I år är det 50 år sedan filmen Death Wish gick upp på biograferna. Paul Kersey tar där lagen i egna händer för att hämnas våld och mord på familjemedlemmar och vänner. När staten misslyckas med att upprätthålla ordning och rättvisa har han klivit in för att stå upp mot organiserad brottslighet och enskilda våldsmän. Till den västerländska vänsterelitens förtret har han vägrat bli ett offer. Varför är det så provocerande?

Death Wish började som en bok av amerikanen Brian Garfield som kom ut 1972. I filmversionen spelar Charles Bronson den välbärgade östkustliberalen Paul Kersey. När Kerseys fru mördas och dotter våldtas prövas hans tilltro till polisen och hans människosyn. Kersey har som amerikansk liberal anslutit sig till idén om att brottslighet orsakas av fattigdom. Svårigheten att hålla fast vid denna syn när våldet drabbar hans egen familj är enbart det första av Kerseys problem.

När polisen misslyckas med att spåra upp och ställa förövarna till svars rasar även tilltron till rättssamhället. Östkustliberalen ger sig ut för att hitta männen som krossat hans familj. Han ska ta hämnd.

Kerseys jakt på hämnd har fortsatt på tv-skärmar, DVD-er och streamingstjänster. Brian Garfield skrev själv en uppföljare med titeln Death Sentence, enligt uppgift delvis eftersom han var besviken på filmatiseringen. Garfields ambition var att problematisera den situation som uppstått. Kersey ville inte ta till våld, men hopplösheten, sorgen och hämndbegäret tvingade honom.

I filmerna framstår huvudpersonen snarare som en person som njuter av våld. Detta blir också mer och mer urspårat ju längre fram i filmserien man kommer. Mellan 1974 och 1994 gjordes inte mindre än fem filmer med Bronson som Paul Kersey på jakt efter hämnd. Den som orkar ta sig fram till den femte filmen är vid det laget sannolikt inte särskilt imponerad av kvalitén. Då är James Wans Death Sentence (2007) med Kevin Bacon i huvudrollen något mer sevärd. Denna film är baserad på Garfields ursprungliga böcker, men med en hel del frihet. 2018 kom så ännu en filmatisering av Death Wish med Bruce Willis i huvudrollen.

Från 1974 fram till 2018 har filmerna följts av en debatt om synen på brottslighet, dess orsaker och hur man ska se på att ta lagen i egna händer. På 70-talet plågades USA av en våg av kriminalitet parallellt med hårdnande ton mellan olika syn på både orsaker till brottslighet och hur man ska komma tillrätta med problemet. Samma sak hände 2018 när nyinspelningen med Bruce Willis landade mitt i en debatt om polisvåld.

Debatten om polisvåld och brottslighet runt 2018 fick den ur svenskt perspektiv mycket märkliga följden att det förekom lokala och regionala beslut om att avskaffa polisväsendet. Denna debatt har sedermera fortsatt och var sannolikt en anledning till att Trump vann presidentvalet. Även hos oss i Sverige har som bekant brottsligheten stått i politikens fokus under ett antal år. Det ”paradigmskifte” som statsministern har talat om i kriminalpolitiken verkar onekligen vara på gång.

Men låt oss ta ett steg tillbaka. Vad gör denne Paul Kersey så kontroversiell? Varför finns det oräkneliga fördömanden av denna karaktärs beteende, men ingen som längre orkar bry sig om annat underhållningsvåld? Är det av samma anledning som svenska kulturskribenter tycks bli mer upprörda av Dumpens jakt på pedofiler än vad de är av pedofilerna själva?

De flesta föredrar nog att statens representanter sköter rättsskipningen, men det finns något oproportionerligt med upprördheten som kommer till ytan från den politiska mittenvänstern när fiktivt eller verkligt privat bekämpande av kriminalitet kommer på tal.

Det finns många bra skäl till att en rättsstat är att föredra framför blodshämnd eller anarki. Lagstyre, opartiska domare, formregler, rätt till försvarare, en polis som agerar inom lagens ram, krav på bevis. Detta argument tycks dock träffa bredvid målet. Filmerna och böckerna, precis som debatten i sig, handlar inte om valet mellan rättsstat och blodshämnd. Det handlar om frustrationen hos ett brottsoffer och ett helt samhälle när staten misslyckas med att upprätthålla lag och ordning.

Paul Kersey känner sig tvingad att ta lagen i egna händer när staten misslyckas med sitt uppdrag. Häri ligger kanske den första provokationen. Om man ska tro de mest extrema vänsterrösterna är staten och polisen orsaken till brottslighet snarare än de som förhindra den. Detta resonemang är också förknippat med tankar om att brottsligheten skulle upphöra i en rättvis värld.

Nästa provokation är tanken på att brottsoffret har rätt till upprättelse. Enligt Kerseys resonemang är det rättvist att den som mördat hans fru och våldtagit hans dotter betalar ett pris för sina handlingar. Om staten inte fullföljer sitt uppdrag att skipa rättvisa så tar han saken i egna händer. Detta kan ses som ett fall ner i blodshämnd, vilket också är korrekt. Men frågan Kersey ställer sig själv och oss är inte om rättssamhälle är bättre än blodshämnd utan om blodshämnd är bättre än ingenting.

När Sverige återigen har en liknande debatt rörande Dumpen som jagar pedofiler på nätet för att sedan avslöja dem rivs samma debatt upp återigen. Patrik Sjöberg framstår närmast som en verklig Paul Kersey. Den som läser Garfields romaner om denna karaktär kan nog hitta de flesta argument för och emot Dumpen skildrade i fiktion för femtio år sedan.

Kanske finns det hos många en rädsla för att det är de själva som skulle kunna vara Paul Kersey. Tänk om civilisationens tunna hinna faller och vi måste ta lagen i egna händer. Kanske upptäcker vi då att behovet av att straffa brottslingen är ett behov av rättvisa. Inte nog med det, detta skipande av rättvisa genom den enskilda människans våld är kanske inte anarki, utan fröet till en fungerande rättsordning.

Teodor Gustafsson

Författare, nu aktuell med en bok om Sverigedemokraterna, Utanförskap – En berättelse om främlingar