Och så tar vi ett djupt andetag: 

Borde man inte prata lite mer om vad som händer om islam får större inflytande i Sverige?

Det är en fråga som inte har med hudfärg eller födelseort att göra utan helt och hållet handlar om värderingar.

Att diskutera och ifrågasätta och kritisera och vantolka och baktala och driva med politikens höger- och vänsteråsikter är knappast något problem. Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning och det går utmärkt att, som en tidigare ordförande i Publicistklubben, skriva försåtligt om hur en mordhotad konstnär har tecknat en ”usel jycke” – men går det an att påstå att den profet är usel som stått modell för jycken?

Det europeiska kulturlivets ängslan för att efter den stora invandringen från muslimska länder beröra ämnen kopplade till islam, har varit uppenbar sedan Salman Rushdie råkade illa ut 1989. Blotta tanken att denna migration skulle kunna få följder för samhället kan fortfarande dömas ut som fördomsfull.

Till slut misstas tystnaden för respektfullhet.

Men man behöver inte värdera islam, eller ens ta reda på särskilt mycket om dess innehåll, för att inse att samhällsförändringar förändrar samhällen. I Sverige har det här hanterats på olika sätt: 

1. Man låtsas som att det inte har någon betydelse. 

2. Man betraktar det som ett mångfaldsprojekt som tillför nya värden. 

3. Man skapar ett inhemskt omhändertagandesystem efter kolonial modell.

Det senare är centralt, eftersom synen på de nyanlända förblivit nedlåtande, oavsett hur inkännande eller solidarisk den än framställs som. De nya ska tas om hand. Även om de kommer med ideologisk övertygelse i bagaget – eller kanske just därför – är deras kunskap bristfällig. 

En tidigare ordförande i socialdemokratiska Tro och solidaritet, denna viktiga länk mellan religion och politik, har till och med förklarat att muslimers negativa inställning till homosexualitet beror på att de inte kommit lika långt i sin politiska utveckling som inhemska socialdemokrater.

Det kluvna budskapet blir att vi är bekymrade över att ni inte är som vi och att vi ger er stöd för att inte behöva bli som vi.

Varför tror så många i Sverige att muslimer inte klarar av att leva med demokratiska spelregler? Vad är det som gör att särskilda hänsyn måste tas till anhängare av just islam? Beror det på att politikerna har lyssnat på fel muslimer, eller att det finns inneboende problem hos själva religionen? Sådant kan vara värt att diskutera; den är trots allt missionerande och vill expandera.

Islam har redan inflytande i Sverige, eftersom den har blivit den näst största trosläran i landet och muslimska organisationer och politiska partier har fått ett ömsesidigt intresse av att placera minoritetsrepresentanter på valbar plats.

Det går inte att veta vilken version av islam som är den korrekta, men den som identifierats som särskilt skyddsvärd är den som företräds av systemkritiska organisationer med gehör hos bidragsmyndigheterna. Via Tro och solidaritet och det biståndsindustriella komplexet har Socialdemokraternas flirt med islamismen, islam som politisk kraft, varit särskilt anmärkningsvärd. Det intresset förenar röstfiske med förnekelse av arbetarrörelsens eget idéarv.

Även Svenska kyrkans fascination inför en utopisk rörelse som förföljer kristna, kan förvåna vem som helst. Att fler personer till vänster än till höger blundar för Iran, är svårbegripligt med tanke på vad som hänt efter revolutionen 1979. IS verkar bortglömd. Boko Haram finns för långt bort. Hamas uttalade vilja att kasta alla judar i havet tycks inte beröra. Qatar får gärna hålla i fotbolls-VM.

Här finns motsatta poler, privat fromhet och organiserad oförsonlighet, och i delar av världen ett bittert inomislamskt inbördeskrig.

Två saker kan också vara sanna samtidigt: islamismen är den mest potenta backlashrörelsen i världen i dag och generellt sett behandlas muslimer sämre i muslimska länder än någon annanstans. Bilden av muslimen som offer har följt med under flytten till Europa och kommit att anta en mer symbolisk form; i denna annorlunda tankevärld tycker sig européerna också få syn på sin egen nedärvda översittarattityd.

En svävande känsla av skuld har spritts i samhällen som det svenska inför anblicken av små flickor i hijab. Vi tror att det är främlingsfientligt att vilja ge dem samma möjligheter som andra barn, när det i själva verket är svekfullt att låta bli.

– De flesta europeiska intellektuella tycks lida av uppfattningen att allting har ekonomiska och materiella förklaringar, sa den somaliskfödda författaren och debattören Ayaan Hirsi Ali, när jag intervjuade henne för sex år sedan. Hon menade att i sekulära länder blir man handfallen när man konfronteras med religiös övertygelse.

I en skrift jag fått i den stora moskén hos Islamic Center i Malmö står det att ”den Helige Profeten (frid över honom) uttryckligen och med kraft har förbjudit muslimerna att anta icke-muslimers kultur och livsstil”. På Islamakademins hemsida har den av svenska politiker omhuldade grundaren Salahuddin Barakat skrivit: ”Islam lär ut att interaktionen mellan de två könen bör vara minimal.”

Diskussionen om religiösa friskolor har visat att det inte är kristallklart när islam övergår i islamism. I skolan kan personliga behov och motiv blandas med vilja till samhällspåverkan. Man skulle önska att fler personer än den talföra kretsen i Muslimska brödraskapets nätverk yttrade sig om sin syn på Sverige. Majoritetens anonymitet gör att extrema minoriteter får företräde samtidigt som omfattningen av det stöd dessa kan räkna med förblir oklar.

Försiktigheten inom kultur och politik gynnar en konservativ moralism, som med hänvisning till högre makter hävdar att kvinnor och män har åtskilda, komplementära roller. I religiösa lagar värderas könen olika. Det kostar ingenting att skälla på kristna reaktionärer i Texas eller prilliga pastorer på Öland, medan försöken att med referenser till islam vrida klockan tillbaka här hemma bemöts som om de vore mindre förargliga bidrag till mångfalden. Här har den genuscertifierade normkritiken inte riktigt hängt med i svängarna.

Förtjänar inte de många i Sverige som bekänner sig till islam något bättre än att bli struntade i, som om deras idésystem vore så skört att det inte gick att tala om det på samma vis som vi granskar andra föreställningsvärldar?

Jag har aldrig riktigt förstått varför de som tror på Gud ska behandlas som om de vore mer ömtåliga än icke-troende. De har ju faktiskt mer att bevisa och behöver därför besvara fler frågor.

Att inte ta människor på allvar är att göra dem osynliga.

LARS ÅBERG

lars@bulletin.nu