I dessa mycket mörka tider, präglade av en total brist på empati, moral och etik, med fortsatt krig i Ukraina, vidriga terroristattentat och massakrer med gisslantagande av oskyldiga människor i Israel, som dessutom ostraffat kan hyllas på gatorna i Sverige och fortsatta masskjutningar i USA, kände jag närmast ett behov av att berätta en ”solskenshistoria”, mitt i allt det svarta omkring oss just nu. Jag kom därför att tänka på följande självupplevda händelse från ”mitt Europa” för 46 år sedan.
Sommaren 1977 blev det bestämt att jag skulle lämna SE-banken i Göteborg, för att vara med och bygga upp bankens nya dotterbank i Luxemburg. Eftersom jag skulle arbeta där under minst tre år innebar arbetet en flyttning för mig, min hustru och våra två små barn till ett nytt land. Vi kom att bosätta oss i byn Capellen, någon mil väster om huvudstaden Luxemburg.
Packningen av vårt bohag och flytten under augusti 1977 sköttes på ett utmärkt sätt av Jönköpings Transport AB, med stor vana av att flytta anställda i större företag inom Europa. Jag reste ensam med familjens bil från Göteborg till Luxemburg och Capellen. Första sträckan gick med Stena Lines färja, från Göteborg till Kiel. Hustrun och barnen anlände några dagar senare med flyg,
Jag var på den tiden jägare och ägde därför några jaktvapen, som skulle följa med mig till mitt nya hemland. I Tyskland hade vid denna tid Baader-Meinhofligans aktioner skakat om samhället i grunden. Det fanns fortfarande ett antal efterlysta medlemmar av ligan på fri fot. Att de då utan problem rörde sig fram och tillbaka över gränsen mellan dåvarande Västtyskland och DDR, gjorde dem extra svåra att få tag på.
Att transportera jaktvapen i egen bil genom Tyskland just då, med möjliga poliskontroller efter vägarna, var kanske ett vågspel. Efter en del funderande beslöt jag mig därför, innan jag åkte från Sverige, för att ringa till Justitieministeriet i Luxemburg. Jag ville få reda på vilka villkor, som gällde för importen av mina jaktvapen i samband med flytten dit.
Efter lite förklaringar av mitt ärende i ministeriets telefonväxel, blev jag kopplad till en mycket vänlig man, som lyssnade intresserat till mina frågor. Han frågade om jag hade gällande svenska tillstånd för mina jaktvapen, vilket jag givetvis hade. Han frågade också hur jag skulle resa från Sverige till Luxemburg? Jag berättade att jag tänkte köra vår egen bil, från Kiel ner genom Tyskland.
Han menade att detta inte skulle vara något problem alls, det var bara att ta med mig mina jaktvapen i bilen, där jag hade en bra kontroll över dem. Det enda jag behövde göra va, att kontakta gendarmeriet i kantonhuvudorten Capellen där jag skulle bo när jag kommit fram och då anmäla min import och mitt innehav till dem. Jag tackade honom för hans vänlighet och antecknade för säkerhets skull hans namn. Jag vill minnas att han hette Robert Krieps.
Resan gick utmärkt, inga problem med någon tullpassage varken i Tyskland eller vid inpasseringen till Luxemburg. På bensinmackarna efter motorvägen i Tyskland fanns dock stora affischer med bilder och namn på efterlysta Baader-Meinhof terrorister, vilket underströk allvaret just då.
När jag anlänt till mitt nya hemland följde jag givetvis de instruktioner jag fått och körde direkt till gendarmeriet, i min blivande bostadsort Capellen, parkerade bilen utanför och klev in. Jag träffade på en uniformerad ung man och förklarade för honom att jag skulle flytta in i byn och att jag ägde några jaktvapen. Han frågade när jag hade tänkt mig att importera dem? Jag berättade att det hade jag redan gjort, de fanns under baksätet i min bil, som stod utanför stationen. Han reagerade tydligt på detta och sa i kort ton till mig att vänta.
Han försvann ut genom en dörr och återkom efter en stund med instruktionen att jag skulle följa med honom. Vi kom in i ett kontor där en äldre man, med betydligt mycket mera silver på uniformens axlar, residerade bakom ett stort skrivbord. Detta var uppenbart den lokale chefen för gendarmeriet.
Han verkade irriterad och inte så lite störd över mitt tilltag, att medföra mina jaktvapen till Luxemburg på detta sätt och ville prompt veta hur i all världen jag hade tänkt? Jag berättade då för honom att jag, innan jag reste från Sverige, hade försökt ta reda på vad som gällde och därför hade ringt till vad jag trodde var landets ansvariga myndighet, för att få ett besked. Han hade ändå en fortsatt barskt ifrågasättande attityd till mina förklaringar. Jag plockade då fram mina anteckningar och visade honom det noterade namnet på den person i Luxemburg, som jag hade pratat med inför min resa.
När han fått på sig sina läsglasögon och sett namnet, reste han sig hastigt upp med ett brett leende, sträckte fram en stor näve till mig och sa ”Välkommen till Luxemburg och Capellen, Herr Törnvall!” Trevligt tyckte ju även jag, men ville gärna få veta vad det var, som låg bakom denna hastiga förändring av samtalsklimatet. Det var namnet på min kontaktperson som hade löst alla problem. Den jag hade talat med visade sig nämligen vara landets dåvarande justitieminister.
Familjen kom att bo i den luxemburgska byn Capellen under tre för oss alla mycket fina år mellan 1977 och 1980, då vi flyttade tillbaka till Sverige. Vi hade en mycket bra kontakt med gendarmerna i byn under hela denna tid. De var alltid hjälpsamma och trevliga att ha att göra med i alla sammanhang.
Om det finns någon sensmoral i denna krönika skulle den kunna vara: Notera alltid vem du talar med i telefon, det kan vara viktigt längre fram!
