Facebook noscript imageVad är det för fel på våra förorter?
Per Gudmundson
Ledare
Vad är det för fel på våra förorter?
Upprörda samlas i Hjällbo efter senaste skjutningen. Foto: Adam Ihse, TT.
Upprörda samlas i Hjällbo efter senaste skjutningen. Foto: Adam Ihse, TT.

Kriminaliteten i våra förorter bortförklaras ofta med att invånarna har haft ekonomiskt svaga uppväxtförhållanden. Men fattigdom leder inte till brottslighet. Det visar ny svensk forskning.

Vad är det för fel på våra förorter? Efter några dygn med dödsskjutningar i Hjulsta, Husby och Hjällbo, samt en skottlossning i Hyllie, måste frågan ställas.

Vänsterns gängse förklaringsmodell är socioekonomisk. Den illustreras just nu av miljöpartistiska riksdagsledamoten Leila Ali-Elmi, uppvuxen i Hjällbo sedan två års ålder. Hon förklarar de lokala oroligheterna som vänstern brukar: ”Det är fattigdom, det är misär, det är skolan som inte fungerar. Det är utanförskap och arbetslöshet som är problemen här.” (G-P 1/6).

Man kan förstås ifrågasätta om ens världens mest utbyggda välfärdsstat skulle kunna göra så mycket mer än vad Sverige har gjort, med bostäder, utbildning, vård och kontantstöd. Men även om alla är överens om att fattigdom och misär är skadlig både för individ och samhälle är det långtifrån givet att den leder till brott.

Den svenske forskaren Amir Sariaslan har länge intresserat sig för vad som orsakar antisocialt beteende. Han har visat att vad som kan se ut som klara orsakssamband inte är det när hänsyn tas till andra bakomliggande faktorer.

Orsaker till antisocialt beteende misstänks till viss del vara ärftliga. Därför jämförs syskon, vars förutsättningar kan antas vara mer eller mindre likartade. Metoden liknar de tvillingstudier, där man otvetydigt kan avgöra vad i ett beteende som beror på uppväxtmiljö och vad som kan förklaras med arv. Eftersom det råder brist på tvillingar kan man göra större studier med syskon och kusiner som ju har samma ärftlighet fastän i lägre grad.

För bara några dagar sedan publicerades den senaste stora studien, i International Journal of Epidemiology. Amir Sariaslan och hans kollegor utgår från samtliga 650 000 personer (varav drygt 425 000 syskon) som föddes i Finland mellan 1986 och 1996. Studien är således enormt omfattande. Utifrån offentliga befolknings-, sjukvårds-, inkomst- och kriminalregister kan forskarna, genom jämförelser av syskon och kusiner, mäta hur hushållets inkomster i barndomen påverkar individens våldsbrottslighet och psykiatriska störningar.

Vid en första anblick såg det ut som att lägre inkomster verkligen gav högre grad av kriminalitet. Den som växte upp i en familj med en årsinkomst på 125 000 kronor (eg 15 000 dollar) över genomsnittet uppvisade 23 procents lägre sannolikhet att bli våldsbrottsling. När resultatet kontrollerades för andra socioekonomiska faktorer kvarstod sambandet (om än något svagare).

Men när resultatet kontrollerades mot syskonen och kusinerna – för att få bort bakomliggande ärftliga faktorer – försvann sambandet helt. Samma sak gällde de psykiatriska störningarna.

Resultatet är övertygande: familjens inkomst förklarar inte framtida brottslighet.

Resultatet är övertygande: familjens inkomst förklarar inte framtida brottslighet.

Fynden i den nya studien är samstämmiga med vad Sariaslan och kollegor kunde visa 2014. Då granskades samtliga födda i Sverige 1989–93, en dryg halv miljon människor, och sambandet mellan familjeinkomsten under uppväxten och våldsbrott. Det var samma resultat där. Inkomsten avgör inte framtida brottslighet.

Läs också: Personer ur Ali Khan-släkten häktade

Det kan förstås finnas andra sorters fattigdom som inte avspeglas i familjens ekonomi. Kanske kan bostadsområdet förklara?

År 2013 publicerade Sariaslan och kollegor en studie som baserades på samtliga födda 1975–89 som vid 15 års ålder var bosatta i Sveriges tre största städer – nära 300 000 individer. Forskarna sökte efter samband mellan uppväxt i socioekonomiskt svaga stadsdelar och framtida brottslighet eller drogmissbruk. Och visst, vid en första koll såg det ut som att den som fötts i ett dåligt bostadsområde hade hela 57 procents högre sannolikhet att senare dömas för våldsbrott. Men efter kontroller, med bland annat syskonjämförelse, försvann sambandet nästan helt.

Vilka bakomliggande faktorer som förklarar antisocialt beteende är fortfarande höljt i visst dunkel. Sariaslans forskning pekar på att fundamentala orsaker till avgörande del förefaller ha med ärftlighet att göra – men så mycket mer exakt än så kan vetenskapen ännu inte svara.

Vad som är fastslaget, dock, är att vänsterns traditionella förklaringsmodell inte håller. När miljöpartisten Leila Ali-Elmi hävdar att Hjällbos problem beror på ”fattigdom” och ”misär” har hon fel.

Dessutom är påståendet förolämpande mot alla dem som har växt upp under svåra förhållanden men ändå valt den skötsamma banan.

Sverige ska så klart bekämpa fattigdom och misär. Men det är inte där orsaken står att finna till att förorterna brinner.

Läs också: Det blåser upp till klankrig i Göteborg

Per Gudmundson

Ledarskribent. Utbildad vid journalisthögskolan i Stockholm. Bakgrund som journalist vid SVT, SR och kommersiell tv, 13 år som ledarskribent i SvD. Tills nyligen presschef i KD.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!