Ledarsidan välkomnar Johan Tralau, professor i statskunskap, som fast kolumnist. Hans första kolumn publiceras i dag och därefter återkommer han var tredje vecka. Här berättar han om sitt intresse för klassiska grekiska tragedier och vilka språk han försöker lära sig just nu.
Välkommen som kolumnist, Johan Tralau! Hur skulle du beskriva dig själv?
– Forskare, lärare, tonårspappa, vinterbadare… Mycket förtjust i träd. Och hav. Och etymologi.
Vilka frågor intresserar dig?
– Jag är fascinerad av frågor om samhällens och staters sammanhållning, vad som möjliggör gemenskap, frihet och ordning. Och så är jag intresserad av förutsättningar för rationell debatt och argumentation, att försöka förstå varandras utgångspunkter och faktiskt pröva dem i stället för att medvetet missförstå dem, till exempel. Vår tid har mycket lite att skryta med vad gäller detta. Men jag tror att vi kan hitta den konsten.
Du har skrivit böcker om klassiska grekiska tragedier och metaforer. På vilket sätt är detta relevant för vår tid i ett statsvetenskapligt perspektiv?
– De grekiska tragedierna är som en oerhörd dramatisk lärobok i politisk och moralisk argumentationskonst. Och många av de frågor som de tar upp har man i vår egen samtid ägnat anmärkningsvärt lite intresse. Ta till exempel Sofokles pjäs Antigone från 440-talet f Kr, där poeten framställer två motstridiga argument om vem som har rätt att bestämma över den döda kroppen. Familjen gör anspråk på att bestämma över hur liket begravs och behandlas, och under vilka former. Men även den politiska gemenskapen, eller staten, har ett sådant anspråk, med hänsyn till politisk oro och smittspridning, exempelvis. Den typen av frågor dyker regelbundet upp som politiska problem (tänk på Usama Bin Ladins eller Slobodan Miloševićs lik), men de diskuteras sällan principiellt. Det är en alldeles levande konflikt mellan två normsystem. Sofokles ser problemet kristallklart. Det finns så många andra exempel, så många andra möjligheter – tragedin är en skatt.
Vi har förstått att du har ett stort språkintresse. Hur många språk kan du?
– Språkintresse är en sak – och ja, det är en passion för mig – men jag vill nog framför allt säga att det är principiellt viktigt att vårda språken och kunskapen om de främmande språken. Det är en sorglig pseudointernationalisering när intresset för språk minskar och man tror att allt handlar om och går att lösa med engelska. Konkret är det ett problem för svensk forskning, för näringslivet, för politiken och för kulturlivet att man saknar kunskap om och intresse för andra språk.
Det där med hur många beror ju på hur och vad man räknar… Jag talar väl fem språk flytande, engelska, tyska, franska och italienska utöver svenskan. Antik grekiska kan jag rätt hyfsat. Och så läser jag väl på några språk till, fast olika bra. Just nu försöker jag lära mig ryska och sanskrit.
