I ett vitt bostadshus, ombyggt till polisstation och med lokaler där socialtjänsten huserar, arbetar den före detta Uppdrag Granskning-reportern och SVT-chefen Kenny Adersjö som civil brottsutredare. 

Det har gått drygt två år sedan han lämnade sina kollegor i tv-huset i Göteborg. Kontrasten mellan SVT:s fashionabla byggnad alldeles vid vattnet på Norra Älvstranden, designad som en båt med glasfasad som älvvattnet speglas i, kan knappast bli större. 

– Jag gillar det här ändå, det lite sunkiga. I tv-huset har man heltäckningsmattor och allt är digitalt, här skriver vi på manuella tavlor och inredningen, ja, du ser, det jobbas hårt och man har liksom inte tid att lägga kraft på inredningen, säger han under en rundtur på stationen i Hjällbo i nordöstra Göteborg. 

Han visar förhörsrummen där inga lösa detaljer finns. Både dator, stolar och bord är fastskruvade för att inte kunna användas som tillhyggen. Han visar en av cellerna med en liten brits och också här, precis som i tv-huset, vägg i glas, okrossbart, men inte av estetiska skäl. 

– Man måste kunna ha uppsikt över de intagna.

För egen del är det här den första intervjun jag gör på elva år. Med tanke på ringrostigheten är Kenny Adersjö som första person att intervjua illa vald. Han har en sådan energi och ett sådant tempo i sina formuleringar att jag redan efter några minuter lägger ifrån mig papper och penna. Tur det finns bandspelare.

Hade modet och drivet

Sedan jag hörde ryktet att Kenny slutat som journalist och börjat jobba hos polisen har jag tänkt att jag, om jag bara varit journalist, skulle velat intervjua honom med frågan: Varför?

För länge sen, i mitten av 00-talet, jobbade vi tillsammans i flera Uppdrag Granskning-program. Han, 16 år yngre än jag, gjorde ett outplånligt intryck. Så driven, snabb och noggrann. Tänkte att han hade potential att bli Uppdrag Gransknings nästa Janne Josefsson. 

Han hade definitivt modet och drivet. Och rätt dialekt: ”arbetarklassgöteborgska”. 

Jag förstod sedan att han hade klättrat i hierarkin, blivit projektledare på samhällsredaktionen och fått mer och mer chefsansvar. Det blev inga fler program som reporter för hans del. 

– Jag hann bara med ett par stycken, sedan ville de ha mig i en annan roll.

Han ber om ursäkt för att arbetsrummet är så avskalat. Det beror på, förklarar han, att han just nu är utlånad till spaningsroteln inne i det stora polishuset i centrala Göteborg.

– Jag brukar ha en massa bilder på misstänkta hängande på väggen och linjer dem emellan. Jag gillar sådant, struktur. Men jag tog ner alltihop när jag skulle vara härifrån under ett halvår.

Strukturer ja, sådana behövs både för enskilda, universitet, myndigheter och företag. De kan vara bättre eller sämre. Kenny Adersjö menar att han sade upp sig från SVT delvis av personliga skäl, delvis av strukturella. Eller hänger de samman? 

– Jag lämnade inte i protest, som ett statement, eller för att jag hade tappat tron på journalistiken. 

Trött på möten och floskler

Men i takt med nya uppdrag upplevde han att han hade kommit längre bort från kärnverksamheten – journalistiken. 

– Jag blev så trött på möten, på floskler, på utbudsstrategier, planer, globala trender och andra luftiga strategier. 

Han ville börja om, på golvet – i allmänhetens tjänst. 

– Jag är lite gammalmodig, tycker sådant är fint. Det gillade jag med SVT och det gillar jag här, säger han. 

I en mening hade han världens bästa jobb och många av kollegorna blev nära vänner. 

Kenny låg bakom en rad samhällsprogram och dokumentärer som vann internationella priser. Men för tre-fyra år sedan upplevde han att han hade börjat jobba med vänsterhanden, det var inte på liv och död längre och mer och mer av arbetstiden tvingades han ägna åt utbildningar och kurser som kändes... ”så där”.

 ”På fullt allvar skulle vi chefer åka ut och intervjua vanliga tv-tittare, vi skulle hitta en 'Liselott, 38' och ställa hundra frågor till henne.”

– Jag är, trots min ålder, fortfarande så otålig att när jag upplever det som floskler, snömos, så kliar det i mig så fruktansvärt mycket. Jag stod inte ut med ännu en åtta timmar lång kurs där en konsult står och pratar flum. 

Han berättar att det var kurser om ledarskap, om folk i olika faser: källarfasen, förnekelsefasen, med mera. Och kurser om att folk antingen är gula eller gröna personer. 

– Vi skulle allt oftare kartlägga tittarna i olika segment, det kom hela tiden nya modeller för att förstå publiken. 

