I dag, den 22 juli, klockan 15:25, borde solens strålar ha kastat ljus på den första av 77 bronspelare som skulle ha varit placerade på en bit land mittemot ön Utøya, utanför Norges huvudstad. Under de närmaste tre timmarna och åtta minuterna skulle solen ha lyst upp varje pelare, den ena efter den andra.

Syftet skulle ha varit att hedra alla de personer som dödades av högerextremisten Anders Behring Breivik för tio år sedan. Men på tioårsdagen av terrorattacken är minnesmärket fortfarande en byggarbetsplats.

Monumentet – särskilt utformat för att fånga solljuset under den exakta tidsperiod som motsvarar dådets varaktighet, från bombexplosionen i Oslos regeringskvarter till Breiviks arrestering på Utøya, – kommer inte att vara färdigt.

Anledningarna till det ofärdiga bygget är flera, varav en av dem är en tvist mellan offrens familjer och boende runt ön.

– Det är ett vackert minnesmärke som har så många olika element som hyllar offren, på en vacker plats nere vid vattnet med utsikt över ön. Det borde ha varit klart för 22 juli, säger Lisbeth Kristin Røyneland, vars dotter Synne mördades i attacken, och som nu leder stödgruppen Støttegruppen etter 22 juli, för överlevande och efterlevande.

– Vi är mycket besvikna. Många av familjerna och de överlevande är arga, säger hon.

”Onödig smärta”

Anders Behring Breivik hann döda åtta personer i bombattacken i Oslo innan han åkte vidare till Utøya klädd som polis och sköt ihjäl 69 personer, mestadels ungdomar från Arbeiderpartiets ungdomsförbund, Arbeidernes ungdomsfylking, som hade sitt årliga sommarläger där.

Många fler skadades, och många av dem hade hoppats att i dag kunna följa med sina tidigare vänners familjer för att delta i årets jubileum.

– Det är mycket beklämmande att så många överlevande och familjer inte har den platsen att gå till. Det finns fortfarande inget nationellt monument för offren, säger Sindre Lysø, överlevande från attackerna och numera generalsekreterare för Arbeiderpartiets ungdomsförbund.

Bjørn Magnus Ihler, som också överlevde attackerna 2011, säger att de ”förbluffande långa” förseningarna har orsakat ”onödig smärta” för offrens familjer, och jämför det med minnesplatsen 9/11 i New York, som invigdes på tioårsdagen av attacken och öppnades för allmänheten dagen efter.

Klandrar regeringen

Det saknas inte minnesmärken över terrordådet 22 juli. Eftersom offren kom från hela Norge finns det monument utspridda i parker och offentliga platser över hela landet, som en påminnelse om hur omfattande tragedin var.

2019 satte man upp 1 000 rosor av järn utanför Oslos katedral, som ska föreställa det blomhav som ställdes fram av chockade norrmän dagarna efter tragedin.

På Utøya finns en upphängd metallring med namnet på varje offer, och ett café har förvandlats till ett lärningscenter. Det är omgivet av 495 träposter som representerar de överlevande och 69 inre poster som representerar offren.

Men den offentliga minnesplatsen nära ön, utlovad strax efter tragedin, ligger fortfarande kvar på ritbordet.

Kritiker klandrar regeringen för att ha underskatt arbetets omfattning.

– Jag tycker att det är skamligt att Norge, tio år efter terrorattacken, inte har en officiell minnesplats nära Utøya, säger Tonje Brenna, tidigare vice ordförande för ungdomsförbundet, och i dag ledare för Arbeiderpartiet i Viken, regionen där Utøya och Oslo ingår.

– Detta kontrasterar mot det faktum att ungdomarna från Arbeiderpartiets ungdomsförbund har skapat sin egen vackra, respektfulla och prisbelönta minnesplats på ön. Ungdomarna har kunnat utföra den uppgift som den norska regeringen inte har kunnat göra, säger hon.

Bär trauman

En tidigare plan över ett minnesmärke, som stöddes av familjerna och som kallades ”Memory Wound”, skrotades 2017. Minnesmärket var designat av den svenske konstnären Jonas Dahlberg och skulle vara placerat synligt från bergssidan mittemot Utøya.

Men lokalinvånare – av vilka många bevittnade terrorattacken från sina hem mindre än en mil bort – hotade att med att driva en rättslig process för att stoppa bygget.

Anhöriga hoppades då att den nya planen med 77 bronsstatyer, designad av norska arkitekter, firman Manthey Kula, skulle lösa dispyten. Arbetet började i slutet av 2020 bredvid kajen, på mark som hade skänkts av Arbeiderpartiets ungdomsförbund.

Men 16 invånare i närområdet säger att de fortfarande bär trauman från attackerna och att de fruktar att minnesmärket och den nya vägen som tar besökare till platsen kommer att tvinga dem att återuppleva minnena varje dag. Därför stämde de Arbeiderpartiets ungdomsförbund och regeringen i maj, för att tillfälligt stoppa byggandet.

– Vi har svåra minnen från den tiden. Vi kunde se människor bli skjutna. Mina grannar seglade ut, tog sina båtar och räddade några av barnen. De motsätter sig också bygget, säger Anne Gry Ruud, en lokalbo som är inblandad i ärendet.

En byggarbetsplats

Till slut avslogs ärendet, men regeringen menade att det fanns för lite tid kvar för att hinna förbereda minnesplatsen inför årsdagen.

Hege Njaa Aschim, kommunikationsdirektör för myndigheten Statsbygg, som sköter norska statens fastighetsbestånd, säger att hon beklagar att minnesmärket inte är färdigt efter fördröjningar på grund av den rättsliga tvisten, coronapandemin och diverse andra problem med planeringen.

– Utan dessa faktorer kunde vi ha gjort det klart, säger hon.

Medan de återigen förbereder sig för att minnas den värsta dagen i deras liv har överlevande och anhöriga nu lagt undan ilskan över förseningen med minnesmärket.

– Vad ska vi göra?, frågar Lisbeth Kristin Røyneland retoriskt.

– Vi kan inte öppna ett minnesmärke på en byggarbetsplats.