Den så kallade rödlistan är kunskapsbasen för den biologiska mångfalden i Sverige. Den revideras vart femte år och är en ovetenskapligt sammanställd lista över de observationer som intresserade personer skickar in till Sveriges Lantbruksuniversitets artportal. Informationen klassificeras av Naturvårdsverket efter hur stor risken är, för att arten skall komma att dö ut inom Sveriges gränser.

Att risken för älgens utdöende inom landets gränser, skulle motivera ett upptagande av arten på rödlistan ser inte jag som realistiskt. Men det finns en konflikt om älgstammens förvaltning mellan jägare och storskogsbolagen, där bolagen gör allt för att älgstammen skall vara så låg som möjligt. Det motiverar kanske en rödlistning som ett argument i kampen för älgens bevarande, som ett jaktbart vilt.

Klas Hjort skriver i Bulletin: ”Delar av konflikten med älgförvaltningen finns mellan jägare och skogsägare. Jägarna vill ha en stor stam som ger mycket jakt, skogsägare vill värna sin skog. Dagens modell för förvaltning tycks inte kunna hantera den konflikten utan betydande friktion”.

Jägarna drivs inte av önskemålet att skjuta så många älgar som möjligt. De drivs snarare av en önskan om att få ha älgjakten kvar, medan storskogsbolagen med älgens skador på skogen som argument, vill ha ned älgantalet i landet så långt det bara går, ofta till ej jaktbara nivåer.

Den statliga myndigheten Skogsstyrelsen beräknar enligt Klas Hjort att kostnaden i form av utebliven BNP för hjortdjurens alla skador sammantaget är 7,2 miljarder per år. Siffran känns oerhört överdriven, men innehåller sannolikt avancerade gissningar om uteblivna framtida intäkter, för mycket annat från skogen än normalt diskuterade skador på sågtimmer. Skogsskadorna förekommer nog mera i norra Sverige med sina vandringsälgar, när de under vintern samlas många på samma område och betar tallplantor och unga tallar. Betesskadorna finns givetvis, men är inte lika påtagliga i Mellansverige.

AB Karl Hedins utredning av kostnaderna för älgskadat timmer och massaved i Mellansverige visade på betesskador för skogsägaren i Mellansverige på omkring en krona per hektar och år. Det är ljusår från Skogsstyrelsens och storskogsbolagens siffror.

Den nu aktuella debatten om älgens framtid i Sverige är ännu en bekräftelse på något vi redan vet, att centralisering, storskalighet och byråkratisering är mycket dåliga grunder att stå på, när man ska diskutera hur verkligheten ser ut. De flesta av oss vet ju att naturen alltid gäller framför kartan, men det omvända förhållandet har ändå en tendens att envist dominera debatten.

Hur har det blivit såhär i Sverige som har en av världens största förekomster av älg? Här kommer en personligt färgad beskrivning av hur älgjakten har skötts – och tyvärr misshandlats – under de 70 år tillbaka, som jag kan minnas.

Älgjakten på 1950-talet, när jag var grabb och någon gång fick följa med farsgubben på älgjakt, begränsades då av tiden. Man jagade älg endast under några få dagar en vecka på hösten, utan begränsningar beträffande antalet älgar som fick skjutas. Det fanns inte särskilt gott om älg och ingen myndighet lade sig i hur många älgar som sköts. Dock var det förbjudet att skjuta älgkalv, vilket kunde leda till den helt galna situationen att kon sköts men inte kalven. Jag minns konflikter mellan olika jaktlag från den tiden med synpunkter på att för många älgar stundtals sköts på alltför små marker. Småbrukens havreåkrar var något av hårdvaluta på den tiden.

Med tiden infördes ett centralstyrt system där länsstyrelserna fick rätten att fördela antalet älgar som fick skjutas per hektar jaktmark. Alltså ett nytt system, där arealen fick styra avskjutningen istället för tiden. Detta ledde ibland till att markägare med små marker inte fick skjuta någon älg alls, eller kanske enbart någon kalv. Nu bestämdes av centralt placerade statliga tjänstemän hur många älgar som fanns ute i markerna. De beslutade med ledning av detta hur många djur som fick skjutas per hektar. Besluten baserades tyvärr ofta på mycket osäkra uppgifter. Älgstammen ökade bland annat därför mycket kraftigt under 1970- och 1980-talen.

