Facebook noscript imageTyck inte synd om syndaren
Carolin Dahlman
Krönikörer
Tyck inte synd om syndaren
Tyck inte synd om syndaren

Anders Lindberg har rätt i att förebyggande insatser behövs för att minska kriminaliteten. Men för att Sverige ska bli tryggt måste kännbara straff avskräcka och ge brottsoffer upprättelse. Det är dags att sluta hitta på ursäkter och kräva vedergällning.

KRÖNIKA. Åtal har väckts mot en 22-åring som misstänks för att i mars ha huggit ner sju män i Vetlanda. När P1 Morgon rapporterade var det första man nämnde att han mådde psykiskt dåligt (14/5). När P4 sände inslag om händelsen lyfte man att ”han har varit aktiv i en idrottsklubb och beskrivs av vänner som snäll och lugn” (4/3). 

Detta är så typiskt Sverige. Det är som att medier och rättsväsende inte vill tro att det finns ondska. I stället söker man med förstoringsglas efter förmildrande omständigheter som ska visa att gärningsmannen egentligen är ett oskyldigt offer. En stackare som liksom inte kan hjälpa att han högg eller slog. Buhu buhu.

Denna inställning syns i vårt rättssystem där rabatterna är generösare än på Ullared. Grovt kriminella släpps ut villkorligt oavsett hur de har betett sig. Den som döms för flera brott får mängdrabatt. Ungdomar får kortare straff.

Häromdagen dömdes en 16-åring för misshandel av Hässleholms tingsrätt. Han hade enligt sin försvarare fått cirka tre månaders fängelse om han varit vuxen, men fick i stället ”straffet” tio timmars samtal med en socionom.

Kristianstadsbladet skrev om händelsen: ”Upp mot 30 sparkar och slag (även när offret låg ner på marken), stryptag och att han ska ha tvingat brottsoffret, en 17-åring, att kyssa hans armékängor” (9/5). I domen stod: ”Målsäganden har även efter gärningen drabbats av svåra psykiska symptom inkluderande sömnrubbningar, oro och rädsla för att vistas ensam utomhus”. Han avbröt sin skolgång.

Men straffet blev alltså några timmars snack om att sluta slåss. Provocerande! 

Polisen Fredrik Kärrholm beskrev i sin bok Gangstervåld (Fri tanke 2020) hur det har kunnat bli så här slappt. 

Brottsbalken, som infördes 1965, innebar att den klassiska straffrättens idéer om att brottslingar ska sona sina brott och brottsoffer få upprättelse kompromissades bort. ”Den nya lagen präglades av föreställningar om att skuld och straff var ålderdomliga begrepp”. Påföljden skulle ”främja den dömdes anpassning till samhället”.

Kärrholm skrev att riksdagen gav domstolar i uppdrag att välja påföljder som skulle avhålla från fortsatt brottslighet, ”inte att ge upprättelse åt brottsoffer eller ge brottslingar möjlighet att sona sina brott”. 

1969 blev Lennart Geijer justitieminister i S-regeringen och följde behandlingsideologin, med målet att minska antalet fängelser. Enligt Kärrholm hade organisationen KRUM, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, inflytande. 

Med Gun Hellsvik (M) som justitieminister 1991-94 kom tuffare tankar upp på agendan. Hon tog bland annat bort möjligheten att bli frigiven efter halva tiden. 

Men hon hann inte med allt innan Socialdemokraterna kom till makten igen. Skyddstillsyn med samhällstjänst blev nya alternativ till fängelse. I en proposition från Göran Perssons S-regering 1998 framgick, skriver Kärrholms, att ”det yttersta syftet med straffsystemet fortsatt skulle vara att förebygga brott – inte ge brottsoffer upprättelse”. 

Under Thomas Bodström (S) fick vi ungdomsvård och ungdomstjänst 2006, där unga kan dömas till oavlönat arbete ett par timmar några gånger i veckan. 

Den borgerliga regeringen 2006-2010, då Beatrice Ask (M) var justitieminister, var enligt Kärrholm ”åtta förlorade år”. En utredning tillsattes som föreslog att alla brott som begås av vuxna ska medföra straff, och 18-20-åringar skulle betraktas som vuxna. Men det blev ingenting av det…

Anders Lindberg, politisk chefredaktör för Aftonbladet, skrev häromdagen om Asks misslyckande, vilket han ju hade rätt i. Men han hade däremot fel när han skrev att Moderaterna står ”i princip tomhänta” när det kommer till det förebyggande arbetet som skola och socialtjänst. Hans naiva syn att det är ”satsningar” som ska lösa problemen visar hur tomma hans egna händer är. Pengar kan ju behövas, med det är högre krav på skolresultat och beteende som kan göra skillnad – och där har de rödgröna föga att tillföra. 

Dessutom blev hans skrävel om att många hamnat i fängelse på grund av Mikael Dambergs (S) insatser pinsamt då han lyfte att fransk polis knäckt Encrochat. Dess metoder är ju faktiskt inte tillåtna här… 

I dag har både M och S en mer nykter syn på brott och straff. Förhoppningsvis är vi äntligen på väg mot en ordning där omsorgen ligger hos de misshandlade, våldtagna, rånade. Där det är synd om dem – inte om syndaren. 

CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

De åsikter som framförs är skribentens egna.  

Carolin Dahlman

Carolin Dahlman är högerliberal krönikör. Hon har studerat fil kand i statskunskap och sociologi samt journalistik för akademiker vid Uppsala universitet. Hon har arbetat som politisk opinionsjournalist sedan 1997, senast som politisk redaktör för Kristianstadsbladet i sju år. Hon har skrivit böcker och rapporter för Timbro samt krönikor och debattartiklar för ett stort antal medier.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!