I samhällsdebatten återkommer ett anslag som framhåller att ifall en person med invandrarbakgrund hävdar att Sverige är ett rasistiskt land, att svenskar är rasister eller att det svenska samhället bygger på diskriminering på etnisk eller rasmässig grund, så har en sådan åsikt större bärighet, eftersom den uttalas av en person som inte har fötts i Sverige av etniskt svenska föräldrar.

Den hållningen kallas ibland för ”tolkningsföreträde”. Det vill säga att om en person har en bakgrund eller position som man antar skulle göra det lättare för vederbörande att uppmärksamma och upptäcka ett samhälleligt fenomen, i det här fallet rasism, så väger den personens åsikt tyngre än en åsikt från någon som inte delar den bakgrunden.

I sak innebär det att om jag som född i Turkiet skulle hävda att det finns en omfattande turkofobi i det svenska samhället (jag skulle kunna anföra att begrepp som ”hundturken”, ”turkdusch” ”kaosturken”, ”turkhits” ”klappturken” uttryckte detta turkhat), så väger min utsaga tyngre, än en utsaga som menar att jag överdriver, ifall den som säger det inte själv är turk.

Och tolkningsföreträdet innebär också att om en annan turk inte skulle vara överens med mig, och påstå att jag överdriver, ska fortfarande min (förmenta) åsikt tillmätas stor betydelse. Och någon som inte är turk får inte hänvisa till att dessa två turkar inte är överens, och därmed framhålla att jag kan ha fel eller att det jag säger inte nödvändigtvis stämmer. Enligt tanken om tolkningsföreträdet kan visserligen sådana diskussioner föras inom gruppen av förment förtryckta turkar, men sådana oenigheter inom gruppen kan och får inte anföras av personer utanför gruppen, som belägg på att den förmenta turkofobin kan vara problematisk som begrepp eller kanske inte existera överhuvudtaget.

Men allt detta är nonsens.

Ty vad händer om den som anses ha ett tolkningsföreträde, inte förfäktar det som förväntas? Vad händer sålunda om en person med invandrarbakgrund försäkrar att Sverige inte alls är rasistiskt, att svenskar förmodligen tillhör de minst etniskt och rasmässigt fördomsfulla folken i världen och att det svenska samhället inte bygger på strukturell diskriminering och rasism?

Svaret är givet, och vi har sett det manifesteras gång efter annan i samhällsdebatten. En sådan person blir då utnämnd till ”husblatte” (eller ”hus n---r”), anklagas för att vara köpt av den vite mannen, kallas för ”kokosnöt” (brun utanpå vit inuti) eller ”oreo” (vit i mitten men med svart utsida). Och det betecknande är att sådana rasistiska tillmälen, där alltså en persons åsikter avfärdas på grundval av vederbörandes hudfärg eller etnicitet, kan även komma från samma personer som betonar att svarta eller invandrare har ett tolkningsföreträde i diskussioner om rasism eller diskriminering.

Det kan till och med bli så att en vit man, som ordat om diskriminering och förtryck och rasifierades tolkningsföreträde, kan ta sig rätten att anklaga en invandrad, mörkhyad kvinna för att vara ”husblatte” eller för att ha anammat det vita förtryckets sätt att resonera och tala.

Och med ens försvinner ”tolkningsföreträdet”. Det företrädet gäller tydligen bara om man som invandrare uttrycker en viss åsikt, återger den berättelse som förväntas av en: det vill säga berättelsen om rasism, diskriminering och förtryck. Annars är man antingen inte medvetandegjord (lider av ”falskt medvetande” för att tala med Friedrich Engels) eller så är man en förrädare, en som springer den vita maktens ärenden.

Nyligen skrev två kvinnor med invandrarbakgrund, Eshtar Faris och Maria Hind Alias, en debattartikel i GP (2/2) på temat att de personer som glorifierade brottslingar och deras gangsterrapp bidrog till rasistiska fördomar om invandrare: ”Dessa kriminella gäng ger oss skötsamma invandrare dåligt anseende och spär på det redan existerande hatet mot invandrare.”

Detta inlägg avvisades dagen efter i ett debattsvar av en manlig beteendevetare med helsvenskt namn och betydligt vitare hud, Gustaf Liljenström, med att de två kvinnliga debattörerna hade anammat ”vithetens verklighetsbeskrivning”, när de talade om skötsamma invandrare. De gav uttryck för ”självhat” och ”internaliserad rasism”, skrev Liljenström. (GP 3/2)

Alltså: klave jag vinner, krona du förlorar. När du som invandrare inte tolkar omvärlden som jag vill att du tolkar den, då saknar du antingen agens (lider av självhat och har internaliserat vithetens verklighetsbeskrivning) eller så är du köpt (en ”rasförrädare” – en kokosnöt eller husblatte). Således kan du bli avfärdad, inte på grundval av fakta utan på grundval av din hud- eller hårfärg. Så mycket är den antirasismen värd.

Det är därför begreppet tolkningsföreträde är nonsens.

Ingen kan på grundval av sin bakgrund, sitt kön, sin hudfärg eller sin sexuella läggning ha ett privilegium om hur fakta ska tolkas. Bedömningar av fakta, analyser på grundval av dem, slutsatser baserande sig på dem, kan variera. Sådana tolkningar ska bedömas på samma slags grund, oavsett upphovsperson – ifall de är evidensbaserade, rimliga och falsifierbara.

Inget annat. Inget mer.

Thomas Gürs kolumn publiceras varje vecka på onsdagar – årets alla veckor.