Varje gång jag tar en cykeltur eller en promenad här i Stockholm ser jag undantagslöst minst två, oftast fler, parkeringsvakter. De finns överallt, väl synliga i sina gula jackor.

Det är förstås utmärkt att vi med sådan oerhörd noggrannhet bevakar de stillastående bilarna. De är tydligen farliga. De som rör sig tycks däremot vara helt ofarliga, för någon trafikövervakning av dem har jag aldrig sett. Inte ens när sportbilarna dånar fram i 100 kilometer på Strandvägen.

Däremot har jag inte på 20 år sett en endaste polis patrullera på gatan.

I nästan alla större städer jag besökt under mitt liv har jag mött poliser på gatan. Mitt i gatuvimlet, tillgängliga för frågor, närvarande och spridande trygghet. Men icke i Sverige.

Är det så vi medborgare vill ha det? Parkeringsvakter i hundratal, men aldrig en patrullerande polis? Nej absolut inte! Ändå är det så i ett land där våra folkvalda styr och rimligen vet hur vi tänker och vad vi önskar.

Under min tid som landshövding i Stockholm organiserade polismästare Sven-Åke Hjälmroth, med mitt varma stöd, lokalpolisstationer ute i olika stadsdelar. Då infördes ett system med närpoliser som upprättade kontakter med affärer, skolor, restauranger, organisationer och inte minst ungdomar och alla tänkbara lokala företrädare. Allt i syfte att återskapa den försvunna relationen mellan polisen och medborgarna.

Men vi två hade inte hunnit avgå innan polisen kröp in i sina bilar igen, ofta muttrande att de minsann inte ville vara någon slags barnvakter. Det är min absoluta övertygelse att lokal polisnärvaro är nödvändig inte minst som en förebyggande faktor för att bekämpa brottsligheten. Patrullerande är samtidigt viktigt för tryggheten. Trots att åtminstone gatupoliser snarast är regel utomlands, har svensk polis en helt annan organisation.

För en tid sedan hade en granne inbrott på sitt kontor i Stockholm. Han hade kameraövervakning och fick en klockren bild av tjuven. Trots detta lade polisen ner förundersökningen. Vi har inte tid, sa de. Jag är säker på att många läsare har liknande historier att berätta.

Om polisen i dag vore omvittnat effektiv skulle vi knappast ha skäl fundera över varför den är organiserad som den är. Men den allmänna bilden är nog snarast den motsatta. Vad ska vi då göra för att ändra på tingens ordning?

Det är nämligen ingen tillfällighet det ser ut som det gör. Money talks. P-vakterna inbringar en halv miljard för felparkeringar till Stockholms stads kassa. Därför är de så många. Polisen, däremot, är helstatlig och inget kommunerna har inflytande över. De anställer därför ordningsvakter i stället men dessa saknar mycket av polisens  kompetens såväl som maktmedel.

Många länder har löst problemet med att även ha lokalpolis. Det hade vi också tidigare men detta ändrades och i stället skulle allt bli statligt. Tyvärr håller våra politiker fast vid det.

Ja, jag känner till invändningarna mot att även ha lokal polis. Det blir gränsdragningsproblem, bovarna håller sig inte inom kommungränser och vem ska lösa vilka brott, och så vidare. Men dessa problem har vi redan. Jag minns väl stockholmspolisens irritation, när rikskriminalen la sig i vad stockholmarna tyckte var deras fråga, och rikskriminalens irritation när de tyckte länspoliser mer såg till att bevaka revir än söka bästa kompetens. Så det är inget nytt och dessa problem kommer alltid att finnas vilken organisation vi än har. Det får vi leva med.

Men en lokal polis skulle ge så många fördelar. Vi kunde återfå lokala stationer, kontakt med vår poliskår, ett närpolissystem värt namnet och ånyo få se poliser på våra gator. Får jag sedan vara en smula opportun; jag tror alla som får p-böter lättare skulle fördra dem om pengarna gick till lokala poliser. Med bötesbelopp, i varje fall i Stockholm, på 900 till 1 300 kronor kunde ju finansiering av lokalpolisen ordnas genom att i stället varje patrullerande polis fick i uppdrag att dagligen dela ut två p-böter.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.