avatar
Ledare

Tala är silver, men tiga kan vara guld

Kolumnisten Torbjörn Fagerström skriver om att öppenhet från forskningssamhällets sida inte alltid hjälper: Tjugo års försök att utreda och informera om eventuella risker med genmodifierade grödor har misslyckats totalt. Står månne gensaxen CRISPR nu på tur att bli kidnappad av intressen som har andra agendor än att föra ett vetenskapsbaserat samtal?

11 jan 2021 05:14
Uppdaterad:
15 jan 2021 08:59

Kolumnisten Torbjörn Fagerström skriver om att öppenhet från forskningssamhällets sida inte alltid hjälper: Tjugo års försök att utreda och informera om eventuella risker med genmodifierade grödor har misslyckats totalt. Står månne gensaxen CRISPR nu på tur att bli kidnappad av intressen som har andra agendor än att föra ett vetenskapsbaserat samtal?

Som ärrad debattör och förespråkare för ett vetenskapligt förhållningssätt har jag alltid tänkt mig att öppenhet är av godo. Om vi bara informerar tillräckligt om ett vetenskapligt spörsmål så kommer frågetecken att rätas ut och motsättningar att mildras. Fakta sparkar, brukar man säga, och förr eller senare vinner vetenskapen över scharlataneri och ovetenskap. 

Men jag är inte längre lika säker. Numera tänker jag allt oftare att det kanske kan vara bättre att lägga locket på än att ”ta debatten” i en vetenskaplig fråga. Det finns alltför många stollar som har tillgång till alltför potenta medier, och det finns alltför många starka särintressen som gärna kidnappar en vetenskaplig fråga för egna syften.

Ett aktuellt exempel är den nobelprisbelönade gensaxen CRISPR/Cas9, en precis metod för att åstadkomma mutationer på ett känt ställe i arvsmassan. Från forskarhåll råder stor enighet om att tillämpningar på djur och människor kan rymma svåra frågor av bland annat etisk natur. Lika stor enighet råder om att gensaxens tillämpningar på växter är okontroversiella.

I den bästa av världar kunde vi förutsätta att denna distinktion skulle upprätthållas, mellan tillämpningar som tarvar en etisk analys och sådana som inte gör det. Med frejdig blick och rosig kind kunde vi från forskarsamhället ge oss i kast med den etiska analysen, utan att behöva befara att eventuella restriktiva slutsatser skulle spilla över på de fall där de saknar relevans.

Men nu lever vi inte i den världen. I själva verket har de krafter som brukar demonisera varje tillämpning av genteknik inom växtförädlingen (GM-grödor) redan inlett sin häxdans runt gensaxen. Den som tar för givet att sakliga argument kommer att rädda saxen från GM-motståndarnas bannbulla tar alltså på sig ett stort ansvar. När skägget väl sitter i brevlådan är det för sent att tänka om.

Erfarenhetsmässigt är motståndarna till GM-grödor ungefär lika intresserade av vetenskapliga argument som en gråsten (i vissa fall något mindre…). Frågan blir då om vi från forskarsamhället ska bjuda på den uppmärksamhet som det innebär att ”ta debatten” om gensaxens tillämpningar på växter – trots att det knappast finns något som är vetenskapligt relevant att debattera. Jag är tveksam.

Själva satsningen på riskforskning tycks ha fungerat som en bekräftelse på att det finns risker. Resultatet av forskningen (att man inte kan belägga några risker) spelar däremot ingen roll.

Så låt oss återvända till forskningsinformationens credo, föreställningen att det finns ett underskott på kunskap som kan informeras bort. Inom EU har det satsats enorma forskningsresurser (minst 300 miljoner euro) på frågan om odling av GM-grödor kan innebära specifika miljö- eller hälsorisker. Slutsatsen är entydig: Det finns inga vetenskapligt belagda risker som kan hänföras till själva tekniken.

Men det spelar ingen roll i sammanhanget. Riskfrågan ältas vidare av miljörörelser, partier av olika kulörer (i Sverige grönt och rött), ekologiska odlare, agendadrivande journalister med flera. I själva verket tycks själva satsningen på riskforskning ha fungerat som en bekräftelse på att det finns risker. Resultatet av forskningen (att man inte kan belägga några risker) spelar däremot ingen roll.

I ett sådant fall kan debatt vara meningslöst och i stället riskera att hålla en konstlad kontrovers levande, vilket bland annat filosofen Åsa Wikforss understryker. Lägg därtill att samhällsvetare påpekar att fakta ofta har en underordnad roll, i varje fall om de går emot betraktarens politiska uppfattning eller grupptillhörighet, och ”the information deficit model” krackelerar betänkligt. Fakta och sakkunskap, vilket är forskarens valuta, leder inte alltid någon vart i en öppen debatt.

Min slutsats blir att vi forskare inte alltid och okritiskt ska agera som om det funnes ett informationsproblem och en vilja till omprövning. När det gäller växter och genteknik, inklusive gensaxen, saknas verkligen inte den relevanta informationen, men väl viljan till omprövning hos inflytelserika opinionsbildare. Att ”ta debatten” blir då närmast ett slags intellektuellt självskadebeteende. Dessutom riskerar det att göra mera skada än nytta.

Bättre då att ställa villkor beträffande vilka aspekter på en fråga som man är beredd att diskutera och med vem man är intresserad av att göra det. Själv har jag för länge sedan slutat diskutera växtförädling och andra jordbruksfrågor med gråste…förlåt vissa miljörörelser. Jag behåller nog armlängds avstånd till dessa även när det gäller gensaxen. Spåren från den havererade GMO-debatten förskräcker.

 Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.