Slutligen presenterades då utredningen om införande av informationsplikt, det som i media döpts till ”angiverilagen”. Liberalerna och Kristdemokraterna jublar, men kompromissen skadar regeringens trovärdighet och kommer att ge blodad tand åt aktivister som nu fått se regeringen ge efter.
Sedan Tidöavtalet presenterades för drygt två år sedan så har ”angiverilagen” varit den mest kontroversiella punkten. Att socialsekreterare, lärare, läkare och bibliotekarier ska förpliktigas att anmäla individer som uppehåller sig i landet illegalt är, av någon anledning, kontroversiellt. ”Vi är inga gränspoliser” säger flera fackförbund. Nej, och ni är inga brandmän heller – men om det började brinna på er arbetsplats och ni hade möjlighet att släcka, så hade ni väl gjort det?
Det vanligaste argumentet mot ”angiveri” är att det skadar tilliten i samhället. Min fråga blir då, tilliten mellan vilka? Invandrare som har uppehållstillstånd eller medborgarskap har inget att frukta av att bli angivna, så varför skulle deras ”tillit” till sjukvården eller till skolan minska?
Aktivisternas falska tillit står i fokus
I allt pratet om ”tillit” gömmer sig en annorlunda världsbild, där illegal invandring inte är så farligt. Om man däremot ser illegal invandring som ett hot mot samhällskontraktet, så spelar det såklart ingen roll att de illegala invandrarna tappar sin ”tillit” till samhället, eftersom de ju överhuvudtaget inte ska vara en del av samhället.
Att regeringen ger efter till aktivister med den här världsbilden är allvarligt. Jag hoppas såklart att regeringen har rätt i att det räcker om Försäkringskassan, Kronofogden och Arbetsförmedlingen anmäler illegala, men vad händer om anställda på de myndigheterna också börjar protestera och mena på att de minsann inte heller är några gränspoliser? Risken för ett sluttande plan är uppenbar när man väl börjat kompromissa med aktivister som, och det tål att upprepas, inte tycker att illegala invandrare ska lämna landet.