För tio år sedan nu, i mars 2011, valdes Håkan Juholt enhälligt till ny partiordförande för Socialdemokraterna. Han mötte applåderna genom att referera till Tom Petty. ”We won't back down” lovade Juholt partiet.

Han valdes i en tid av osäkerhet inom Socialdemokraterna. Företrädaren Mona Sahlin hade misslyckats. Hon hade gått till val gemensamt med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Hon hade fjättrat partiet vid en regnbågskoalition av identitetspolitik, hbtq-aktivism, feminism och klimat. Traditionella arbetarväljare flydde.

Håkan Juholt var ingens förstahandsval. Han var en platshållare på Smålandsbänken utan egentlig plattform i partiet. Men han valdes för att han inte var Mona Sahlin. Under den andra dagen på den extra partikongressen vid Waterfront i Stockholm höll han sitt installationstal.

”Jag känner så starkt – och jag tror att det är många som delar denna känsla – att någonting håller på att gå sönder i Sverige”, sade Juholt. Han gnällde på privatiseringarna, skolvalet och vårdföretagen. Och han hävdade att svaret låg i vad han kallade social demokrati. Det var en retorisk finess helt utan innehåll.

”Social demokrati är när någon kommer och sitter med dig en stund när du äter, eller går på en promenad med dig, när du på ålderns höst bor ensam och inte längre kan ta dig ut på egen hand.”

Antagligen visste inte ens Juholt själv vad som menades. Socialdemokraterna var just då ett parti helt utan riktning. Åt ena hållet Mona Sahlins rörelse för studenter och vegetarianer. Åt andra hållet mörkröd socialistisk populism med udden riktad mot banker och storföretag.

Socialdemokraterna under Juholt stod och vinglade på randen till avgrunden. Det behövdes bara en knuff, och partiet hade fallit handlöst. Det hände arbetarpartier ute i Europa. 

Det grekiska socialdemokratiska partiet PASOK, till exempel, dominerade politiken i decennier och regerade i 21 år.  År 2009 hade man haft 43,9 procent av rösterna. 2015 fick man bara 4,7 procent. Och 2017 upplöstes partiet.

Pasokifiering var avgrunden som väntade för exakt ett decennium sedan.

Men den svenska högern utdelade aldrig någon knuff. I stället började svensk borgerlighet puckla på varandra inbördes. Och det man bråkade om var huruvida man kunde samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det saknades inte kunskap. Tvärtom visste borgerligheten exakt vad som kunde göras. I Danmark hade liberala Venstre gått högerut 2001 och bildat regering med stöd av Dansk Folkeparti. Den koalitionen vann tre val i rad. I Norge var moderata Høyre på väg att göra samma resa med Fremskrittspartiet.

I Sverige fegade borgerligheten ur. Svensk höger tillfogade sig själv ett decenniums kräftgång.

Socialdemokraterna kickade ut Juholt efter bara elva månader. I ett sista desperat försök att rädda kvar arbetarväljarna satte partiet in Stefan Löfven. Han fick regeringsmakten genom att moderatledaren Fredrik Reinfeldt gav honom den, hellre än att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Tio år har passerat. Högern förlorade. Stefan Löfven är fortfarande statsminister. De liberala mittpartierna har lämnat borgerligheten.

Och samarbete med Sverigedemokraterna har visat sig vara så odramatiskt att till och med Vänsterpartiet bygger uppgörelser på deras mandat.

"We won't back down", sade Håkan Juholt. Och det behövde Socialdemokraterna heller inte göra. För det gjorde svensk borgerlighet i stället.