Dokument inifrån i TV1 visade med början den tjugosjunde november en dokumentär i fyra avsnitt av Dan Josefsson och Johannes Hallbom kallad ”Det svenska styckmordet”. Den handlade om utredningen av mordet på Catrine da Costa 1984, och annonserades ut som ”Berättelsen om Sveriges märkligaste rättsprocess – och människorna som för alltid blev den processens fångar”.

Dokumentären tillförde en del nytt om utredningens handläggning och inspirerade flera skribenter till jämförelser med andra uppmärksammade rättsfall. Bulletins ledarskribent Klas Hjort lyfte i en ledare fram Hedinfallet, som han kallade ”Vår tids Da Costa-fall”.

Sedan jag 1999 läste boken om styckmordet på Catrine da Costa, ”Döden är en man” av Per Lindeberg, har jag funderat på hur mediadrev och vinklad opinionsbildning kan påverka rättvisans tjänare i vårt samhälle.

Jag har också slagits av de uppenbara parallellerna mellan de grundläggande misstagen i utredningarna av Palme-, da Costa- och Hedinfallen. Nämligen att man alltför snabbt låste sig vid en bild av hur det hela hade gått till.

Alla minns säkert hur den oerfarne mordutredaren, polismästaren Hans Holmér, direkt styrde in Palmeutredningen på ett villospår. Detta var det så kallade Kurdspåret, vilket slösade bort dyrbar tid och dito utredningsresurser på att jaga hjärnspöken.

Något som tillsammans med många andra villospår, till exempel Sydafrikaspåret, Polisspåret och diverse privatutredningar (som Ebbe Carlssons privatspaning med uppmärksammat stöd från Socialdemokraternas partiledning) mellan åren 1986 till 2020 ledde till att landets mest omfattande brottsutredning genom tiderna körde fast. Nedläggningen av utredningen år 2020, med dess utpekande av en avliden man, kändes mera som ett påtvingat sätt att efter 34 år sätta punkt snarare än en lösning. Ett resultat som fortfarande kritiseras och ifrågasätts.

I da Costa-fallet spårade polisutredningen in på att ”Allmänläkaren och Obducenten” var de skyldiga till mordet och styckningen. Först på grund av ”Obducentens” vandel, och snart därefter på grund av tips från ”huvudvittnet”.

Det fanns även ett antal andra män med nära kontakter med mordoffret. Dessa utreddes så långt man ansåg sig kunna komma med hänsyn till då gällande teknik, lagstiftning och närmast osannolika sekretesshinder. Ingen av dem ansågs vara tillräckligt intressant för att motsäga den bild man redan tycktes ha fastnat för av hur mordet och styckningen hade gått till.

Utredningens fokus på de två läkarna grundades på polisens ”huvudvittne”. Alltså hustrun till en av dem, den så kallade allmänläkaren. Deras äktenskap befann sig då under upplösning. Hennes anklagelser mot maken om incest och hennes berättelser om hur parets lilla dotter vid tiden för mordet 1,5 år gammal, hade upplevt och berättat om mordet och styckningen. Denna påstods flickan ha bevittnat, vilket tillmättes stor betydelse. Läran om ”undanträngda minnen” var då på mode bland vittnespsykologerna.

Att allmänläkarens hustru drev en egen agenda mot maken med hjälp av polisens utredare verkar troligt, om man får tro de fyra avsnitten på TV1:s Dokument inifrån. Att det samtidigt även drevs en stark opinion i media, färgad av en tidstypisk våg av feminism med krav på rättvisa åt den mördade kvinnan, hörde till den verklighet de utpekade läkarna fick möta. Efter att konstaterade rättegångsfel hade inneburit två olika rättegångar i Stockholms tingsrätt, friades läkarna till slut från anklagelserna om att ha mördat Catrine da Costa.

Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl, att det var ”ställt bortom allt rimligt tvivel” att läkarna hade styckat den mördades kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat efter två år. Läkarna hade inte åtalats för brottet och därför hade de inte fått chansen, att försvara sig mot den anklagelsen.

De frikända läkarna försökte överklaga domskälen, men detta gick inte då man endast kan överklaga domslut och inte domskäl. En frikänd kan inte heller överklaga ett friande domslut. Hovrätten avslog därför läkarnas överklagande, med motiveringen att de hade frikänts i tingsrätten. Läkarna nekades senare prövningstillstånd av Högsta domstolen.

