Just som jag förtidsröstat i skolbiblioteket och var på väg mot parkeringen svängde där in en bil. Rutorna nervevade och en klassisk version av Du gamla du fria strömmade ut.

Alla som väntade i kön för att rösta verkade dra samma slutsats när fyra unga killar steg ur: SD eller möjligen AFS.

Sverige har blivit ett land där det är otillständigt att spela nationalsången och där bara en minoritet hissar flaggan den sjätte juni eller under midsommar.

Sverige är drabbat av normlöshet, kaos eller anomi – som det finare namnet är – när våra gemensamma värderingar skingras för vinden. De som ser denna utveckling bäst är utlandssvenskarna, de som varje gång de återvänder ser förändringarna hos ett folk som inte längre har något gemensamt att sträva efter.

Det har sagts nu i dagarna att det är utlandssvenskarna som kan fälla avgörandet i valet. De som kommer hem någon månad eller två om året, men håller kontakten med det svenska samhället via media, såväl traditionella som sociala.

Vare sig de bor i USA, Frankrike, Storbritannien eller Portugal så går det en gemensam linje i deras syn på den svenska framtiden: det kan bara bli värre.

Så säger exempelvis Gunnar Hovstadius, bosatt på amerikanska östkusten och i Skåne:

– Men vi måste väl åtminstone börja med en problemformulering? Hur ska man kunna lösa ett problem om man inte ens vågar tala om det? Som det ser ut nu är vi på väg mot en självförvållad katastrof, fruktar han. En stor del av skulden läger han, som så många av de andra jag talat med, på politiker och journalister.

Öppet är man oerhört kritisk till en allt mindre kompetent politikerklass och journalister som inte gör sitt jobb.

Medierna har abdikerat från sin roll som granskare av makten, menar Camilla Grepe som lämnat Sverige för Portugal. Att läsa DN eller se Aktuellt är en surrealistisk upplevelse. Inte så mycket på grund av det som sägs, utan på grund av det som inte sägs; valet av vinklar och ämnen.

– Idag, konstaterar hon, måste jag ofta dubbelkolla om en skärmdump från sociala medier är fejk eller äkta – svensk politik börjar likna ett öråd i Robinson.

– Det finns ingen framtidstro, inga visioner, bland våra politiker. Det mesta är att lappa och laga, släcka bränder.

– Ingen skyller allt på invandringen, säger Nina Möller bosatt i London, men den omfattande massinvandring vi haft från helt andra kulturer har naturligtvis påverkat hela samhället.

– Tryggheten har försvunnit, och då handlar det inte bara om våldet – men om strukturer i hela samhällskroppen som håller på att försvinna. Skolan, sjukvården, bostadsbristen, elkonsumtionen, socialförsäkringssystemet. Socialdemokraterna har haft makten i 73 av de senaste 90 åren och har ändå mage att ha som valslogan ”Vårt Sverige kan bättre”.

Inget av detta är enskilda frågor, menar de flesta av de utlandssvenskar jag talat med, utan hänger samman – hur mycket våra politiker och en del av journalistkåren än förnekar det.

Och hur ser det då ut om tio år?
Radikal förändring, eller vi är än längre mot en anomi där det svenska samhället fallit sönder.