Många jägare har länge trott att § 28 i jaktförordningen utgjort ett sista skydd när rovdjur angriper hundar under jakt. Efter domen i Halmstads tingsrätt är den tryggheten allvarligt ifrågasatt.
I en märkligt motiverad och oenig dom i Halmstads tingsrätt (Mål nummer B 907-25) dömdes en jägare för jaktbrott. Han hade annandag jul 2024, under en större jakt efter vildsvin, varit övertygad om att han hade laglig rätt att försvara en jakthund mot en angripande vargflock och därför sköts en av vargarna. Ärendet borde aldrig ha gått till åtal.
Domen har väckt mycket stor uppmärksamhet bland djurägare på landsbygden och inte minst jägare som jagar med löshund. De har alla tidigare förlitat sig på att § 28 i Jaktförordningen (1987:905) skulle utgöra ett yttersta skydd mot angripande rovdjur.
Det viktigaste som utredarna, och därefter rätten, hade att bedöma, var inte vargarnas avstånd till hunden när vargen sköts, utan hur skytten på några få sekunder uppfattade situationen. Att domaren i efterhand i en intervju i en jakttidning berättat hur svårt det var att besluta i ärendet, då förarbeten saknades liksom tidigare fall av §28- skjutningar under jakt, tillsammans med att hon yttrade ”Det är bra att domen överklagas, så att vi kan få lite mer vägledning” och ”Då kommer det upp och blir prövat av överrätt, så att vi får lite mer vägledning kanske” visade påfallande tydligt den oeniga rättens tveksamhet. Därför borde man istället för att döma skytten, ha beslutat enligt principen ”Hellre fria än fälla”.
Agerandet gentemot skytten från Länsstyrelsens i Halland besiktningspersonal upplevdes dessutom, som obegripligt och kränkande av den åtalade. Först tydligt beröm för agerandet i skogen, sedan polisanmälan utan att skytten informerades. Lite otur kanske för landshövdingen i Halland. Den tidigare rikspolischefen Anders Thornberg, som än en gång - liksom skedde i Karl Hedins skandalartade rättsfall - fick uppleva pinsamheten, att hans underställda burit sig rejält klantigt åt.
Konsekvensen av domen i Halmstad blev, att vi inte längre kan lita på att § 28 ger oss ett yttersta skydd i form av ”skyddsjakt på eget initiativ”, när vi vill skydda våra tamdjur. Domen innebär därför inte något ökat skydd för vargen, tvärtom. Människorna på landsbygden inser nu, att de inte längre kan lita på att lagen, domstolarna eller de ansvariga riksdagspolitikerna ger dem något skydd mot de allt talrikare rovdjuren. Trots alla fagra löften om motsatsen inför riksdagsvalen vart fjärde år.
De numera tomma vargreviren i Värmland och Dalarna vittnar om, att lokalbefolkningen efter alla år av svikna löften, har tröttnat på att bli lurade. De löser sannolikt numera problem med rovdjuren på egen hand. Givetvis en utveckling ingen vill se, men vad är alternativet idag när rovdjursförvaltningen fortsatt är ett evigt mörker? Inte ens Riksdagens beslut om en nödvändig neddragning av antalet vargar i Sverige respekteras av våra myndigheter och domstolar, som med hjälp av ständiga överklaganden från rovdjursvurmarna och jaktmotståndarna genom ”(D)Århuskonventionen”, alltid hittar nya skäl att sätta stopp för beslutade åtgärder.
Att domen måste överklagas är självklart. Skyttens egen upplevelse och hans grund för beslutet att skjuta en av de tre vargarna är helt avgörande. Att vargar gärna dödar och äter jakthundar är välbekant för alla som jagar i Sverige idag. Den mångåriga statistiken över vargdödade jakthundar säger tyvärr allt om detta. Ändå tilläts diverse fantasifulla teorier från ett ”expertvittne” om vargars vanliga beteende vid möte med jakthundar, att de oftast bara vill leka med hunden, att användas i detta rättsfall. Givetvis för att skapa tvivel hos den uppenbart om jakt mindre kunniga rätten, om just denna vargflocks egentliga avsikter när den kom springande mot hunden.
För att efter många år av besvärande tveksamheter i utformningen och tolkningen av § 28, kunna komma tillbaka till vad paragrafen rimligen avsågs vara, måste Jaktförordningen snarast skrivas om. Ett välkommet initiativ för att förtydliga § 28, med särskilt fokus på just ökade möjligheter att skydda hundar under jakt, har nyligen tagits av Regeringen, som skriver i ett pressmeddelande 2026-04-14:
”Regeringen ger en utredare i uppdrag att se över jaktförordningen och föreslå regler som innebär utökade möjligheter att döda varg för att skydda hundar som används vid jakt samt analysera hur förutsättningarna för att skydda tamdjur mot angrepp av björn, varg, järv eller lo i övrigt kan förbättras”.
Samt vidare att: ”Utredaren ska därför lämna förslag på: hur möjligheterna enligt 28–28 b §§ jaktförordningen att döda varg för att skydda hundar som används vid jakt kan utökas, hur förutsättningarna för att skydda tamdjur enligt 28–28 b §§ jaktförordningen i övrigt kan förbättras, och författningsändringar som i övrigt bedöms nödvändiga. Uppdraget ska redovisas senast den 16 november 2026”.
Vi kan bara hoppas att utredningen leder till det önskade resultatet, även om vi med åren blivit alltmera luttrade och tveksamma till alla vackra avsiktsförklaringar från politikerna i Riksdagen.
Avslutningsvis, frågor om hur vi förvaltar våra stora rovdjur bör inte, som nu sker, ständigt kunna överklagas till och avgöras i olika domstolar. Därför borde också utredas, om FN:s åberopade ”(D)Århuskonvention” verkligen ger allmänheten den avsedda demokratiska delaktigheten i statliga beslut. Eller om den bara blivit ett behändigt instrument, som rutinmässigt används för politiskt grundade överklaganden från organisationer för s.k. miljövänner och jaktmotståndare, för att hindra all seriös rovdjursförvaltning i statlig regi.
