KRÖNIKA. Min redaktör föreslår att jag ska skriva om Tinder, och jag flämtar: har aldrig varit där, fattar inte ett skvatt, vad är det egentligen för skillnad mot forna tiders kontaktannonser med ”mysiga hemmakvällar”?

Till min förvåning förekom datagenererade dejter redan 1971, lär jag mig av SVT-programmet ”Året var 1971”. Och i dag finns en uppsjö sajter: för ”elitsinglar”, ”framgångsrika, långsiktiga relationer för mogna singlar” och ”singels 50+”. Man hittar platser för otrohetsaffärer och för homosexuella, med Qruiser som den väl mest kända.

Det är ingen ordning och det finns inga regler, eller det bubblar av alldeles för många och motsägelsefulla regler och budskap.

Själv har jag aldrig nätdejtat utan träffat kavaljerer och i enstaka fall brudar i efterföljden av 1930- och 40-talets dansbaneelände, det vill säga dansgolv på diskotek eller på rockklubbar och -konserter. De första snubbarna förresten i skolan, gärna då motorburen ungdom ur arbetarklass. Att teoretiskt kunna diskutera två- och fyrtaktare samt tändstift gav attraktiva extrapoäng, men hindrade oss inte att sköta hästar på Djurgårdens ridskola medan de manliga ridlärarna spelade ”Bordellmammans visor” i bergsprängare på stallplan.

Nåväl, till Tinder. En yngre flockmedlem tyckte åtminstone för några år sedan att det var skitkul att kunna beta av/ligga med en två tre killar på samma kväll. En med mig jämnårig väninna är mer kritisk, och tror att den stora skillnaden mellan kontaktannonserna förr är det går så himla snabbt på Tinder: ”Om man inte svarar samma dag tar de bort en.”

Hon säger också att ”ingen litar på nån annan och få vågar lägga alla ägg i en korg, man måste kolla alla och hela systemet tar tid att lära sig”. Och många vill tala om eller föreslå sex innan man har lärt känna varandra. Det blir så abstrakt, så där innan man har känt fysisk närhet. Att se varandra i ögonen på riktigt är ju mycket bättre än Facetime. Man hoppar över så många steg, tycker hon.

En annan kompis tycker att Tinder gör alla till ”relationsplayers”, vare sig de vill eller inte. Det går så fort, det svischar förbi hundratals bilder på sekunden och man förväntas kvickt svajpa höger eller vänster. Plus att man plötsligt träffar ”alla”, kompisar från förr. ”Man är så naken.”

Mina bekanta talar dock inte som Josefin Holmström om ”kanske-män” (SvD 17/10 -20), eller om ”den sexuella revolutionens” totala misslyckande och kollar inte heller på en massa mer eller mindre bisarra dejtingprogram på tv. Eller håller med Holmström om ”den lätthet med vilken man tar på äktenskapet som institution. Kristendomens vittnesbörd om äktenskapet som heligt förbund är långt borta” som hon skriver på sajten fixakarleken.se.

Då svarade Victor Johansson i samma tidning (27/12 -20) att han för sin del hade blivit less på ”måste-kvinnor”. Okej, men för egen del tröttnar jag på utstakade kategorier i en djungel av preferenser, slump, tur och öppenhet.

För att fortsätta med min förundran för den säkert hjärtevarma och välmenande fröken Holmström: ”Inget sex före äktenskapet tror jag vore en bra sak”, utbrister hon i Studio ett (12/11 -20). Alltmedan Lisa Magnusson i DN säger sig vara ”sexnegativ” (21/10 -20). Även hon dissar den sexuella frigörelsen – som om p-piller och aborträttigheter inte har haft någon betydelse för kvinnor. Och män och mittemellan.

Förlåt ett 63-årigt fruntimmer som utöver RFSU och RFSL har bland andra Lill-Marit Bugge, Mian Lodalen, Petra Östergren, Channa Bankier, Jon Voss och Suzanne Brøgger att tacka för mycket. Eller banna mig för all del.

TEXT: Nina Lekander
Journalist och krönikör på Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.