När jag gick i grundskolan ägnade sig svensk skola tyvärr fortfarande åt typiska 1900-talsövningar i etik och moral. De satte oss barn i ett rum och sa åt oss att svara på följande: Du befinner dig på ett flygplan som är på väg att störta. På planet finns förutom dig en gravid kvinna och en nobelpristagare i medicin, men ni har bara en fallskärm. Vem ska få den?

På vilket sätt en diskussion kring ovanstående frågeställning ska vara givande för ett gäng tolvåringar (eller någon annan) är minst sagt oklart. Jag tänker att jag får ta mig an detta problem den dag som jag hamnar i situationen.

Hittills har mina barn inte kommit hem och berättat om liknande övningar. Jag hoppas alltså att skolan har slutat med den här typen av teoretiska valsituationer som pseudointellektuella akademiska filosofer så gärna ägnade sig åt under föregående århundrade. Mer utvecklande för skolbarn vore att få prata om sin egen vardag och hur man gör för att vara den bästa versionen av sig själv. Vi behöver hitta bort från teoretiska diskussion och tillbaka till livet.

Många av oss har utsatts för liknande övningar. Det finns otaliga. Du står vid en järnvägsväxel med ett stort tåg på väg mot dig i full fart. Där järnvägen delar sig står din nya dyra BMW på det ena spåret och ett barn ligger fastbundet vid det andra. Vilket spår växlar du in tåget på? Om du väljer att förstöra din BMW, hur kan du då rättfärdiga att köpa en sådan bil när du istället hade kunnat skänka pengarna till behövande barn?

Har du inte fått nog ännu? Här är mer visdomar från min barndom: Varför rapporterar svenska medier mer om att en svensk dött i en bilolycka än om att tusentals personer dör i Afrika? Diskutera i smågrupper.

Tankeexperiment som dessa bortser från det mest uppenbara: Verkligheten. Det är i mötet med en annan människa som solidaritet uppstår. Det är som att vår tids politiska tänkare medvetet velat frikoppla frågor om rätt och fel från ett mänskligt sammanhang. Om inte moralen kan skrivas ner som tidlös teori anses den ingenting värd.

Jag använder medvetet det i vår tid vänsterlutande begreppet ”solidaritet” eftersom det tycks som att vänstern själva har glömt bort vad det betyder. Begreppet kom till oss via franskan som juridisk term – solidariskt ansvar. Ursprunget är latinskt där det betyder ungefär fast eller enhetligt, men i den franska termen känner vi igen en för alla, alla för en.

Solidaritet betyder alltså sammanhållning mellan de som ingår i en grupp. Moralen är en relation som finns i verkligheten. Moralen är en människa som ser in i en annan människans ögon. Här borde diskussionen börja. Hur ska jag leva i relation till människor runt mig? Hur kan jag bidra till vår gemenskap?

De svenska Socialdemokraterna byggde ett omfattande system av ekonomiska överföringar och offentligt finansierade verksamheter, vanligtvis kallat välfärdsstaten. Därefter tog de itu med att skapa vad som då kallades det mångkulturella samhället. Ett begrepp som sällan hörs användas idag. I detta projekt tycks samma föreställning som i tankeexperimenten ovan vila – moral utan gemenskap.

Det finns en väg tillbaka till förståelsen av moral som möte och gemenskap, bort från teoretiserande och tillbaka till att försöka göra mesta möjliga av sitt eget liv. Vi kan börja i det lilla. Istället för att försöka ge svar på teoretiska frågeställningar kan vi börja i det egna sammanhanget. I familjen, grannskapet, nationen. Genom att vara den bästa möjliga versionen av oss själva bygger vi samhället från de små sammanhangen.

Vare sig den individuella moralen eller välfärdsstaten kan existera utan gemenskap. Gemenskap i sin tur kan inte väljas. Den kan enbart levas. Vår tids politiska höger har all möjlighet att ta vid där mitten-vänstern så förödande misslyckats. Vi kan bli solidariska.

Teodor Gustafsson

Författare, aktuell med Utanförskap – En berättelse om främlingar