KRÖNIKA. ”Vi kan inte ha en situation där kriminella betraktar butiken i området som sitt eget skafferi”, sa justitieminister Morgan Johansson (S) kaxigt när regeringen förra året presenterade ett lagförslag om tillträdesförbud för personer som har begått upprepade stölder i butiker. 

Bravo, tänkte åtminstone jag vid första anblick. Så självklart! Ut med buset! Skydda handlarna! Värna äganderätten!  

Men … som vanligt när det kommer till S och MP visar det sig vara mer snicksnack än verkstad. För hur ska ett tillträdesförbud fungera i praktiken?

Jag fantiserade först fram en bild av att väktare skulle kunna fösa ut stökiga män med tjuvaktig blick. Men rörelsefriheten finns inskriven i grundlagen och det går inte att stoppa folk hur som helst i Sverige. Inte ens i en butik man själv äger. Och just därför blir lagen mer blahablaha än skydd. 

För – puh – hur ska det gå till? 

Rörelsefriheten finns inskriven i grundlagen och det går inte att stoppa folk hur som helst i Sverige. 

Först ska en handlare tydligt identifiera en person som snattar. Puh. Sen ska handlaren anmäla saken till polisen som ska skicka frågan vidare till en åklagare som ska besluta om den ska utredas av polisen som då får frågan på sitt bord igen. Puh. Sen ska polisen försöka hitta bevis för att personen har snattat förut och kan göra det igen. Puh. Det kan behövas tolkar och advokater och rediga bevis. Puh. OM åklagaren beslutar om tillträdesförbud ska det delges med kvittens alternativt skickas som brev – men då måste åklagaren först ha berättat om det och hittat den misstänktes adress. Puh.

Det står i nya lagen att tillträdesförbud ska hanteras ”skyndsamt”, men vad menas? Ska polisen lägga våldtäktsärenden åt sidan? Rån? Misshandel? Det är jättetrist att en handlare blir bestulen på oxfilé, men få tycker nog att det är viktigare att hantera än om en kvinna söker skydd från en man som ger henne blåtiror. ”Skyndsamt” blir alltså politiskt prat så länge resurserna är begränsade.

Och OM åklagare och polis får en person portad, vem ska se till att han inte går in i butiken ändå? Risken är stor att han kommer att peka finger åt nån skrämd butiksanställd och sno lax, energidryck och chokladkakor bäst han vill i alla fall. För har alla små butiker råd med ordningsvakter? Nä. Och om butiken ringer polisen, vad händer? Jo, några sönderstressade konstaplar säger ”vi hiiiiinnnnner inte” och så kan den ”portade” personen klampa omkring i skafferiet och roffa åt sig. I bästa fall fångas han och bestraffas med böter.

Summa summarum: Strunt samma vad som står i den nya buller-och-bång-lag som träder i kraft 1 mars. I praktiken kommer tjuvarna ändå att gå fria. 

Risken är stor att han kommer att peka finger åt nån skrämd butiksanställd och sno lax, energidryck och chokladkakor bäst han vill i alla fall. 

Svensk handel har märkligt nog jublat. ”Att regeringen går vidare med förslaget om tillträdesförbudet är en viktig pusselbit för att bryta utvecklingen”, menade Per Geijer, säkerhetschef. 

Från Företagarna sa man: ”Det är glädjande att den här åtgärden äntligen kan komma på plats. Företagarna har länge påtalat att det krävs kraftfullare åtgärder för att motverka hot, skadegörelse och upprepade stölder mot butiker och butikspersonal."

Också en majoritet i riksdagen har varit för. M, C, KD, L och SD krävde en proposition och till slut fick de regeringen att gå vidare med saken. 

Jag förstår deras engagemang. Det behövs verkligen insatser för alltför många handlare råkar ut för stöd eller drabbas av hotfullt beteende. Men har politikerna förstått att lagen mest är bläck på papper? 

Vad som verkligen behövs är fler uniformer i folks vardag. Poliser bör finnas på plats, visa att de är där, att de ser och är redo att agera. Om någon bryter mot en lag ska det åtgärdas omedelbums. Jourdomstolar, direkta ingripanden, samla in uppgifter på plats. Butiken ska knappt ens behöva anmäla, för det ska fungera ändå.

”Regeringen vill porta butikstjuvar”, berättade Ekot apropå lagförslaget. Men det är en skillnad mellan att vilja och att kunna. Det är en skillnad mellan ord och handling. 

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.