Jag minns det som igår, begravningen i Storkyrkan år 2002 då Göran Persson, dåvarande statsminister, höll tal. Redan dagen efter hennes död hade han i en tidningsintervju, å partiets vägnar, bett om ursäkt för allt som Astrid Lindgren hade behövt genomlida till följd av Pomperipossa i Monismanien-skandalen på sjuttiotalet, då hon hade betalt mer än 100 procent i skatt. Han sade att ”Astrid Lindgren troligen hade rätt om Pomperipossa. Det fanns en abnormitet i skatteskalorna”.
Det är fascinerande när man tänker på hur betydelsefullt hennes författarskap har varit, inte bara i Sverige utan även utanför. Hon har sålt mer än 165 miljoner böcker på mer än 107 språk. Detta gör henne till Sveriges genom tiderna mest lästa författare.
Tyskland är ett av de länder där hennes böcker haft mest genomslagskraft. Det finns 186 skolor som är uppkallade efter henne där. I de flesta länder är det nog Pippi Långstrump som betytt mest, dock inte överallt. Mina ryska vänner är alla eniga om att Karlsson på taket tvivelsutan är den populäraste av hennes böcker i Ryssland.
En god vän till mig påpekade för ett tag sedan att, efter att ha läst Mio, min mio, det inte gick att låta bli att dra paralleller till Harry Potter-böckerna. J.K. Rowlings bok Harry Potter och de vises sten (1997) gavs ut 53 år efter Mio, min Mio och många likheter är slående: Bosse, i likhet med Harry Potter, är föräldralös och växte upp hos sin faster och farbror (Harry Potter hos sin mors släktingar) som mobbar och fryser ut honom. Många fantasy-böcker handlar förvisso om att någon blir utvald att bekämpa ondska i ett parallellt universum, men desto färre om en vän som vägleder hjälten i den nya världen eller vars viktigaste föremål är en mantel som osynliggör honom.
Läs även: Lindén: Läs boken som inspirerade Astrid Lindgren
Detta är emellertid ingenting Rowling har tagit upp: ”Jag satt helt enkelt och tänkte, i fyra (försenat tåg) timmar, och alla detaljer bubblade upp i min hjärna, och den här magra, svarthåriga, glasögonglasade pojken som inte visste att han var en trollkarl blev mer och mer verklig för mig.”
Stora skillnader gällande den litterära stilen finns dock. Mio, min Mio är lyriskt skriven med anspelningar på svensk dikttradition från både Atterbom och Tegnér, dessutom skrev Chicago Tribune (2/3-1957) om den att den är ”en poetisk saga som är varm och äkta, ett utmärkt bidrag till sagohyllan”. Lindgrens böcker har alltså litterära kvalitéer, är nyskapande samtidigt som författaren är medveten om, och bejakar, det svenska litteraturarvet.
Harry Potter-böckerna däremot har det sagts annat om. Sandra L. Becket (Crossover Fiction, 2008) menar att Rowlings verk är kommersiellt snarare än litterärt. Litteraturkritikern Harold Bloom (1930–2019), författaren till Den västerländska kanon, skrev att ”[Harry Potter-böckerna är] oförargliga men de är inte litteratur; de är pannor med medelbryn”.
Läs även: Astrid Lindgrens värld storsatsar
Det är möjligt att Rowling i sitt undermedvetna fick dessa associationer när hon satt och tänkte, att de bara ”bubblade upp”, men det är det ingen som vet. Det som är intressant är det faktum att även Lindgren ska, i sin tur, ha varit inspirerad av en bok, nämligen Prins Florestan eller sagan om jätten Bam-Bam och fen Viribunda (1908) av Anna Maria Roos, en sagoberättelse som i mångt och mycket Mio, min Mio påminner om. Litteraturvetaren Vivi Edström (Astrid Lindgren och sagans makt, 1997) påpekar att båda böckerna handlar om en slottsträdgård, en vallpojke, en fågels sång i trädgården och den faderliga kärleken.
På samma sätt som West Side Story är en modern version av Romeo och Julia eller Lejonkungen en tecknad version av Hamlet, finner vi samma trend även här. Astrid Lindgren dog för tjugo år sedan, men hon förblir en av världens mest älskade barnboksförfattare och hennes arv förs vidare till nya läsare och författare.
