Av alla krav på reformering av den svenska skolan är synen på kunskap och lärarens roll det avgjort viktigaste, eller borde vara det. Men det är lättare sagt än gjort att ändra på.
Den borgerliga oppositionen i Danmark har faktiskt enats om en sak. (Ni som följer dansk politik förstår hur uppseendeväckande själva detta faktum är.) Själva saken kan tyckas perifer, men det är en symbol för något större, och något som bör samla och utmärka en sund borgerlighet. Eftersom de blå partierna fick med sig frihetliga vänster- och mittenpartier kunde en majoritet i Folketinget i början av februari nämligen rösta för att tillåta en privat lärarutbildning.
Morten Kvist, en präst från den halvstora staden Herning, precis mitt på Jylland, är initiativtagare. Hans vision är en utbildning fri från staten, byggd på grundtvigska ideal om både bildning och kritiskt tänkande. Det ska vara en lärarutbildning som formar lärarstudenten till en lärare, en person med auktoritet, myndighet, djupa ämneskunskaper och riktigt bra pedagogiska verktyg.
Just det här att den som ska bli lärare behöver formas till det är intressant: dels för att det är ett erkännande av att det är något väldigt speciellt att vara just lärare, dels för att det betonar att det är något man faktiskt kan lära sig. En tredjedel av studenterna på landets statliga lärarutbildningar hoppar av efter första praktiken. Mötet med verkligheten i skolorna knäcker dem. Genom att utrusta lärarstudenterna på ett bättre sätt skulle det inte behöva vara så. I en intervju i Weekendavisen lyfter Morten Kvist fram obligatoriska sånglektioner som ett exempel. Rösten är ett av lärarens viktigaste redskap; så hur använder man rösten för att entusiasmera, engagera, i viss mån dominera? Ett sätt att skaffa sig kontroll över sin röst är genom sånglektioner.
Och nu har Folketinget alltså godkänt detta embryo till fristående lärarutbildning. Socialdemokraterna röstade förstås nej. I en debatt i nyhetsmagasinet Deadline förklarade utbildningsminister Ane Halsboe-Jørgensen, på klassiskt socialdemokratiskt vis, att Socialdemokraterna inte gillar idén att man identifierar ett problem i ett befintligt system och som reaktion på det problemet går iväg och skapar något nytt. Varför inte lägga energin på att reformera den offentliga lärarutbildningen i stället? Borde inte alla lärarstudenter få bättre verktyg? Det var nästan rörande att höra socialdemokratismen så pedagogiskt förklarad. Nej vi vet, socialdemokrater gillar inte att någon tar initiativ och skapar något nytt, något bättre, något utanför statens direkta kontroll, vi vet...
I en minnesvärd artikel på nättidskriften Kvartal skrev statsvetaren Johan Wennström för några år sedan om kunskapssynen i svensk utbildningspolitik. Under rubriken ”Brev till en lärarstudent” förklarade Wennström hur den traditionella kunskapssynen har bytts ut mot en postmodern, konstruktivistisk grundsyn. Från idén om att ämneskunskaper är något man gradvis tillgodogör sig och metodiskt tränger allt djupare ner i, till synen på kunskap som något subjektivt, något elever bäst hittar fram till på egen hand, av lust, utifrån sig själva. I dag tar sig detta synsätt inte minst uttryck i ett alldeles överdrivet fokus på att eleverna ska kunna vrida och vända på all fakta, diskutera källors trovärdighet, anlägga olika perspektiv på historien – i en omfattning som knappt ens krävs på universitetens grundkurs.
Av alla krav på reformering av den svenska skolan är synen på kunskap och lärarens roll det avgjort viktigaste, eller borde vara. Men det är lättare sagt än gjort. Den förre folkpartiledaren Jan Björklund gjorde ett försök men nådde bara halvvägs, om ens det. Atlantångaren girade bara en aning.
Häromdagen kom en rapport från Universitets- och högskolerådet (UHR) som utrett regeringen idé om att höja betygskraven för lärarutbildningarna, så att den som ska bli ämneslärare måste ha minst C i de ämnen som ska ingå i examen. UHR rådde regeringen att avstå – eftersom det skulle förvärra lärarbristen. Där befinner vi oss nu.
Vad det vore uppfriskande med något liknande det initiativ som tagits i Danmark: en utbildningspolitisk vitamininjektion, ett pedagogiskt avantgarde, ett kunskapens ljus i bildningsmörkret. Socialdemokrater kommer alltid att motarbeta allt sådant, i Sverige liksom i Danmark. Men borgerliga bildningsivrare borde åka på studiebesök till Herning och prata med Morten Kvist.