Det finns tre politiska mytbildningar om hur vi ska få bukt med det utanförskap som har orsakats av den mycket stora invandringen till vårt land. Myterna är: i) enkla jobb/avregleringar på arbetsmarknaden, ii) utbildning samt iii) frivillig repatriering/återvändande. Dessa myter odlas i olika styrka inom de tre block som svensk politik kan delas upp i.

På den liberala kanten, kanske i dag främst inom Centern och delar av partiet Liberalerna och delar av Moderaterna, odlas tanken att om det blir lättare att få ett arbete, genom enklare anställningsvillkor (lättnader i Lagen om anställningstrygghet, LAS), lägre ingångslöner och inte så hög löneutveckling för de minst kvalificerade yrkena, samt fler enklare och lågkvalificerade jobb, kan man ta itu med utanförskapet. De mer realistiska torgförarna av denna myt förespråkar också lägre bidrag, så att det ska löna sig att arbeta och inte leva på stöd. De socialliberalt lagda förespråkar att staten i större utsträckning ska subventionera löner och eftersänka arbetsgivaravgifter, så att fler lågkvalificerade kan anställas.

De socialliberalt lagda förespråkar att staten i större utsträckning ska subventionera löner och eftersänka arbetsgivaravgifter, så att fler lågkvalificerade kan anställas.

På vänsterkanten, främst inom socialdemokratin, odlas myten om utbildningen. Här hägrar sådant som liknar insatserna inom ramen för ABF, Arbetarnas bildningsförbund en gång i tiden, i arbetarrörelsens barndom: omskolningskurser, fortbildning, vuxenutbildningar som Komvux och liknande. Det är med satsningar på utbildning och genom att de i dag lågutbildade blir mer attraktiva på arbetsmarknaden som utanförskapet ska bekämpas, heter det.

I den del av den politiska skala som främst representeras av Sverigedemokraterna odlas myten om att på något sätt ska de många invandrare som befinner sig i utanförskap fås att återvända till sina ursprungsländer, så kallad repatriering. Här blandas korten ofta bort politiskt och sannolikt avsiktligt. Det sägs sällan att repatrieringen ska vara frivillig, även om det inte heller sägs uttryckligen att den ska ske med tvång. Ofta nämns i sammanhanget att utlänningar som befinner sig olagligt i Sverige eller har begått allvarliga brott inte utvisas i tillräcklig grad, vilket i sig är sant, även om utvisningar inte har med repatriering att skaffa.

Samtliga tre myter utmärks av några gemensamma egenskaper.

Den första är att dessa myter, i likhet med all mytbildning, till del är sanna, eller snarare, i denna kontext, önskvärda. Det vore bra om vägarna in på arbetsmarknaden blev enklare och det också fanns fler jobb för okvalificerad arbetskraft (och därmed också lägre bidrag). Det vore likaledes bra om fler utbildade sig för att bättre komma ut på arbetsmarknaden. Och det vore bra om fler i utanförskap återvände frivilligt till sina hemländer och inte belastade det svenska samhället. (För att inte tala om att det vore mycket bra om utlänningar som inte hade rätt att vistas i vårt land eller hade begått allvarliga brott i än större utsträckning utvisades från Sverige.)

 Ingen av de föreslagna åtgärderna var för sig, och inte ens alla de tre sammantagna, skulle ha någon nämnvärd inverkan på utanförskapets numerär.

Men dessvärre övertrumfas sanningshalten i myterna av den väsentligaste egenskap som gör dem till myter, det vill säga att de egentligen är sagor, eller snarare amsagor, alltså rövarhistorier och tomt prat. Ty ingen av de föreslagna åtgärderna var för sig, och inte ens alla de tre sammantagna, skulle ha någon nämnvärd inverkan på utanförskapets numerär.

Nej, inte ens om LAS helt avskaffades i morgon, skulle anställningarna öka i den grad att detta skulle ha effekt på utanförskapet. Nej, det går inte att skapa så många enkla jobb. Och det skulle inte heller vara önskvärt att Sverige utvecklades till en ekonomi med så många enkla jobb, eftersom vi därmed inte skulle ha råd med att ta in så mycket skatt som behövs för att upprätthålla en modern välfärdsstat.

Nej, vi kan inte utbilda i sådan mängd de vuxna personer som är i utanförskap, varav många kanske till och med är analfabeter på sina egna modersmål, så att de kan få sysselsättning på en arbetsmarknad som inte bara kräver goda kunskaper i svenska utan även kunskaper i engelska.

Nej, vi kan inte frivilligt få personer att återvända till sina hemländer i någon större omfattning ens om vi skulle tiodubbla återetableringsstödet från 30 000 kronor i dag till 300 000 kronor per person, och maximala 75 000 per familj till 750 000 kronor. Det finns inget historiskt exempel i modern tid där invandrare från hemländer som är fattigare eller oroligare än mottagarländerna, har förmåtts att frivilligt återvända till sina hemländer.

Det finns inget historiskt exempel i modern tid där invandrare från hemländer som är fattigare eller oroligare än mottagarländerna, har förmåtts att frivilligt återvända till sina hemländer.

Ovanstående konstateranden är dock inte en plädering för eller ett önskemål att utanförskapet borde finnas kvar och belasta ekonomin. Utan blott ett realistiskt besked om att det dessvärre är det läge vi befinner oss i.

Vad återstår då? Vad ska man göra?

Man kan inleda med att inte tro på och inte heller sprida myter och fantasier om hur man lätt kan få bukt med utanförskapet med enkla jobb, utbildning eller repatriering. Utanförskapet har tillkommit under flera decennier, som ett resultat av usel politik, och det kommer tyvärr att ta lika lång tid att rulla tillbaka; en generation eller så. Det kommer att behövas omfattande förändringar och reformer av skola, arbetsmarknad, bidragssystem, bostads- och socialpolitik. Det kommer också krävas en ordentlig politik om företagande och tillväxt, för att vi inte ska bli ett fattigare land samtidigt.

Men två åtgärder kan vidtas omgående och med mycket snabb och god effekt.

Det första är att stoppa all invandring som fortsätter att försörja och upprätthålla utanförskapet. Mer om sådana åtgärder återkommer jag i en framtida text.

Det andra är att genomföra en kriminal- och rättspolitik med tydlig och drakonisk brottsbekämpning för ett tryggare land, så att resurser som i dag går ut på att reparera de skador som brottsligheten leder till både i förtroende för statsmakten, hos brottsoffren och på ekonomin bättre kan användas till att bygga landet.

Kan man börja där, vilket är uteslutande en fråga om politisk vilja och inte om pengar, vore det en bra start.