Sverige är världens bästa land på att hantera normaltillstånd. En statisk samhällskonstruktion som finjusteras inom ramen för det eviga normaltillståndet. Den svenska samhällsmodellen handlar om att identifiera ett problem och därefter utarbeta en politisk plan som adresserar det med pengar och styrmedel inom ramen för en väldefinierad samhällsapparat.

Dessa planer och program administreras av myndigheter och departement som leds av ministrar som blir en form av chefsadministratörer av normaltillståndet. Vi återser detta även hos kommuner och landsting, där ledarskap är att höja eller sänka patientavgifter någon krona hit eller dit, men den verkliga testen för ledarskap har inte dykt upp. All ledning opererar inom normaltillståndet.

Problemet är att ledarskap är det som behövs när saker inte längre befinner sig i ett normaltillstånd, men svenska politiker ser som sin uppgift att vara administratörer av ett bestående system. Inte ledare i ett system under radikal omvandling eller eskalerande kris. Det leder till att när något oväntat inträffar klarar det politiska ledarskapet inte av att hantera det. Vi såg det med vågen av asylsökande 2015, och hanteringen av pandemin har även den visualiserat problemet.

Efter pandemin kommer den gråa, mörka, krassa samhällsekonomiska verkligheten som ingjuter, likt döden i Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” med månbelyst himmel och utan att säga något, en insikt om att något inte längre är vad det var. Det är inte längre ett normaltillstånd.

När vi väl står där efter covid-19. Vad man kan anta är att detta år av ekonomiska nedtrappningar inte bara kommer att drabba vanliga människor och småföretag – utan även minst lika mycket kommuner, landsting och staten eftersom skatteuttaget är helt beroende av den ekonomiska aktiviteten i samhället.

När ekonomin avstannar sjunker skatteintäkterna snabbt och ett avbräck på över ett år kommer att ge lägre skatteintäkter i flera år framöver. Det slår inte direkt eftersom vi skattar på det vi tjänat och det är en viss fördröjning med deklarationer och inbetalningar.

Det som skett när pandemin går mot sitt slut är att människor har ändrat köpmönster, skatteintäkterna till den svenska staten och kommunerna dyker, företag får det svårt när omställningsstöd försvinner. Vi ser en stigande arbetslöshet och press på kommunerna som rullar över kostnaderna till staten.

Den kommunala skatteutjämningen idag är mer ett statligt bidrag än en utjämning. De statliga intäkterna är helt beroende av skatter på arbete och inleverans av mervärdesskatt – vilket gör att arbetslöshet har ett omedelbart genomslag som offentliga budgetunderskott. Vi såg det under kriserna på 1970-talet och det tidiga 1990-talet. 

Visserligen har under hela pandemin vissa branscher kunnat blomstra. Cykelbranschen har sålt cyklar till människor som smittfritt vill förflytta sig i frisk luft och motvind och bygghandeln har sålt virke, färg och verktyg till alla dem som rustat hemma när man tvingats hålla sig hemma. Men det är temporärt.

Den stora ljuspunkten är Sveriges låga statsskuld. Erfarenheterna från 1990-talet visar emellertid att det snabbt kan ändras om underskotten galopperar. Och den snabba reduktionen av statsskulden var starkt kopplad till en bra tillväxt i den svenska ekonomin under flera år.

Problemet i Sverige är att den ekonomiska aktiviteten ha varit starkt pådriven av frikostig kreditgivning till konsumenter. Vilket inte bromsats utan snarare ökat i omfattning eftersom den svenska staten har tjänat bra på den kreditboom som varit i Sverige. Det har inte funnits något incitament för staten att bromsa kreditgivningen eftersom den leder till ekonomisk aktivitet som ger skatteintäkter.  

Så då kommer frågan – hur får det svenska samhället drivkraft att ta sig ur detta? Privatkonsumtionen kan inte stimuleras med mer konsumentkredit, eftersom det redan är gjort. Då återstår export och ökad offentlig konsumtion genom stora statliga och kommunala underskott.

Jag ställer mig frågande till hur mycket utväxling exporten kan ge eftersom den exportindustri Sverige har är hårt slimmad som den är. Det finns ingen överkapacitet som suttit still och som plötsligt kan slås på. Lägg till en energipolitik som varit helt tillväxthämmande och en skolpolitik som inte levererar kvalificerad arbetskraft. Kvar är då de offentliga underskotten. Det finns helt enkelt inte så mycket spelrum politiskt att navigera inom för att ta Sverige ur ett par jobbiga år efter pandemin.

Då har vi som ledarskap en generation av administratörer av normaltillstånd som möter en komplex, sammanvävd samling av saker som går snett. Vilket är än mer oroande är att politik idag mer består av känslor än fakta.

Känslor har i politiken fått ett lika stort värde som fakta och data från verkligheten. Och politik som drivs av känslor skapar i sin tur ett land som leds med samma bildade elegans som ett elevråd.

Därför är det inte givet att Sverige efter pandemin återkommer till hur det varit utan landar i hur det blev.

TEXT: Jan Kallberg

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.