Ökande kostnader och utökad byråkrati för landets skogsägare

Skogsstyrelsen skriver i en pressrelease 2024-09-02 rubricerad ”Så kan svensk biomassa från skogen klara nya EU-krav” bland annat:

”En ny deklarationsplikt för skogsägare som visar om biomassan från skogen är hållbar bör införas. Informationen ska sedan finnas tillgänglig för berörda aktörer. Det är några av förslagen från Skogsstyrelsen över hur Sverige ska kunna uppfylla EU:s skärpta krav för förnybara energikällor (förnybartdirektivet) och som nu lämnats över till regeringen”.

Byråkratin kring brukandet av skogen ökar ständigt. Ambitionen och makthungern hos våra myndigheter tycks inte känna några gränser. Jakten på ägande- och brukanderätten till vad som felaktigt kallas ”allas vår skog” är lika tröttsam, som farlig för landet.

Allt ska vara ”hållbart” idag – nu gäller det uppenbarligen biomassan från skogen, som ökat kraftigt i pris när importen från Ryssland har omöjliggjorts. Finns det något som är mera hållbart än fotosyntesen och växande skog?

Miljörörelsen är i grunden alltid ute efter ett annat ekonomiskt system än vårt nuvarande – trots att facit finns från verkligheten under 72 års tid, på andra sidan Östersjön. Hur ”hållbart” var det systemet?

Skogsstyrelsen menar, att vi behöver definiera vad ”Urskog” är. Liksom vad som är ”Gammal skog” och ”Höga naturvärden”. Varför då? Är det inte bara EU, som inte förstår innebörden? Sverige har knappast någon urskog alls, undantaget några dalgångar i den taigaliknande fjällvärlden, där skogsbruk aldrig förekommit.

Skogen hade egentligen inget värde för ägarna innan sågverken kom till längs Norrlandskusten. Man byggde bara hus för människor och djur och använde skogen till uppvärmning.

Men när järnhanteringen på sexton- och sjuttonhundratalen utvecklades användes skogen till framställning av träkol, faktiskt ända in på tidigt 1900-tal och för att elda på berg vid så kallad tillmakning i gruvdriften. Stor brist på skog uppstod därför på en stor del av landsbygden runt omkring gruvorna. Skogen utsattes för en allvarlig rovdrift, som väckte oro.

”Gammal skog” kan kanske ha sitt ursprung 150-200 år tillbaka, men huvuddelen av den ”gammelskog” vi har idag, är vuxen efter att den första moderna skogslagen antogs 1903. Den tvingade skogsägaren att återplantera det han avverkat, för att trygga återväxten och produktionen av råvara för skogsindustrin. En stor del av vår skog, är därför idag planterad.

Vad som är ”Höga naturvärden” har hittills angivits av Skogsstyrelsens anställda, lite beroende på vad de själva tyckte. Inga beslut som kunde överklagas fattades, utan så kallade nyckelbiotoper identifierades bara. Det räckte för att skog från sådana biotoper inte skulle gå att sälja för skogsägarna.

Lyckligtvis införde Skogsstyrelsen ett stopp för inventeringen 2017, framförallt i nordvästra Sverige. Svaret på frågan vad som är höga naturvärden torde, liksom gäller för konst, främst stå att finna i betraktarens öga.

Den nya skogspolitiken från 1948 rekonstruerade skogsbruket helt. Den premierade en hög och jämn virkesproduktion. Sveriges yta är till 69 procent täckt av skog varav 2/3 aktivt brukas. Endast omkring en procent av den brukade skogen avverkas årligen. Tillväxten är varje år större än avverkningen, på de senaste 90 åren har ”skogsförrådet” därför fördubblats.

Detta är basen i svensk skogsindustri, som är den ojämförligt största plusposten netto i landets handelsbalans med utlandet (+ 95 miljarder årligen), större än alla andra näringsgrenar tillsammans. Den sysselsätter runt 120 000 människor på landsbygden och är av avgörande betydelse för landets ekonomi och välstånd, samt givetvis för att landsbygden skall kunna fortsätta leva och vara bebodd.

Att våra politiskt ansvariga accepterar, att om skogen i Sverige okunniga EU-politiker, fattar beslut och utfärdar direktiv och förordningar som ytterst syftar till att den svenska skogen ska användas som EU:s kolsänka är absurt. Och att skogen, när den avverkas, i ständigt ökande byråkratiskt krångel med nya kostnader, ska vara ursprungsmärkt ”från frö till planka”, är lika absurt. Ser våra förtroendevalda inte faran med, att ”gå före” över stupkanten?

Att, som ständigt görs, krypa bakom EU:s direktiv och förordningar om skogen, som dessutom för att Sverige skall vara ”bäst i klassen”, dras ut in absurdum av svenska myndigheter, är ett mycket allvarligt hot mot vår viktigaste näring. Oavsett detta växer byråkratin ständigt, vilket innebär att hotet mot landets och landsbygdens välfärd ökar i samma takt. Detta är varken hållbart eller ens önskvärt.

Det känns därför rätt hopplöst idag att äga skog. Det är ett vågspel, istället för att vara en trygg och samhällsviktig verksamhet. Ökande krav från myndigheterna och EU känns alls inte angelägna. Det räcker med alla risker vi redan utsätts för. Jag tvingades, till exempel, att avverka huvuddelen av mitt skogsinnehav i höstas, på grund av ett barkborreangrepp.

Riskerna med att äga skog är många. Skadeinsekter och sjukdomar, makthungriga byråkrater i myndigheterna både i Sverige och i EU, enögda ”miljöskyddare” med dolda agendor, betande klövdjur och röstjagande politiker, gör sannerligen inte livet lättare för landets cirka 300 000 skogsägare.

Slutligen, vem skall betala oss skogsägare för att den hittills grundlagsskyddade ägande- och brukanderätten av skogen monteras ned i ökande takt och en allt större del av Sveriges skogsland permanentas, som kolsänka och ett gigantiskt naturreservat i EU?