska ”konservativa” var reaktionärer.
Ingen kan med någon som helst rimlighet påstå att Moderaterna skulle motsvara dessa tyska konservativa. Moderaterna är ett statsbärande parti. Moderaterna utgör en allians mellan konservatism och ekonomisk liberalism i vilken liberalismen är dominerande. Den tid då Högerpartiet stod för tronen och altaret är sedan länge förbi. Moderaterna som parti torde som helhet vara ett liberalt långt mera än ett konservativt parti.
Det finns alltså inget fog för Johanssons och Lindbergs trötta jämförelser. Den tyska 1900-talshistorien är ingen nyckel till förståelse av den svenska nutiden.
Att på sådana bräckliga grunder jämföra den politiska meningsmotståndaren med den dominerande symbolen för politisk ondska är ett intellektuellt och politiskt fattigdomsbevis. Det förgiftar det politiska samtalet. Om Johansson och Lindberg inte har bättre argument att komma med, är det sämre beställt med Socialdemokraterna än jag trodde.
