I samhällsdebatten brukar olika sociala frågor och problem kopplas till vissa grundläggande faktorer för att förklara varför det blir som det blir. Fattigdom eller utanförskap ses som orsak till att friktion och rena problem uppstår. Begreppet ”kultur” som faktor för förklaring vill man sällan höra talas om, särskilt inte från rödgrönt håll. Vad menas då med olika kultur? För vägledning om vad ”kultur” är cyklar arkeologen Leif Gren bort till själva expertmyndigheten; Etnografiska museet i Stockholm.
Etnografiska är ett av fyra museer inom den statliga myndigheten Statens museer för världskultur. Etnografiska har flera publika avdelningar i basutställningen, och en del med tillfälliga utställningar. Där finns ”Ursprungsfolk i tre klimat”, där museet vill visa på hur ursprungsfolk genom tiderna har trängts undan på grund av kolonisation och exploatering. Men knappast något om kultur.
En avdelning med namnet ”Afrika pågår” beskriver ambition att utgå dels från kontinentens oändliga mångfald och otåliga föränderlighet, dels från att det finns en myriad möjliga sätt i nutiden att närma sig och aktivera de historiska samlingar, arkiv, utställningar och ämnesområden som Världskulturmuseerna förvaltar. Myriader synsätt ja. Men knappast någon förståelse för någon enda kultur i Afrika.
Avdelningen ”Nordamerikas indianer” visar hur ”indianen” länge varit del av den svenska kulturhistorien. Utställningen tar upp aktuella frågor om identitet, etnicitet och integration genom historiska utsnitt och inblickar i dagens situation. Traditionella föreställningar och etablerade stereotyper ställs mot nya perspektiv. Alltså föreställningar i den svenska kulturen (sic!) om indianer. Men inte mycket vilja till förståelse för någon viss indiankultur.
Läs även: Katastrofår för landets museer
Att hitta något för att få förståelse för specifika kulturer är inte lätt på Etnografiska. Det närmaste är avdelningen ”Japan – bild och självbild”. Utställningen speglar det traditionella Japan från 1600-talet till slutet av 1800-talet. En tid som i väst liksom för det japanska folket förknippas med samurajernas värld. Föremålen har tydliga kopplingar till det moderna Japan och avspeglas i populärkulturen i till exempel japansk film, manga och mode. I utställningen visas också ovanliga och aldrig tidigare utställda föremål från Japans ursprungsbefolkning, Ainu-folket.
Paradnumret och den i särklass innehållsrikaste avdelningen på Etnografiska är det så kallade ”Magasinet” med 6000 föremål utställda i tjugo montrar. ”Det är dags att låta de många berättelserna ta plats” sägs på väggen i inledningen, och vidare ”Också museet har sina sätt att gör saker heliga”.
Nu kunde man tro att de olika montrarna skulle representera olika kulturer från världens alla hörn, men så är inte fallet. Den första montern utgörs av pilar, spjut och sköldar från hela världen i en enda röra. Nästa monter består av föremål som ”inköpt, utgrävt, beslagtaget”, också blandade föremål från hela världen. Den tredje monter har textiler, blandade från hela världen, den fjärde har föremål som svenska missionärer samlat in, och det är åtminstone föremål från Centralasien och muslimsk kontext, där man anar en viss kultur.
Vidare till den sjätte montern, om keramik, porslin och metall, med information om att ”I magasinet sorteras föremålen efter material. Då blir det lättare att bevara föremålen. Nya möten uppstår på hyllorna i magasinet. Geografiskt ursprung, tid och sammanhang är inte längre avgörande. En pennvässare från Kina kan stå sida vid sida med en vattenpipa från Uzbekistan.”
På den vägen är det bland de sex tusen föremålen i ”Magasinet”, huller om buller med ringa eller ingen hänsyn till vilken kultur eller ens vilken tidsperiod det handlar om. Det är återkommande fokus på oss själva i Sverige och våra föreställningar om främmande folk. Generellt följer sorteringen inte människorna som tillverkat föremålen, utan en enda röra av sorteringsparametrar i efterhand, alltså vapen från hela världen för sig, vilken etnolog eller missionär som samlat för sig, metall eller tyg för sig, donationer för sig och så vidare. Montrarna får drag av äldre tiders kuriosakabinett.
Läs även: Johan Lundberg: Den europeiska kulturens långsamma död
Studiebesöket på Etnografiska visar att det inte handlar om kultur när man ska förstå främmande folk runt om i världen. Att föremål av olika ursprung blandas, verkar bottna i föreställningen att alla människor ändå tänker likadant och att det inte spelar någon roll varifrån eller när ifrån ett föremål kommer. Allt blir evig mångkultur, som skapats här och nu i Sverige, men inte kultur från främmande folk och främmande tid. Världskulturmuseerna visar allt möjligt. Utom världens kulturer.
Slutsatsen blir att Etnografiska tycker sig ”problematisera” kulturbegreppet. Man har utsträckt den svenska uppfattningen om att vi själva inte har någon kultur – att vi står över denna villfarelse – till att gälla hela världen: det finns ingen kultur överhuvudtaget, bara olika godtyckliga sorteringar som kan göras i efterskott. Frihet är därför frihet från kultur.
Kanske borde man inom museet reflektera över det rimliga i denna slutsats.
Leif Gren, fri skribent som har studerat arkeologi, konsthistoria, idé- och lärdomshistoria, etnologi och socialantropologi vid Göteborgs universitet.
