Den som säger sig visa ansvar försöker framstå som bättre än andra. Men det är oftast en manipulativ härskarteknik i syfte att skrämma folk till lydnad – och få igenom sin egen vilja.
KRÖNIKA. ”Mitt främsta fokus har alltid varit, är och kommer att vara att göra det som är bäst för Sverige”, sa statsminister Stefan Löfven (S) på pressträffen efter att regeringen hade fallit.
”Det är viktigt att fler partier nu agerar för landets bästa. Det är vi alltid beredda att göra”, sa Löfven när Annie Lööf (C) böjde sig för V, och var snäll nog att vilja släppa punkt 44 och fortsätta stödja honom själv som statsminister.
Självklart tycker partiledaren i Socialdemokraterna att Sverige mår bäst av att sossarna styr. Det vore tjänstefel att påstå eller verka för något annat.
Men de olika partierna tvistar faktiskt om vad som är definitionen av ”bäst för Sverige” och ”landets bästa”. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har en annan idé.
Naturligtvis ville statsministern – via väl valda verbala krumbukter – påskina att de rödas sätt var bättre och de andras sämre. Som väljare behöver man se upp för detta.
Ord spelar roll och de används i politiken ofta för att manipulera.
När Morgan Johansson (S) i januari twittrade om att Ulf Kristersson (M) ville ”gripa makten” ville han trolla med väljarnas tankar. Samma medvetna överdrift kom Stefan Löfven (S) med i mars, när han menade att ”demokratin är i fara vid ett maktskifte” (SVT 17/3).
Det var genant att se hur makthavarna fyllde den politiska debatten med så oseriösa spökhistorier.
I den aktuella regeringskrisen dras även begreppet ”ta ansvar” fram. Det brukar vara så när det krisar. Då ska alla andra ta ansvar och göra precis som man själv önskar.
”Ta ansvar för landet och stryk punkt 44”, twittrade Nooshi Dadgostar. Hon ville få sina politiska motståndare att verka helt oansvariga när de vägrade lyda hennes vilja.
Inrikesminister Mikael Damberg (S) sa i krisens inledningsskede att han hoppades att ”Nyamko Sabuni tar sitt ansvar”. Philip Botström, ordförande i SSU hoppades att Lööf ville ”ta ansvar och sätta landet främst nu” (SR 23/6).
Damberg och Dadgostar vet självklart att Sabuni tycker att det är betydligt mer ansvarsfullt att stödja Kristersson som statsminister, men genom att svänga sig med ”ansvar” försöker de rödgröna äga ordets innebörd och smutskasta motståndarna som ansvarslösa.
Andra ord som används flitigt nu är ”kompromiss” eller liknande, vilket naturligtvis är detsamma som att andra ska avstå för att man själv ska få igenom sin vilja.
Annie Lööf (C) talade i Aktuellt om att vara konstruktiv – det vill säga följa hennes linje... ”I en politisk uppgörelse mellan fyra partier måste man kompromissa”, meddelade Löfven, och menade självklart att man borde stötta honom. ”Nu behöver partierna lägga gamla käpphästar åt sidan”, sa V:s ekonomisk politiska talesperson Ulla Andersson på söndagen, och menade så klart att C borde släppa sin häst och nappa på hennes skambud.
Ytterligare påståenden som används för att vrida folks huvuden bort från sakfrågorna är att säga att det vore tokigt att mitt i en pandemi störa med extraval.
”Svenska folkets efterfrågan på kaos och revolution till midsommar är nog ganska begränsad”, skrev Anders Lindberg i Aftonbladet. ”Politiskt kaos skapar kaos i folks vardag”, skrev hans kollega. ”Låt oss undvika politisk oro”, menade Löfven i veckan.
Det var såklart sin egen oro han talade om. Statsministerns uppmaning till medborgarna var att ägna sig åt fotboll och sommarparty och låta honom själv fortsätta regera.
Men så lättlurade är vi inte!
Alla som vill ha en ny regering, som med kraft kan skapa trygghet och hantera integrationsproblemen, ser behovet av ett nytt parlamentariskt läge. Vi ser att det är vänstern som luras där under lakanet och ropar BU!
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Läs även: Ni gav ju V inflytande hela tiden, Lööf
Läs även: Vem litar på Lööf?
