När coronapandemin svepte in över världen valde Sverige en strategi som kraftigt avvek från hur övriga länder hanterade situationen. Medan andra länder valde lockdown och munskyddstvång i offentliga miljöer gick Sverige i motsatt riktning och lät mycket i samhället fortsätta ungefär som förut. Internationellt pratades det om ”the Swedish model” och världen tittade med skräckblandad nyfikenhet på hur vi fortsatte att shoppa och gå på krogen samtidigt som smittan spreds och dödstalen sköt i höjden.

Att gå tvärs emot strömmen innebär att man antingen är ett geni eller en idiot. För att ha modet att göra det måste man dessutom vara övertygad om att det är man själv som är geniet och alla andra idioter. Efter coronakomissionens första rapport har dock många börjat tvivla på om den svenska strategin var särskilt genialisk. Med facit i hand – där vi exempelvis har flera gånger högre dödstal än våra nordiska grannländer – börjar fler och fler fråga sig om vi kanske i stället borde ha valt en liknande strategi som dem?

Kanske är det samma överlägsna självbild som har satt krokben för den svenska kriminalpolitiken? Under det gångna året har – corona till trots – den kriminalpolitiska debatten gått mycket varm. Allt eftersom ungdomsrån, skjutningar och sprängningar har blivit så vardagliga att de har förvandlats till små notiser i nyhetsmedia har politiska partier och kriminalpolitiska debattörer kämpat för att hitta sätt att stoppa denna allvarliga utveckling. 

Förslagen som har lagts fram har – ur ett internationellt perspektiv – inte varit särskilt unika eller kontroversiella. Vi har bland annat sett förslag om kronvittnen, vistelseförbud, visitationszoner samt kraftigt utökade möjligheter att kunna utvisa gängkriminella. Själv har jag – tillsammans med ett antal andra debattörer – drivit frågan om att reformera den så kallade omedelbarhetsprincipen samt argumenterat för att en farlighetsbedömning bör göras innan vissa grova brottslingar försätts på fri fot.

 Trots att människor skadas och dör, och vissa ungdomar inte längre vågar röra sig ute av rädsla för att bli rånade, vägrar vi att se och lära av andra länder på grund av vår överlägsna självbild

Gemensamt för alla dessa förslag är att de har väckt starka protester då de påstås leda till urholkad rättssäkerhet. Vi som har förespråkat dessa lagändringar har anklagats för att inte värna rättsstaten och inte bry oss om att oskyldiga människor kommer att dömas. En annan sak dessa lagförslag har gemensamt är dock att de redan är verklighet i andra västerländska stater med samma internationella åtaganden som Sverige vad gäller mänskliga rättigheter och kravet på en rättvis rättegång. Av Europadomstolens praxis kan vi också se att det finns sätt att genomföra de förslag som har lagts fram, utan att mänskliga rättigheter kränks.

Om dessa åtgärder redan har införts i andra länder, vad är det då som gör att vi inte skulle kunna införa dem? Är vårt rättssystem så unikt att dessa åtgärder just här inte skulle gå att genomföra på ett rättssäkert sätt eller är problemet snarare att vi ser oss som den enda verkliga rättsstaten? Trots att människor skadas och dör, och vissa ungdomar inte längre vågar röra sig ute av rädsla för att bli rånade, vägrar vi att se och lära av andra länder på grund av vår överlägsna självbild. Kanske är det hög tid för oss att kliva ner från våra höga hästar och öppna ögonen för den farliga väg vi befinner oss på innan det har gått för långt. 

Utvecklingen kommer inte att vända av sig själv – det krävs konkreta åtgärder. Givetvis ska vi inte okritiskt kopiera andra länders lagstiftning, eller tro att vi kan plocka russinen ur kakan. Vi måste dock åtminstone kunna vara öppna för tanken att andra länder har hittat bättre lösningar än vi på olika brottsrelaterade problem och vi måste kunna ha en öppen diskussion kring om dessa lösningar även skulle kunna fungera i Sverige. Allt annat är bara idiotiskt.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.