Han berättar att någon på TV kläckte idén att man skulle hitta en ”riktvärdestittare”, att cheferna skulle tänka sig en vanlig genomsnittlig tv-konsument. 

– Det blev en konferens om detta och så fick man en hemläxa. På fullt allvar skulle vi chefer åka ut och intervjua vanliga tv-tittare, vi skulle hitta en ”Liselott, 38” och ställa hundra frågor till henne: Vad ser du på tv? Vad gillar du för mat? För idrott? Sedan skulle vi redovisa våra ”liselottar”. Och så skulle vi diskutera hur vi skulle kunna ändra SVT:s utbud efter de svar vi fått. 

Protesterade du?

– Tja, jag sade lite ironiskt, att vi skulle kunna göra Paradise Hotel, eller varför inte nakenchocker, om det nu är tv-tittare vi jagar i första hand. Det finns massor av saker som tillfälligt driver publik. Men det gick ju inte för sig. Jag kände allt starkare, det här är inte min påse, det är för mycket hittepå.

Varifrån kommer denna trend som ju sannolikt inte bara gäller SVT?

– Ska man vara lite hård, och det gäller nog inte bara SVT, så kanske en del av dem som blir chefer kanske inte är de som är vassast på kärnverksamheten.

Du blev ju chef.

– Ja, och det var väl kanske fel, ha ha. Jag vet inte varför de på SVT valde mig som chef. Under vissa möten kände jag att de ville ha ett alibi, någon från golvet. Det är klart, säger han, att det finns många bra chefer, men det finns också många som inte är de vassaste reportrarna eller dramaturgerna, men som är bättre på organisation och då är det väl naturligt att de ägnar sitt arbete åt de frågorna. 

– När det blir för många sådana chefer fyller de inte sina chefforum med journalistiska diskussioner. Det är ju alla under dem bättre på. I stället fyller man på med sådant som de andra inte förstår och de tar in konsulter och de ser sitt jobb som sin kärnverksamhet. 

… kunde få mejl från någon högre chef om en sammanställning av representationen man-kvinna i alla program det senaste halvåret.

– Problemet är att det skapas en massa kärnverksamhetskluster. För sedan kommer HR-avdelningen och tar upp likabehandlingsplanen och säger att den är jätteviktig, och det är den ju, men sen kommer dataavdelningen och säger att det viktigaste är datasäkerheten som följs av teknikavdelningen som hävdar att lagen om offentlig upphandling är viktigast. 

Tusentals timmar förslösas

Var och en betraktar sin verksamhet som kärnan. Men på SVT är journalistik och programverksamhet kärnan. De andra avdelningarna ska stödja den, inte ta över. 

Kenny Adersjö berättar att han kunde få mejl från någon högre chef om en sammanställning av representationen man-kvinna i alla program det senaste halvåret. 

– Detta mejl som tar två minuter att skriva genererar hundratals timmar av jobb när jag och 100 andra ska sitta och titta igenom alla program och räkna. 

Hur kan det bli så här? Det låter som att alla organisationer är förutbestämda att hamna i sånt här.

– Det finns alltid en hög risk för alla organisationer. Det är klart att det finns många exempel på bra personer som är bra chefer, som sätter en bra kultur genom bra styrning. 

Han nämner Mette Friberg, tidigare på SVT, och polisstationens chef, Ulf Merlander, som exempel. 

– Jag tror inte Ulf är så jätteintresserad av målgruppsanalyser, han gör det lite grann och det måste vi andra rastlösa finna oss i. Men han låter inte sådant överskugga kärnverksamheten, att lösa brott. Det går alltså att skapa en sund kultur.  

– På SVT kände jag till slut… nej!

Blev misstänkt för wallraffande

Nej:et förbyttes i ett rungande Ja när Kenny klev in på polisstationen i Hjällbo. Visserligen var en del nya kollegor misstänksamma mot den före detta Uppdrag Granskning-reportern, rädda att han var där undercover.

– Jag satt mitt emot en kollega som var tyst i tre veckor för att hon misstänkte att jag kanske wallraffade.

Snart skingrades tvivlen och det kändes underbart att vara ny och tvingas lära nytt om än han i början kände sig sämst av alla. 

Han upptäckte snart likheten med sitt tidigare jobb.

– Det är som ett grävprojekt, som Uppdrag Granskning. Jobbet bygger i båda fallen på samtal med människor och inhämtning av information från olika myndigheter och människor för att sen göra en sammanställning. På SVT var slutresultatet ett tv-program, här slutar det med ett förundersökningsprotokoll som skickas till Åklagarmyndigheten. 

Skillnaden är att polisen har fler maktbefogenheter. 

– Här kan jag ta telefoner i beslag och tömma dem, här kan jag göra en husrannsakan hemma hos en misstänkt och ta grejer. Jag kan tvinga någon att komma hit och kommer han inte så åker vi och hämtar honom. 

