När lägerelden tänts vill man luta sig tillbaka på fällen och drömma sig bortom fjärran horisonter. Ingen gång går väl det lättare än när någon skicklig berättare griper ordet och fångar ens intresse. Berättelsen – den med stort B – har i alla tider fått människor att lyssna, tänka och engagera sig.

En av mina teser är att det numera är miljörörelsen som har Berättelsen inom flera områden, kanske särskilt de som berör jordbruket. Man behöver inte gräva särskilt djupt för att upptäcka att dagens politik för jordbrukssektorn är till förväxling lik miljörörelsens agendor. De folkvalda tycks mest bara ägna sig åt att stadfästa de tankar som tänks, de mål som formuleras, och de strategier som utvecklas inom miljörörelsens olika grenar.

Men så har det inte alltid varit. Under i stort sett hela efterkrigstiden var det politiken som hade en vision och en Berättelse om jordbrukets roll i samhällsbygget – låt vara att det planekonomiska inslaget var stort med dagens mått. Vi skulle ha en säker och tillräcklig livsmedelsförsörjning i både freds- och ofärdstider, och denna försörjningsbas skulle tryggas av rationella familjejordbruk. Den visionen var fast förankrad i vår folkrörelse- och bildningstradition; det var självklart att jordbruk var starkt vetenskapsberoende och att samhället tog ett stort ansvar för forskning och utbildning inom fältet. I den meningen var vetenskapen delaktig i Berättelsen.

Allt detta är nu historia. Den EU-gemensamma jordbrukspolitiken har säkert sina fördelar, men dess eventuella visioner om en bättre framtid förblir fördolda. Någon Berättelse hörs knappast från Bryssel.

In kommer då den goda fen, i skepnad av miljörörelser av olika schatteringar. Hon slår sig ned vid elden och kväder de mest betagande sagor om ett jordbruk i harmoni med naturen, ett jordbruk där maten blir bättre, människorna lyckligare och korna gladare.

Hon svingar sitt spö, trollar bort handelsgödsel, modern växtförädling, syntetiska bekämpningsmedel och storskalighet, och sjunger i stället lovsånger över det småskaliga, det närodlade och det naturliga. När så behövs klipper hon banden till vetenskapen – särskilt om den har en annan uppfattning än vad lovsången föreskriver. Så får man göra i sagans värld.

Så föds Berättelsen om det ekologiska jordbruket. Den sprider sig, återberättas, slår rot, blir en identitetsmarkör för var och en som vill visa engagemang och ansvar för framtiden. Då spelar det ingen roll att ekojordbrukets anspråk på att vara mera hållbart och mera miljövänligt än andra inriktningar knappast håller för en vetenskaplig analys. Ej heller spelar det någon roll att ekojordbruket är så lågproduktivt och arbetsintensivt att det kräver både subventioner och högre konsumentpriser för att överleva.

Ingen störs heller av att det är ett antimodernt – eller kanske snarare postmodernt – tankegods som utgör ekojordbrukets ideologiska bas, med civilisationskritik, teknikfientlighet och övertygelsen att det som är naturligt också är gott. Inför den som har Berättelsen i sin hand kan vetenskapen slänga sig i väggen. Möjligen kan den underdånigt få ägna sig åt att bekräfta Berättelsen.

Och politikerna får bara sitta med vid lägerelden om de faller in i Berättelsen. De låter miljörörelsen behålla sitt privilegium att formulera såväl problemen som lösningarna inom jordbruksområdet, utan demokratiskt mandat och utan att kunna ställas till svars i politiska val. Därutöver är politikernas främsta roll att se till att subventionerna fortsätter att flöda över ekojordbruket, samt att främja den offentliga sektorns konsumtion av ekologisk mat.

Men det finns ett annat vägval, ett där politiken inte lämnar walk over utan återtar sin roll som visionsskapare. Men då krävs det nog att andra slår sig ner vid lägerelden och börjar berätta – gärna med visst darr på stämman – om ett jordbruk för framtiden som bygger på vetenskap, som är både produktivt och resursbevarande, och där fiffig biologisk teknik smeker naturen medhårs.

Jag återkommer till det, liksom till frågan om medias roll vid lägerelden.