Sedan Tidöavtalet presenterades för drygt två år sedan så har ”angiverilagen” varit den mest kontroversiella punkten. Att socialsekreterare, lärare, läkare och bibliotekarier ska förpliktigas att anmäla individer som uppehåller sig i landet illegalt är, av någon anledning, kontroversiellt. ”Vi är inga gränspoliser” säger flera fackförbund. Nej, och ni är inga brandmän heller – men om det började brinna på er arbetsplats och ni hade möjlighet att släcka, så hade ni väl gjort det?

Det vanligaste argumentet mot ”angiveri” är att det skadar tilliten i samhället. Min fråga blir då, tilliten mellan vilka? Invandrare som har uppehållstillstånd eller medborgarskap har inget att frukta av att bli angivna, så varför skulle deras ”tillit” till sjukvården eller till skolan minska?

Aktivisternas falska tillit står i fokus

I allt pratet om ”tillit” gömmer sig en annorlunda världsbild, där illegal invandring inte är så farligt. Om man däremot ser illegal invandring som ett hot mot samhällskontraktet, så spelar det såklart ingen roll att de illegala invandrarna tappar sin ”tillit” till samhället, eftersom de ju överhuvudtaget inte ska vara en del av samhället.

Att regeringen ger efter till aktivister med den här världsbilden är allvarligt. Jag hoppas såklart att regeringen har rätt i att det räcker om Försäkringskassan, Kronofogden och Arbetsförmedlingen anmäler illegala, men vad händer om anställda på de myndigheterna också börjar protestera och mena på att de minsann inte heller är några gränspoliser? Risken för ett sluttande plan är uppenbar när man väl börjat kompromissa med aktivister som, och det tål att upprepas, inte tycker att illegala invandrare ska lämna landet.

Liberalerna underminerar regeringens strategi

Nu kan man såklart invända att det hela egentligen rör sig om en kompromiss med Liberalerna och Kristdemokraterna, de två partier som varit skeptiska till informationsplikt. Kanske är det så att regeringen inte alls påverkats av protesterna från fackförbunden och människorättsorganisationerna. Det är dock inte den signalen man skickar ut, och gårdagens besked kommer att innebära en stor moralboost för de här grupperna.

Tvärtemot vad vissa kommentatorer förutspår så riskerar också konsekvenserna för regeringen att bli ödesdigra. Ingen blir ju egentligen nöjd: Det blir ju fortfarande en ”angiverilag”, om än inte lika omfattande. Samtidigt är lagen en besvikelse för invandringskritiska väljare, som redan är frustrerade över att Tidöregeringen tillåtit att hundratusentals medborgarskap delats ut under sin tid vid makten.

Riskerar förlora sitt starkaste kort

Socialdemokraterna kommer alltid att kunna ”bjuda över” när det kommer till välfärdspolitik: Lovar regeringen att satsa 10 miljarder på skolan, så kan de lova 15. I frågor som vinster i välfärden håller de flesta väljare med vänsterblocket, och eftersom det är högst osannolikt att några nya kraftverk hinner byggas innan nästa val så är det också osannolikt att energipolitiken kommer vara någon vinnarfråga 2026. Regeringens enda riktigt starka kort är migrations- och brottspolitiken, eftersom väljarna inte litar på vänsterblocket i de frågorna.

Denna nivå av självinsikt har regeringen helt klart inte uppnått, för då hade man dels inte kompromissat, dels till att börja med inte tillåtit att nästan hela ens invandrings- och brottspolitiska åtgärdspaket dragits i evighetslånga utredningar som tagit halva mandatperioden. Mycket av den politik man slutligen infört det senaste halvåret (som visitationszoner och beslagtagande av kriminellas tillgångar) kommer att ha en positiv effekt på brottsligheten, men sannolikt inte snabbt nog för att det ska riktigt hinna märkas för gemene man innan valet.

”Angiverilagen” var regeringens bästa chans att snabbt åstadkomma en utvandringsvåg av illegala som, utan tillgång till skola och sjukvård, plötsligt inte skulle kunna leva ens något-sånär normala liv här i Sverige. En utvandringsvåg som dels skulle minskat brottsligheten, men också kortat bostadsköerna när alla lägenheter som de illegala besuttit plötsligt blivit lediga. De positiva effekterna hade varit många och kännbara i god tid innan nästa valkampanj, och lämnat Socialdemokraterna i en svår sits.

Jag hoppas såklart att den begränsade informationsplikten ändå får önskad effekt, och jag vill såklart se Tidöregeringen omvald. Om regeringen inte blir omvald, så hoppas jag dock att Liberalerna äntligen halkar under spärren. Sällan har väl ett regeringsparti underminerat en regerings handlingskraft på det sätt som Johan Pehrsons gäng gjort de senaste två åren.