Många delar antagligen uppfattningen att Sverige har ett betydande ekonomiskt utanförskap och en bristande ekonomisk integration av utrikes födda. Men hur omfattande är det ekonomiska utanförskapet och hur många saknar självförsörjning? 

Vad som menas med självförsörjning är inte så entydigt som det kan låta. Många har förmodligen felaktigt bilden att när någon är sysselsatt så är det liktydigt med heltidsarbete och tillräckliga inkomster för att försörja sig. Men faktum är att den officiella sysselsättningsstatistiken inte säger något om en individs inkomstnivåer och försörjningsförmåga. Det räcker nämligen med att ha arbetat en timme under november månad för att klassas som sysselsatt i den officiella sysselsättningsstatistiken. Sysselsättningsstatistiken ger därför en missvisade bild av hur ekonomiskt aktiv en individ är.

Ett annat sätt att ta sig an frågan är att se till hur många som försörjer sig på bidrag. Enligt senast tillgängliga statistik försörjer sig 741 979 så kallade ”helårsekvivalenter” i arbetsför ålder (20-64 år) på ”bidrag och sociala ersättningar”. Tyvärr är det svårt att spåra hur länge en individ lever på bidrag, vilket försvårar närmare analyser.

Ytterligare ett sätt att skapa sig en bättre bild av självförsörjningsgraden är att studera inkomststatistiken och se hur många individer som når upp till en rimlig lägsta gräns för självförsörjning. Frågan är då vad som är en lämplig inkomstgräns för att vara tillräcklig att försörja sig på? 

Det är i synnerhet utrikesfödda som uppvisar en låg självförsörjningsgrad.

I forskningsrapporten ”När blir utrikes födda självförsörjande?” definieras självförsörjning som fyra prisbasbelopp, vilket idag motsvarar en årlig bruttoinkomst på ungefär 190 000 kr eller knappt 13 000 kr i netto per månad. Gränsen är medvetet satt under de kollektivavtalsmässiga lägstalönerna men över OECDs fattigdomsgräns. Denna definition ger oss en helt annan bild av arbetsmarknadsläget, och framförallt av den ekonomiska integrationen av utrikes födda, än vad sysselsättningsstatistiken ger oss. Under perioden 1990–2016 tog det, efter ankomst till Sverige, i genomsnitt fyra till fem år för hälften av utrikes födda att nå sysselsättning. Motsvarande siffror för självförsörjning låg på 12 till 13 år. Det går med andra ord att säga att den ekonomiska integrationen fungerar betydligt sämre än vad den officiella sysselsättningsstatistiken ger sken av.

Det är i synnerhet utrikesfödda som uppvisar en låg självförsörjningsgrad. En majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder har under perioden 1990 till 2016 inte uppnått självförsörjning. I slutet av denna period saknade drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder – det vill säga 20 till 64 år – självförsörjning. Räknar vi på alla individer i Sverige – inrikes och utrikes födda – visar det sig att nästan två miljoner människor i arbetsför ålder inte når upp till denna självförsörjningsgräns. Sämst ser situationen ut för människor med ursprung i Afrika och Mellanöstern, bland dessa grupper var 38 respektive 36 procent självförsörjande. Bland inrikes födda och människor från våra nordiska grannländer ligger motsvarande siffra på 73 procent. 

Den låga självförsörjningsgraden är stort problem. De samhällsekonomiska kostnaderna för invandringen är givet detta ansenliga och prognostiseras växa under kommande årtionden, bland annat med stor inverkan på kostnaderna för pensionssystemet. Mer om detta i en kommande krönika. 

För att komma till rätta med den låga självförsörjningsgraden och för att ge en rättvisande bild av det ekonomiska utanförskapet behöver Sverige både komplettera den officiella sysselsättningsstatistiken med statistik över självförsörjning samt, med detta som utgångspunkt, även införa ett självförsörjningsmål för den ekonomiska politiken.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.