KRÖNIKA. Häromdagen avslöjade Sveriges Radio att en ”dold Facebookgrupp försöker påverka svenska intressen utomlands”. Gruppen var ”sluten”, hade fått fram sitt budskap i stora internationella medier och försökt få andra länders regeringar att agera mot Sverige under pandemin.

Hugaligen! Hur hade svenska medborgare maaaage att rikta kritik mot makthavarna! Hur kunde de understå sig att yppa åsikter TILL ANDRA LÄNDER – och på ENGELSKA dessutom??? En sådan fräckhet! Dessutom hade de koordinerat sina budskap och TWITTRAT om dem! 

Ironi åsido blev det absurt och väldigt obehagligt att public service misstänkliggjorde en grupp akademiker, forskare och opinionsbildare som var upprörda över Sveriges hantering av coronaviruset.

Att de hade fått fram sina budskap i Time, Science, Washington Post är ingen synd, utan vem som helst har väl rätt att uttrycka sin ståndpunkt, även i medier i andra länder. Eller gäller yttrandefrihet bara om man snackar i svensk radio och tv? 

Folkhälsomyndigheten reagerade ”med obehag på uppgifterna”. Det var ”anmärkningsvärt” och ”chockerande”. 

Men jag skulle säga att det är både anmärkningsvärt och chockerande att myndigheten är så rädd för invändningar mot sin egen linje, eftersom ensidighet och resistens mot andras kunskap är sällan vägen till framgång. Om FHM är ovilliga att lyssna på seriösa, pålästa röster som framför kritik hotas vår trygghet, för då finns risk att man inte fattar väl genomtänkta beslut. Kan man lita på den som är arrogant mot meningsmotståndare och uppvisar högmod? 

”Det verkar handla om att skada Sverigebilden utomlands”, kommenterade James Pamment, docent i strategisk kommunikation vid Lunds universitet. 

Häpp. Är Sverigebilden viktigare än människors hälsa? 

I fredagens Vetenskapsradion berättade vice rektorer från Göteborgs och Lunds universitet att det behövdes mer forskning kring hur forskare ska agera i sociala medier och om risken för att gå med i grupper. En tyckte att det var sorgligt när forskare inte håller en öppen debatt. 

Men varför törs de inte debattera öppet? Hat och hot från upprörda medborgare är ett skäl, men att hängas ut som skummisar av public service är ett annat. 

Det vackra med en levande forskningskultur är att experterna motbevisar varandra och sig själva hela tiden. 

Vi bör vara oroligare över att forskare tystas och känner sig tvungna att gömma sig i grupper. 

Häromdagen skrev Läkartidningen om att svenska forskare varnar för att hat och hot kan leda till självcensur. En professor och barnläkare hade utsatts för en stormvåg av hatiska mail efter en studie om barn och covid-19, och efter det slutat både debattera och forska. 

Tyvärr tycks det vara många som drabbas. Enligt en undersökning från 2019 upplevde mer än var tredje akademiker en tystnadskultur på sin arbetsplats som gjorde att de inte tordes framföra kritik.

När Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, släppte en rapport 2017 om näthat vågade inte en enda forskare sätta sitt namn på rapporten av rädsla för repressalier. Genusforskare får grova hot på grund av sitt forskningsområde, rapporterades det om för ett år sedan. Och 2006 meddelade Sveriges Radio att svenska nationalekonomer inte vågade gå emot tidsandan. ”De deltar inte i samhällsdebatten av rädsla för att hamna i onåd hos statsmakterna”, menade nationalekonomen Magnus Henrekson, då vd för Institutet för näringslivsforskning. 

Den som vill stärka sina argument brukar ofta hänvisa till forskning som ett benhårt stöd, men faktum är att olika forskare kommer till olika slutsatser. Det vackra med en levande forskningskultur är att experterna motbevisar varandra och sig själva hela tiden. 

Vi behöver nejsägarna, bråkstakarna och de modiga som vågar säga tvärtemot. Om de nyfikna kvävs av hatande medborgare är det illa, men om mästrande medier fyller på är det värre.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.