Katastrofen skulle ha kommit många gånger nu. Bara under min livstid kan jag räkna upp tio tillfällen då undergången borde ha inträtt, om den statligt drivna skräckpropagandan hade varit korrekt.

Svensk alkoholpolitik bygger på föreställningen att ökad tillgänglighet per automatik leder till höjd skadlig konsumtion och fler alkoholrelaterade problem i samhället. Såväl statens folkhälsoarbete som Systembolagets egenreklam pumpar ständigt ut detta budskap. Det är på grund av detta argument som vi förbjuder lantbrukare ha gårdsförsäljning av äppelcider och som vi inte låter mikrobryggerier sälja sin egen hantverksöl. Det är på grund av denna vanföreställning som vuxna medborgare inte anförtros möjligheten att köpa en flaska vin i samma affär som middagsmaten inhandlas.

Men under de senaste decennierna har en lång rad liberaliseringar skett på alkoholmarknaden, utan att helvetets portar har öppnats. Systembolaget har börjat med kvällsöppet, lördagsöppet, självbetjäning, webbshop och hemleverans. Utbudet i hyllorna har ökat och beställningssortimentet har vidgats. Alkoholreklam har tillåtits, införselregler har skrotats, internethandel har etablerats, matserveringskrav på restauranger har ändrats och krogbranschen har exploderat.

Under samma period har alkoholkonsumtionen sjunkit stadigt. Spritdrickandet har minskat. De alkoholrelaterade skadorna har inte skjutit i höjden. Folk lever hälsosammare. 

Unga har vettigare saker för sig än att supa huvudet i bitar. Padel, yoga, Tinder… Vad vet jag? På min tid skulle man ligga och spy i något dike utanför Folkets park.

Det går alltså enkelt att konstatera att dysterkvistarna hade fel. Det var inte de statliga alkoholregleringarna som avgjorde konsumtionsnivåerna. Det är helt andra faktorer som påverkar våra alkoholvanor. Hälsotrender. Kulturförändringar.

Verkligheten rår dock inte på den statliga propagandan. Alkoholmonopolisterna fortsätter att manipulera opinionen.

Ett exempel i raden presenteras i dag i rapporten ”Med monopolet som beställare” (Timbro). Där granskar ekonomen David Sunden argumentationen bakom en monopolkampanj som Systembolaget bedrev häromåret. Då påstods att ett avskaffat detaljhandelsmonopol skulle leda till ”9 000 fler fall av misshandel per år, 8 000 fler fall av rattfylleri och ytterligare 1 400 alkohol­relaterade dödsfall”. Det empiriska underlaget för dessa påståenden var minst sagt svajigt. 

I själva verket kan väldigt få slutsatser dras om svensk alkoholmarknad utifrån de forskarrapporter som Systembolaget baserade sin propaganda på. Systembolaget menade med sina underlag att alkoholkonsumtionen skulle öka mellan 20 och 30 procent vid en avreglering. När Sunden granskar artiklarna finner han bara vetenskapligt stöd för en ökning på en (1) procent. Det är så lite att det ryms i felmarginalen.

Man kunde tro att de svenska folkhälsopolitrukerna skulle ha fått sig en förtroendetörn under det senaste året, när vi har över 13 600 döda i covid och grannlandet under 700. Deras uttalanden har ju visat sig stå i direkt konflikt med den faktiska tragedi som utspelats inför medborgarnas ögon. Varför skulle då dessa folkhälsoapparatsjiks tala sanning om Systembolaget?

Men antagligen kommer den senaste granskningen av Systembolagets propaganda inte att påverka svenskens klockartro ett dyft, den heller. Alkoholregleringar är ett politikområde som står ovanför saklig kritik, precis som bistånd, FN, bruksvärdessystem, kommunal musikskola och en rad andra heliga och övergödda offentliga kor.

Kanske är det heller inte så viktigt. Det finns mer angelägna samhällsproblem än söndagsöppet att ta tag i.

Med åldern lär man sig att genomskåda de offentliga lögnerna. När den kollektiva undergången har ställts in tiotalet gånger bara under ens vuxna liv inser man till slut betydelsen av individuellt ansvar.

Vilket påminner mig att jag måste sluta nu, om jag ska hinna iväg till bolaget innan köerna.