Till detta bidrog en förändring av skogsbruket med en ökning av stora så kallade trakthyggen av tall och dito återplanteringar, som starkt gynnade älgstammens tillväxt. Licensjakten infördes över längre tidsperioder med bestämda antal älgar som skulle få skjutas fördelat på vuxna och kalvar

Avskjutningen av den mycket stora älgstammen på 1980 talet resulterade i en dramatisk minskning. Detta ledde även då till farhågor för älgstammens undergång och till en strävan att rädda älgstammen genom att förbättra samarbetet kring älgjakten, mellan flera jaktlag.

Man bildade då större så kallade älgskötselområden, (ÄSO:n) där flera jaktlag gick samman, för att diskutera hur verkligheten såg ut för älgstammen, inom kanske 10 -20000 hektar stora områden och styra älgjakten mera verklighetsnära. Detta ledde till en märkbar förbättring av älgstammen och mindre onödiga konflikter mellan jaktlagen. Ett fungerande sätt att bedriva en adaptiv älgförvaltning, som tog hänsyn till olika lokala förutsättningar för jakten.

Men, säg den glädje som varar beständigt. Systemet fungerade väl, men passade uppenbart inte alls storskogsbolagens uttalade intresse, att radikalt minska älgstammen. Man kom då fram till dagens situation, där älgförvaltningen fortfarande sköts med centralstyrning, men inom betydligt större områden, 200 000 till 300 000 hektar stora älgförvaltningsområden (ÄFO:n). Att fånga in älgens vandringar över vintern har nämnts som ett skäl för denna stora utvidgning av arealer, som dessutom ska förvaltas av en ytterligare beslutsnivå, i samarbete med länsstyrelsens tjänstemän.

Verksamheten inom dessa nya älgförvaltningsområden styrs av en grupp om några få personer, där de stora skogsbolagen anger riktningen. Gruppen bestämmer hur många älgar som ska skjutas inom området, fördelade på antalet tjurar, kor och kalvar. Jakten bedrivs som ”pott-” eller avlysningsjakt, för att verkligen se till att önskat antal älgar skjuts. Det är ett system som garanterar att storskogsbolagens intentioner, att minska på älgstammen prioriteras.

De jaktlag, som arrenderar jakten av storskogsbolagen och inte lever upp till bolagens krav om skjutna älgar hotas med att bli uppsagda från sina kontrakt och att ersättas med andra, av bolagen insatta jägare. Detta är tyvärr inga tomma hot.

Nu har cirkeln slutits, vi har kommit tillbaka till den situation som rådde vid licensjaktens införande. En hård centralstyrning där kartan gäller, inte verkligheten och orosmolnen över älgstammens utveckling åter har nått massmedia. Den tidigare metoden med älgskötselområden fungerade alldeles utmärkt. Det vi behöver göra nu är, att i Mellansverige slopa hela det olyckliga ÄFO-experimentet med älgstammen och landsbygdsbefolkningen, avbyråkratisera älgjakten, åter lyfta fram och möjliggöra för det goda samarbetet och informationsflödet mellan jaktlagen och skogsägarna inom ÄSO:ts ram. Det är faktiskt inte svårare än så.

Att detta är lättare sagt än gjort med alla som idag är engagerade i älgförvaltningen säger sig dock självt. Det är nog lite, som att försöka få ordning på den havererade rovdjurspolitiken, där den fritt växande vargstammen också i ökande grad bidrar till älgstammens minskning. Systemet sysselsätter för många personer och har anpassats till en opinion utan äganderätt till skogen och jakten, som ändå anser sig ha rätt att besluta i skogs- och jaktliga frågor.

Älgjakten har en mycket stor betydelse för sammanhållningen av befolkningen på landsbygden, mellan ännu fastboende och utflyttade men jagande hemvändare, för uthyrning av stugor och för lokala affärer, krogar och mackar. Det är inte bara arrendeintäkterna för älgjakten, som har betydelse i diskussionen om älgens vara eller icke vara. Älgjakten påverkar så mycket mera ute i verkligheten än det, som kan räknas fram i excelarkets formelstyrda kolumner.

Att tro att en liten grupp med storskogsbolagen i spetsen, uppbackade av byråkrater på länsstyrelsen bäst kan förvalta älgstammen inom gigantiskt stora områden, utan att ens vilja se eller ta hänsyn till alla de olika lokala förutsättningar, som omger älgjakten är lika sorgligt som naivt. Rent av skadligt, för landsbygdens redan alltmera begränsade möjligheter till social sammanhållning och ytterst, för byarnas överlevnad.