I Tysklands riksdag (Bundestag) höll Alice Weidel – en av två ordföranden i det konservativa partiet Alternative für Deutschland (AfD) – nyligen ett uppmärksammat brandtal. Hon kritiserade med stor skärpa och lysande retorik de ledande politiker och deras partier som styrt landet åt helt fel håll under de senaste tolv åren. Det var en verbal avrättning på ett klarspråk vi aldrig har hört, eller kommer att få höra i det svenska politiska landskapet. Passa på att friska upp kunskaperna i det tyska språket HÄR.

Skälet till att vi sannolikt aldrig kommer att få höra ett sådant klarspråk i den svenska politiska ankdammen – eller skall vi citera skådespelaren Kent Andersson och istället kalla den för ett fågelbad? – där våra folkvalda simmar runt, tål verkligen att fundera på. Det saknas både det mod och den intellektuella styrka som Alice Weidel visade prov på. I Sverige kan vi aldrig kalla en spade för en spade. Våra ibland svårtolkade svenska regler för vad som anses vara förtal kanske också lägger hinder i vägen för den önskade öppenheten och klarspråket.

Svensk debatt handlar främst om hur politikerna passar på att angripa varandra för olika kontroverser och obegåvade misstag, snarare än sakpolitik. Åkessons kriminelle bröllopsgäst, den L-märkta miljöministerns raderade SMS och Vänsterpartiets antisemitiska röstjakt bland de nya svenskarna, är bara några exempel på detta sätt att driva politik i fågelbadet.

Utanför riksdagen, i kommunerna och regionerna, saknas inte heller händelser att tala om. Internet har på ett avgörande sätt ökat tillgängligheten på nyheter. Nu kommer de, stora såväl som små, strömmande dygnets alla timmar till våra läsplattor och mobiltelefoner. Förr i tiden tog det en viss tid innan vi efter faktagranskning på medias redaktioner kanske fick veta det som hade hänt och detta kunde uppröra medborgarna i landet.

Nu får vi alla mycket snabbt reda på vad som påstås ha hänt. Till exempel på en efterfest hos Miljöpartiet, vilket verkade bekräftas då en kvinnlig politiker snart därefter uppmanades att lämna partiet. Eller hur en centralt placerad manlig C-märkt politiker i Region Stockholm hastigt lämnade politiken och partiet efter att ha utpekats som förövare av ett grovt sexualbrott mot en ung pojke på Roslagsbanan. Om påståendena visar sig riktiga är givetvis båda helt oacceptabla ageranden som allvarligt skadar de aktuella partiernas ”varumärken” och minskar förtroendet hos allmänheten.

Att skriverierna på nätet också kan väcka frågor om hur det egentligen står till i det aktuella partiet går inte att blunda för. Miljöpartiets ageranden har ju ofta med rätta ifrågasatts. Men hur kan det komma sig att Centerpartiet, som tidigare var ett borgerligt parti, väl förankrat hos väljarna på landsbygden, idag helt verkar ha tappat kontakten med sina kärnväljare? Satsningen på att bli ett parti för de lättrörliga väljarna i städerna har misslyckats kapitalt. De återkommande skandalerna med olika partiföreträdare gör inte situationen ljusare.

Sveriges kortaste partiprogram, med bara två ord – ”Hata SD” – har inte varit lyckat för Centerpartiet. Den inställningen har för länge sedan passerat sitt ”bäst före-datum”. Drömmarna om en position som ledare i ”den breda mitten” saknade all koppling till verkligheten. Framför Centern ligger idag en fortsatt ökenvandring ned mot riksdagsspärren, som verkar trampa fel varje gång.

Partiet behöver snarast byta ut ledargarnityret, byta sida i politiken, och börja jobba på att försöka ta tillbaka sina kärnväljare på landsbygden innan det är för sent. Att fortsätta som ett stödparti i ett inbördes stridande vänsterblock är en väg rakt ut ur riksdagen och in i glömskan.

Även de så kallade Tidöpartierna har tyvärr problem med ordningen framöver, även om de än så länge klarat samlevnaden ganska väl. SD:s nyligen utsända signaler om att de ska sitta med i nästa regering vilken färg den än får, KD:s till synes eviga problem med sin krympande väljarskara, och det likaledes krympande Liberalernas ständigt oberäkneliga ”Vi vet bättre än alla andra-attityd”, kan utvecklas till en mardröm för statsminister Ulf Kristersson inför nästa riksdagsval om två år.

Vi i Sverige skulle nog ha mycket att vinna på att, likt Alice Weidel, tala klarspråk lite oftare. Hur skall vi annars kunna lösa våra många stora sakpolitiska problem, om vi inte kan eller vågar tala ärligt om dem? Det är hög tid att lämna den ängsliga och ofta missriktade svenska snällismen, som alltför länge satt stora skygglappar på oss och sopat de allvarligaste problemen under mattan. Verkligheten kommer nämligen ändå alltid ifatt märkligheten till slut.