KRÖNIKA. Det är tio år sedan upproren i Mellanöstern exploderade och de ledde till enorma följder för regionen.

Den 14 januari 2011 lämnade Tunisiens president Ben Ali landet efter veckor av demonstrationer mot regimen. Det islamistiska partiet al-Nahda (Ennahda) tog makten. Upproren spreds till andra länder i regionen. Den 11 februari störtades Egyptens president Hosni Mubarak och den 20 oktober Muammar Gaddafi i Libyen.

Allt medan västvärlden applåderade.

Sällan har ett historiskt skeende misstolkats så kapitalt. 

När upproren i Mellanöstern började, trodde svenskar och andra västerlänningar att den demokratiska våren var i antågande. Upproren döptes följaktligen av journalister till ”den arabiska våren”. 

Nu fanns chansen till demokratisk utveckling i Mellanöstern, hoppades de flesta. Som om demokrati bygger på att man störtar en diktator och därefter utlyser fria val. 

Snabbt fann journalister unga välutbildade liberaler på torgen, med plakat på engelska och som krävde demokrati. De trodde att här var folkets röst representerat och att demonstranterna pekade ut den historiska riktningen. Det var, som Tim Marshall skriver i sin bästsäljande ”Geografins makt”, likadant när journalister 2009–2010 hade ”beskrivit de unga studenterna i norra Teheran som ’Irans ungdom’, samtidig som de underlät att rapportera om de unga iranier som anslöt sig till den reaktionära Basij-milisen och revolutionsgardet.” 

Som journalist söker man upp det man känner igen. 

Men man riskerar att dra fel slutsatser. 

Det är inte bara journalister som riskerar att dra fel slutsatser. Islamologen Jan Hjärpe blev intervjuad av Aftonbladet under upproret mot Gadaffi i Libyen, och vände sig mot dem som hävdade att det inte var demokrater som gjorde uppror utan att det i själva verket rörde sig om ett klanuppror. ”Det här handlar inte om klanrivaliteter utan de unga som sätter sig upp mot det gamla gardet. De unga har en ny, modern samhällssyn och kontakt med omvärlden genom sociala medier”, sa Hjärpe.

Det är naturligtvis lätt att så här i efterhand slå folk som hade fel på fingrarna. Men likväl måste frågorna ställas: Har vi inte generellt en bristande kunskap om omvärlden, om Mellanösterns demografi och särdrag? Har vi inte en förenklad syn på vad demokrati är, och vad som har lett till att framför allt västvärlden lyckats skapa relativt sett lyckade liberala demokratiska stater? 

Felbedömningarna tyder på det. 

I Östeuropa, fram till 1989, rådde totalitarism i form av kommunism. Men där fanns, hos de flesta, en föreställning om vilken väg som måste beträdas; en väg mot demokrati, en väg mot ett samhälle som liknade de välmående nationalstaterna på andra sidan järnridån. Öst och Väst bar på ett gemensamt kollektivt minne av perioder med demokrati och fungerande civilsamhällen.

I Arabvärlden fanns 2011 inget motsvarande. 

Människorna där hade helt olika uppfattningar om vägen framåt. En del drömde om demokrati, ja, men andra om nationalism; en del sökte en ny stark ledare, andra ville låta någon av islams olika grenar styra landet och ytterligare andra ville implementera radikal islamism. 

Eller som Tim Marshall skriver: ”I Mellanöstern sitter makten bokstavligen i gevärspiporna.” 

Det vi har bevittnat de senaste tio åren är en komplicerad strid inom dessa samhällen mellan religiösa övertygelser, klanstrukturer, sociala sedvänjor och tron på vapnets makt. 

Någon demokratisk tradition finns inte. 

Och det spelar roll. 

Hur vi i Väst kan tro att man kan gå från en samhällsstruktur och tradition till en annan på så kort tid är obegripligt. 

Nej, det är därmed inte sagt att det ligger i genetiken. 

Framväxten av demokrati i Väst är ett resultat av långa processer och skeenden och specifika omständigheter. 

Om vi inte förstår på vilka grunder vår egen frihet vilar, hur ska vi då kunna förstå på vilka grunder andra folk ska nå sin?

TEXT: Per Brinkemo

Journalist, författare och krönikör på Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.