Att man slutligen friade läkarna från mordanklagelserna samtidigt som domen lade fast att de var skyldiga till att ha styckat mordoffret, innebar att de förlorade sina läkarlegitimationer och att deras övriga liv förstördes. Detta trots frikännandet.

Den märkliga skrivningen av domskälen tyder på att domen var politiserad. Den tycks ha varit påverkad av den starka opinionen mot läkarna i media och troligen också av olika till dem negativa vittnen med egna agendor.

Hedinfallet, som även kallats Västmanlandsfallet ,och inom polisen ”Operation Karbon”, handlar om ett påstått jaktbrott. Det byggde sannolikt på en stark önskan hos några miljöåklagare att efter ett misslyckat tidigare försök äntligen kunna tysta en obekväm kritiker av landets rådande rovdjurspolitik, och därmed skrämma andra som delar Karl Hedins uppfattning i frågan.

Att som tidigare ostraffad 69 åring bli gripen i hemmet av Nationella Insatsstyrkan, häktad och inlåst i 31 dygn under fulla restriktioner på Kronobergshäktet i Stockholm för ett än idag obevisat påstående om att illegalt ha skjutit en varg, visar tydligt att ”något är mycket fel i landet Sverige” för att travestera William Shakespeares Hamlet.

Detta rättshaveri möjliggjordes av ett antal dokumenterade och senare erkända lögner från åklagarens huvudvittne och ”trovärdiga källa”. Detta var en psykiskt störd kvinna som ville hämnas på sin man, och på en sannolikt avsiktlig missuppfattning av innehållet i ett olagligen avlyssnat telefonsamtal. Rättssystemet har lagt ned ett stort antal miljoner och mer än fyra års arbete på fallet för att skada Karl Hedin och hans företag.

Detta arbete inkluderar flera fall av allvarliga förvanskningar av centrala bevis för att få en oskyldig dömda och straffad. Detta utfördes av ett antal om jakt totalt okunniga miljöpoliser med egna övertygelser hos polismyndighetens Nationella Operativa Avdelning. Miljöpoliserna instruerades och leddes av några likasinnade miljöåklagare hos Riksenheten för miljö- och arbetsmiljöbrott inom åklagarmyndigheten.

Nu återstår att se om Karl Hedin kan få upprättelse och ersättning för den skada statens myndigheter tillfogat honom och hans företag. Varken justitieminister Gunnar Strömmer eller någon från hans departement har velat träffa Hedin för att diskutera och reda ut de allvarliga missgreppen. Justitiedepartementet har inte ens besvarat Hedins två brev där Hedin framförde sin önskan att få till ett möte med ministern.

Hedins ihärdiga försök att få Justitiekanslerns hjälp med att besvara hans frågor slutade med att myndigheten hotade att inte längre besvara hans brev.

I oktober stämde Hedin och hans bolag staten (genom Justitiekanslern) för att i domstol och under ed till slut söka få svar på sina frågor från de statliga tjänstemän som skadat honom och kräva skadestånd. Justitiekanslern har begärt och fått anstånd med att besvara stämningen till den tjugoförsta februari. Det skall bli intressant, att se vad svaret blir.

Detta innebär att ärendet om den grundlösa anklagelsen att ha skjutit en varg illegalt (som senare ändrades till att ha jagat varg illegalt), en anklagelse Karl Hedin friats helt ifrån både i tings- och hovrätt, nu har gått in på sitt åttonde år. En fullständigt absurd situation, som visar att jakten på Karl Hedin och hans företag rimligen handlade om något helt annat än illegal rovdjursjakt.

Det vi sett i och kring utredningarna av Palmemordet, av mordet på Catrine da Costa, liksom av den ytterst bristfälliga utredningen i Hedinfallet, är alla skrämmande exempel på de uppenbara riskerna med att i en brottsutredning alltför snabbt låsa sig för en bild av hur brottet har gått till. Fort blir nämligen ofta fel.

Tilltron till rättssystemet hotas av en smygande politisering, vilket ger statsanställda en möjlighet att ostraffat driva sina egna agendor och utöva ett närmast oåtkomligt tjänstemannastyre. Ett styre där alla kollegialt håller varandra om ryggen mot berättigad kritik, och där myndigheterna utreder sig själva när oegentligheter ändå uppdagas och påtalas. Så kan vi inte ha det, om vi vill kunna kalla Sverige för en rättsstat.