KRÖNIKA. Min familj hade inte tv när jag var liten, så vi åkte ibland till min farbror på Lidingö för att beskåda underverken i hans apparat. På hans lägenhetsdörr fanns en liten skylt där det stod ”Bettleri undanbedes”. Jag förstod men begrep inte och tordes inte fråga: skulle det vara ett problem?

Jag hade aldrig sett någon tiggare. Den i så fall enda jag minns var att en ung man av okänt ursprung lite senare under 60-talet ringde på och ville sälja en tavla. En modernistiskt kantig tuschteckning på en stegrande häst som mina föräldrar köpte; jag ärvde den och älskar den ännu.

70-talet kom och gick utan tiggare såvitt jag kommer ihåg. Men när vi misslyckades med att tigga pengar av våra föräldrar snodde jag och mina väninnor smink och kläder på Åhléns och Gul&Blå. Det ”drabbade ingen fattig”, heller inte våra protestantiskt konfirmerade samveten. Vi hade redan övergivit Gud. Dessutom hade jag jobbat på Åhléns damunderkläder och måst stämpla in en kvart tidigare en gång i veckan, utan lönetillägg, för att åhöra en säljfrämjande och förment peppande morgonbön som kapitalisterna, lika osynliga som vår Herre, tvingade på oss. The horror, revenge!

På 80-talet var jag i Granada och läste spanska. Där stötte man på tiggare i form av killar som sålde pappersnäsdukar eller cannabis, samt romska kvinnor viftande med rosor.

Sedan länge har vi nu tiggare i Nordeuropa och Sverige, ”hej hej”-människorna från Rumänien och Bulgarien. De möts av medlidande, genans, dåligt samvete, irritation eller till och med vrede.

Nu är jag inte för ett tiggeriförbud, främst av yttrandefrihetsskäl. Att förbjuda människor att be om hjälp, om det så gäller vuxna eller barn, syns mig ogörligt. Horribelt och grymt.

Och här kan uppstå de mest konträra av känslor: en kompis berättar att i en tunnel som hon brukar gå igenom finns en glasdörr, vid vilken det sitter en som hon uppfattar romsk gubbe. När hon ska skjuta upp dörren trycker denne blixtsnabbt på öppningsknappen och väntar sig en peng för det. Den är ju till för de svaga, säger hon som är frisk och stark. Att trycka och därmed slösa på el och slita på mekaniken provocerar henne, hur synd det än kan vara om mannen i fråga.

Själv är jag ömsom ömsint, ömsom irriterad och städse inkonsekvent. När jag i våra berlinska kvarter har sett kraftfulla karlar smussla med kryckor utanför vår Späti blir jag vrång. Men då jag går förbi den gamla kvinnan vid snabbköpet Rewe brukar jag lägga några mynt i koppen eftersom hon är gammal och ler så rart plus ibland blir bortkörd från ingången av en surgubbe. Som hon möjligen blir utnyttjad av. Visst, det finns ligor. Förresten är det numera förbjudet att fejka handikapp i Berlin.

Bannlyst bettleri är även att tigga med gulliga småbarn eller djur i famnen. Men det senare tycks ha undgått de tyska punkare i skilda åldrar som ibland tigger på ett mer skämtsamt sätt: de kan ha en rad koppar märkta med etiketter som ”Kiffen” (gräs), ”Puff” (bordell), ”Essen” (mat), ”Bier” (öl) och ”Hund”.

Gulligt. Men klipp er och skaffa ett jobb, är lätt att tänka. Fast när hemlösa stackare, påtända eller bara allmänt slutkörda, gamla eller unga, vandrar genom tunnelbanevagnarna om så i Berlin eller Stockholm och mer eller mindre elokvent ber om en slant till härbärge, mat eller droger – då brukar jag ta fram plånkan. I vilken jag har kontanter, nota bene.

Vilket påminner mig om när en älskvärd kollega och kulturskribent av någon anledning blev skyldig mig 70 spänn som jag aldrig fick tillbaka. Det var före swish men efter att yngre medborgare som han hade slutat med cash och blott hade kort. Ge stålarna till valfri tiggare, sa jag till honom. Jag vet inte hur det slutade och förstår inte heller om det finns någon entydig lösning på fenomenet tiggeri.

TEXT: Nina Lekander

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.