Imorgon avslutas Donald Trumps presidentskap, men det kommer inte att betyda slutet på hans politiska roll och än mindre populismens slut i USA. Dess rötter och drivkrafter är alldeles för djupa för det och 74 miljoner röster garanterar att republikanen även fortsättningsvis kommer att spela en framträdande roll. Trumps genombrott 2016 och hans fortsatta styrka kan förklaras av två sammanstrålande tendenser som också kommer att verka i framtiden. Den ena kommer från landets historia, den andra från globaliseringens och informationsrevolutionens inverkan.

Från dess första dagar har den amerikanska republikens historia präglats av en betydande distans mellan dess mer bildade och kosmopolitiska eliter och gemene mans enkla religiositet och lokalism. Välkänt är gapet mellan USA:s Founding Fathers, med dess rationalistiska deism, förfinade kultur och upphöjda sociala status, och alla de vanliga amerikaner som hänfördes av 1700- och 1800-talets Great Awakening. De var 1600-talets Pilgrim Fathers ambition att bilda en lysande stad uppe på trons berg som inspirerade dem som deltog i dessa massiva väckelserörelser och det skulle fortsätta att inspirera massvis med amerikaner.

Medan ordet frihet för Washington, Jefferson, Adams eller Franklin hade en upplyst klang som handlade om den personliga autonomin och förnuftets herravälde, var det för majoriteten amerikaner synonymt med rätten att leva ostörda i sina religiösa gemenskaper. Därav den folkliga misstänksamheten, eller rent av ett motstånd, mot centralmakten och dess ingrepp uppifrån. Ett självstyrt civilsamhälle var idealet och antietatismen dess logiska följd.

Spänningen mellan USA:s två själar har tagit sig många olika uttryck genom landets historia, men utan att lämna mer bestående politiska spår så länge den amerikanska drömmen fungerade för de flesta. Det skulle förändras vid decennierna kring sekelskiftet 2000. Redan på 1970-talet hade inflytelserika TV- predikanter som Jerry Falwell förkunnat det religiösa Amerikas behov att ge sig in på den politiska arenan för att bromsa det som betraktades som nationens moraliska förfall, men vägen till Trumps seger 2016 var lång och förutsatte avgörande socioekonomiska förändringar, som radikalt vidgade kretsen av dem som kände sig hotade och förbisedda.

Det skulle bli informationsrevolutionens och globaliseringens avgörande bidrag till det populistiska genombrottet vid valet 2016. Redan 1991 varnade Robert Reich i The Work of Nations för den utveckling som höll på att underminera den traditionella vita medelklassens ställning och splittra USA: ”Amerikanerna varken stiger upp eller faller tillsammans, som om de var med i samma båt (…) Nu befinner vi oss i olika båtar, en som sjunker snabbt, en som sjunker långsamt och en som stadigt stiger upp.”

1995 publicerades postumt Christopher Laschs The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy, det verk som tydligt pekade på grunderna för allt det som senare skulle inträffa. En självbelåten kosmopolitisk elit, den nya ”intelligensaristokratin” som blomstrade i globaliseringens brave new world, hade vänt Middle America ryggen: 

”De som vill bli medlemmar av den nya intelligensaristokratin dras till kusterna, vänder ryggen åt landets hjärta och odlar kontakter med den internationella marknaden i snabbrörliga pengar, glamour, mode och popkultur. Man kan undra om de över huvud taget uppfattar sig som amerikaner. Patriotism står förvisso inte högt på deras lista över dygder. Att vara 'mångkulturell' passar dem däremot perfekt.”

Den pågående avindustrialiseringen, minoriteternas snabba framväxt, en omfattande invandring och den ”progressiva” värdeoffensiven försatte en betydande del av den vita väljarkåren i en mycket prekär situation, särskilt bland de mer troende och lägre utbildade amerikanerna. Det var bland dem som Trump gick mot en jordskredsseger 2016. Han fick nästan 80 procent av de vita evangeliska rösterna, och knappt två tredjedelar av de katolska dito och samma andel bland de vita väljare som saknade högskoleutbildning.

Det var ett regelrätt folkligt uppror som förde mångmiljonären till Vita huset. USA:s två själar ville, som Goethes Faust, skilda vägar vandra och så har det fortsatt sedan dess. Nu är gapet dem emellan större än någonsin. I stället för det hoppingivande E Pluribus Unum från USA:s sigill håller ett hotfullt E Pluribus Duo på att bli den amerikanska sagans kolofon. Trist för Amerika, trist för oss alla.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.