”Naiva.”

Det är ett ord som återkommande hörts från politiker på senare år. Man kan lätt få för sig att den svenska naiviteten är ett nytt fenomen och att den enbart uttrycks som någon form av självkritik, eller kanske snarare ursäkt för bristande insikt och konsekvensanalyser.

Men också andra har beskrivit landet Sverige som naivt, människor långt från Sverige.

Den tidigare diplomaten och författaren Ingmar Karlsson skriver i sin nyutkomna självbiografi Ett utrikes liv (Historiska Media, 2021) bland annat om sina år i Syrien. Han berättar om hur syrier och assyrier under 1970-talet började kalla Sverige för Amu Djibu (farbror Djibu). Det betyder: En välbärgad man som försöker skaffa sig vänner och sympati genom att strö pengar omkring sig till människor, oavsett om de behöver hjälp eller inte.

Farbror Djibu betraktades därför så löjlig att det mer eller mindre blev en sport att försöka lura honom. Begreppet kom att användas föraktfullt om ett kravlöst demoraliserande omsorgs-Sverige.

Ryktet om det generösa landet i norra Europa, långt från Syrien, gjorde gällande att om man inte vill gå till jobbet kan man ringa och säga att man är sjuk och ändå få betalt. Det fick till följd, skriver Karlsson, att inte bara familjer, utan hela släkter och klaner bröt upp för gott och flyttade till Sverige.

Ännu ett talesätt uppstod i nordöstra Syrien: Swidi aktar min as-swidiin, som betyder ”svenskare än svenskarna”. Det är en beteckning för lättlurade, naiva, godtrogna personer som är mer värda att skrattas åt än att hedras.

Varför uppstod dessa uttryck?

I början av 1970-talet skärpte Västtyskland reglerna för gästarbetare. De syrisk-ortodoxa i Turkiet som arbetat i Väst återvände inte till hemlandet, utan sökte i stället asyl i Sverige. Ryktet gick snart bland syrisk-ortodoxa kristna i Syrien, till vilka det fanns blodsband, om generös svensk flyktingpolitik. Allt fler drömde om ett bättre liv och sökte därför asyl i Sverige genom att hävda att de var förföljda som både kristna och ättlingar till det forna assyriska riket.

Problemet var att det, enligt Ingmar Karlsson, inte stämde:

En syrian löpte självfallet, som alla syrier, risken att bli utsatt för svårartad förföljelse om han eller hon var aktiv mot regimen. Skiljelinjen i syrisk politik gick emellertid mellan regimanhängare och regimmotståndare, inte mellan olika etniska eller religiösa grupper.

Det svenskar sällan inser i sin förmenta välvilja är att stor utflyttning ofta påverkar de kvarvarande negativt. Bland syrisk-ortodoxa som inte nappade på den generösa välfärdsstatens erbjudande växte oron över vad som höll på att hända. En abbot beskrev den svenska linjen som en perverterad humanitet som hotade en urgammal kultur och kyrkans fortbestånd. En annan person sa:

– Vi har klarat oss här i snart två tusen år och kommer att klara oss lika länge till om vi bara får sköta våra angelägenheter själva.

För vad innebär utflyttningen av syrisk-ortodoxa? Flera ur denna religiösa minoritet hade fram till 1977 haft flera borgmästarposter eller andra tunga politiska positioner, även på regeringsnivå. Den ort varifrån de flesta utvandrade – Qamishly –beskrevs i svenska medier som en bergsby där de kristna levde i grottor. I själva verket var det en stad med 150 000 invånare, varav hälften var kristna.

I staden fanns tio kyrkor, fyra moskéer och två synagogor. Men genom den stora utflyttningen förlorade de syrisk-ortodoxa sitt politiska inflytande och marker som brukats övertogs av jordlösa kurder. Skolor stängdes på grund av brist på elever, kyrkor tappade besökare och slogs igen. Maktbalansen mellan olika folkgrupper rubbades på så vis genom den omfattande utflyttningen.

Ingmar Karlsson upptäckte dessutom att ansökningar om politisk asyl beviljats mer eller mindre automatiskt och att de skäl som angetts inte kontrollerades av svenska myndigheter. När han själv gick igenom samtliga kopior av de domar som åberopades, fann han att samtliga var förfalskade och utfärdade av domstolar som inte existerade.

Ingmar Karlsson försökte slå larm. Han uppmanade dåvarande Invandrarverkets generaldirektör att komma till Syrien för att med egna ögon se att det inte rörde sig om en förföljd minoritet. Han skrev rapporter till UD där han förklarade att asylskälen för denna grupp byggde på falska premisser.

Han skrev om en rad andra minoritetsgrupper, eftersom han insåg att om ryktet om Amu Djibu även skulle nå alawiter, druser, yazidier, ismailiter och nestorianer, skulle Sverige snart också ha dessa i landet, grupper som svenskarna inte visste något om. Men UD tog ingen notis om vad han skrev. Rapporterna förpassades till arkivet.

Karlsson skrev 1983 en text i Svenska Dagbladet med budskapet att om asylreglerna tillämpas som för assyrier/syrianer kan hundratals miljoner människor åberopa skäl att stanna i Sverige. Han menade att om Sverige fortsatte denna generösa asylpolitik skulle det gå ut över de miljontals medellösa flyktingar som befann sig i läger.

Ännu värre skulle det bli för alla dem som inte kunde eller ville lämna sitt hemland. Det vore därför bättre att hjälpa människor på plats. Men Ingmar Karlsson förblev i denna fråga en röst i öknen. En röst som det drevades mot i media.

Det viktigaste tycktes vara att ge prov på humanitet och medmänsklighet medan de faktiska förhållandena och de framtida konsekvenserna av den signalpolitik som fördes var ovidkommande, skriver Karlsson.

I dag är så klart situationen en annan för dessa minoriteter, om de ens är kvar. Vad som däremot fortfarande lever kvar är den svenska naiviteten.

Amu Djibu lever i högönsklig välmåga.