Har du fått en annan syn på polisen?

– Det är klart att fördomar alltid kommer på skam när man kommer in i en verksamhet. Jag trodde nog att det skulle vara kantigare, mer hierarkiskt, mindre lyhört för idéer och diskussioner. Jag var nog övertygad om att det var mer av: in och kötta i fabriken, att man bara gör utan vidare reflektion. Men de flesta funderar mycket över vad som görs, vad det leder till. Merlander sade när jag började: ”Behåll de friska ögonen, säg till om du ser något som är tokigt, tappa inte den blicken och säg till då.”

Du jobbar i ett utsatt område med hög kriminalitet. Har din bild av kriminaliteten förändrats? 

– Till vissa delar är det för jävligt hur det ser ut här, hur folk bor i vissa lägenheter, hur många lever och att det sker grovt våld bara tio minuters bilresa från där jag själv bor. Det är klart att det är två skilda världar. Allt det här som det pratas om, gäng som styr, familjer, klaner samverkar i en salig röra. Samtidigt kan jag tycka att det är fel att säga att en viss klan styr hela Angered. Så är det ju inte. De styr delvis. 

– Det finns människor härute som inte vet vilka de är. Situationen är väldigt komplex. Men det är klart att jag ser att det finns olika kriminella nätverk som har en väldigt stor påverkan på lokalsamhället. Det kan handla om att de utpressar den lokala frisören, att vissa inte vittnar mot vissa människor, om narkotikahandel, det är klart att det är för jävligt. Och man får inte heller glömma vilka som främst drabbas av detta. Jo, de som bor här ute. 

Hur påverkar det dig att jobba i ett så kallat utsatt område som domineras av människor med rötter i andra länder?

– Om man säger det man önskar, alltså att jag är helt opåverkad, att jag tittar på varje ny situation som om det är ett helt nytt blad, ger det ett löjets skimmer. Det finns ingen som kan göra det. Har man träffat väldigt många som ser ut på ett visst sätt, som har en viss typ av kläder, en viss typ av bilar eller kommer från ett specifikt område är det klart att man blir färgad av det. Om jag har blivit nerslagen av 20 personer med ett viss utseende kommer jag per automatik att bli mer rädd när jag möter den 21:a. Om Agda 87 kommer reagerar jag inte. Har jag då förutfattade meningar? Kanske, men det betyder att jag är människa. Man måste erkänna risken och sen hitta metoder att motverka det. Man måste, i professionen, försöka göra sig så ren som möjligt när man går in i ett nytt ärende. 

Hur gör man det?

– Mitt jobb i det läget är att få en person att säga så mycket som möjligt. Och det spelar inte någon roll om den människan är lång, kort, tjock eller vilken nationalitet den har. Mitt jobb är att få personen att prata. Däremot tror jag att ju mer intresserad man är av olika människors bakgrund och ju mer man lär om detta, desto bättre blir man på att prata på olika sätt beroende på vilken bakgrund den människan har, vilken religion, kultur eller etnicitet den är präglad av.  

– Man pratar olika med en bilmekaniker och en vd på Volvo, det gör också en journalist. Jag är inte på samma sätt jämt. Då kan man säga som min fru; men du är ju manipulativ. Det kan man kalla det. Smidig eller socialt kompetent är en annan beskrivning. Om jag vet att en person kommer från en vardag där det värsta som finns är att gola, går man kanske inte på på samma sätt. Med en annan person kan man tala mer auktoritärt. Man får jobba på olika sätt beroende på vem man förhör. Jag fokuserar på metoderna. 

– Mitt jobb är att lösa brott. Journalister, politiker och kriminologer kan spekulera och försöka förstå vad det är som triggar brott. Om jag ska killgissa; jag tror att det är så många faktorer som blir en enda röra av förklaringsmodeller. Kultur spelar roll, religion, om man varit klanbaserad i hemlandet och inte kunnat lita på myndigheter, klart det spelar roll. Har du varit fattig spelar det roll, psykisk ohälsa. Den här komplexa blandningen. Jag är så trött på alla förenklingar. Antingen tycker du si, eller också tycker du så. Jag tycker båda sidor förenklar. 

Kommer du återgå till journalistiken någon gång?

– Så länge jag känner att jag kan göra lite nytta och det finns utvecklingspotential kommer jag nog vara kvar. Jag känner mig taggad, åker till jobbet och känner att det är roligt. Och det ger energi. Men det är inte säkert att det håller i 20 år. Jag har lovat mig själv att göra en utvärdering efter tre år. Visst saknar jag SVT ibland och särskilt många av de begåvade människorna där. Men jag jobbar ju i alla fall fortfarande i allmänhetens tjänst, på ett lite annat sätt bara.

TEXT: Per Brinkemo