KRÖNIKA. I november 2015 meddelade statsministern att Sverige skulle börja anpassa migrationspolitiken till EU:s lägstanivå. Färre skulle få asyl och tillfälliga uppehållstillstånd bli regel (DN 24/11 -15). 

Stefan Löfven (S) sa att beslutet varit smärtsamt att fatta och Miljöpartiets språkrör Åsa Romson grät. Men många av oss som oroat oss över hur vi skulle klara att integrera många pustade ut. 

Äntligen skulle det bli ordning. Äntligen skulle politikerna leva i verkligheten i stället för uppe bland molnen.

Blott två månader tidigare hade ju statsministern berättat för folket att hans Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. ”Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”, sa han i ett tal då – och vi som förstod hur en sådan generositet skulle påverka välfärdssystemen klämde hårt i våra stressbollar. 

Sedan vaknade dock statsministern och medierna kunde rapportera om ”historiskt hårda åtgärder”. DN skrev att dessa ”drastiskt kommer att minska flyktingarnas möjligheter att få stanna permanent”. Löfvens egen bedömning var ”att antalet kraftigt kommer att minska”.

Löfvens spådom om kraftig minskning tycktes alltså lika sann som ett horoskop i en kvällstidning.

Men så snabbspolar vi till nuet:

• Häromdagen presenterade Eurostat färska siffror som visade att Sverige gav näst flest nya medborgarskap i hela EU 2019 i förhållande till befolkningens storlek (Europaportalen 16/3). När man ser till antal gav vi nio procent av alla medborgarskap som utdelades i EU, trots att vi har två procent av befolkningen.
• Förra månaden kom nyheten att Sverige var i EU-topp för anhöriginvandring (SvD 16/2).
• Sverige har ända fram till förra året legat över snittet i EU vad gäller antal beviljade asylansökningar per 10 000 invånare, enligt Eurostat.

Löfvens spådom om kraftig minskning tycktes alltså lika sann som ett horoskop i en kvällstidning.

”Man gjorde en väldigt stor sak av det där med EU:s lägstanivå. Men vi var aldrig särskilt långt över den”, sa Joakim Ruist, nationalekonom som forskar om migration, till SvD i februari. Enligt honom var skillnaderna som fanns mot andra EU-länder faktiskt små redan innan den tillfälliga lagen kom 2016 (som ett resultat av beskedet i november 2015), och hade knappast någon betydelse för chansen att få uppehållstillstånd. 

Ruist menade att det som i stället lockade människor hit var att Stefan Löfven (S) och Tysklands Angela Merkel sände ut signalen att de skulle ta hand om flyktingarna.

Nu är det viktigt att signalera en annan ordning. Politikerna måste skicka budskapet att Sverige inte kan ta emot fler nu; vi mäktar inte med. Jag kan förstå viljan att hjälpa, att finnas där för människor som har det svårt. Men priset är för högt och påverkar andras ekonomi, så man måste som seriös politiker ha mod att säga nej.

Enligt Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi, blir flyktinginvandringen en kostnad för de offentliga finanserna under lång tid efter att flyktingarna invandrat, på grund av att det är svårt för många att komma in på arbetsmarknaden (Di 18/12).

Han påpekade i en debattartikel att gruppen utrikes födda från länder i Afrika eller Asien vuxit avsevärt i storlek under senare år, från cirka 77 000 vid 2000-talets början till 1 010 000 år 2019. Arbetslösheten för dessa grupper dessvärre är mycket hög; runt en fjärdedel var arbetslösa både 2010 och 2019. Speciellt besvärlig är situationen för dem med kort utbildning, bristande språkkunskaper och svaga kontaktnät.

Inse hur dyrt detta blir för skattebetalarna! Och hur grymt det är mot dem som aldrig kommer in! 

Att i det läget låta Miljöpartiet få igenom ett tillägg i Migrationskommitténs förslag om ”särskilt ömmande omständigheter” eller att trixa igenom nya möjligheter för gymnasielagens ungdomar skickar onekligen signaler åt fel håll. 

”Vi måste agera för att säkerställa att människor litar på att samhället och välfärden fungerar”, sa Löfven i november 2015. 

Sen agerade han inte. 

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.