KRÖNIKA. När man som universitetslärare inom humaniora tar del av studenters skrivuppgifter, framträder en mycket mörk bild av den europeiska kulturhistorien.
Består uppgiften av att diskutera skönlitteratur eller bildkonst utifrån ett ”teoretiskt” perspektiv, är det i dagsläget fyra-fem områden som är aktuella: tredje vågens feminism, postkolonialism, queerteori samt ekokritik eller djurstudier. I samtliga fall tenderar sådana akademiska övningar att utgå ifrån att förtryck är den västerländska kulturens motor och därefter utmynna i att den västerländska kulturen är förtryckets motor.
Är det inte kvinnor som har förtryckts i tusentals år har förtrycket gällt sexuella minoriteter eller människor utanför europeiska majoritetskulturer. På senare tid har förtryckets omfattning utökats till att inbegripa även förstörelse av naturen – biosystem eller olika djurarter som utplånats eller behandlats på andra misshagliga sätt.
Var och en av dessa teoretiska riktningar har sin grund i vad som kan kallas en postmodernistisk idétradition. Det innebär bland annat att en rad poststrukturalistiska tänkare genomgående åberopas som teoretiska utgångspunkter. En sådan är Jacques Derrida; en annan Michel Foucault. I Oxford Handbook of Ecocriticism (2014) beskrivs den förre som ”ekokritikens bästa hemliga vän”. Och i Oxford Handbook of Postcolonial Studies (2013) talas om två huvudsakliga spår inom den postkoloniala kritiken: det ena från Foucault via Edward Said, det andra från Derrida via Gayatri Spivak.
Den postmodernistiska filosofins grundläggande aversion mot upplysningstraditionen har på detta sätt kommit att fortplantas in i nutiden.
Upplysningstänkandets tilltro till skönlitteraturens, filosofins och bildkonstens allmängiltighet och generaliserbarhet var ett av angreppsmålen inom den motupplysning som de postmoderna föreställningarna härrör från. Den traditionen har fullföljts in i vår tid, i form av hätska angrepp på människor som anser att en persons hudfärg, etnicitet eller kön inte spelar någon roll för förmågan att exempelvis översätta en dikt – för att knyta an till nutida debatter om den afroamerikanska poeten Amanda Gormans alster.
Estetiska uttryck inom skönlitteratur och bildkonst har på detta sätt kommit att uppfattas som något som särskiljer snarare än förenar människor. Detta i linje med den national-konservative filosofen Herder, verksam i Tyskland runt sekelskiftet 1800 och därefter inspirationskälla för en rad radikalkonservativa tyska filosofer och författare under 1900-talets första decennier.
Liksom i det tidiga 1900-talets reaktionära kretsar uppfattades kapitalismen, liberalismen och upplysningstraditionen av det sena 1900-talets postmodernister som roten till allt ont. Inte minst just upplysningen, med dess universalistiska anspråk, dess åberopande av människans rationalitet och dess ambition att slå vakt om individens autonomi, är än idag betraktad som syndabock, låt vara att dess utbredning i nutiden sägs ha drabbat icke-européer, kvinnor och miljön.
Jag är inte någon kategorisk försvarare av upplysningen utan kan tvärtom instämma i en hel del kritik – rörande till exempel vissa former av religionskritik eller oförmågan att förstå den moderna människans behov av gemenskaper och djupare sammanhang. Likaså kan jag känna aversion mot dogmatisk förnuftstro, mot instrumentella sätt att förstå och förhålla sig till omvärlden, och mot den miljöförstörelse och de omänskliga stadsmiljöer som följde i industrialismens spår, liksom mot den alienation som blev en följd av arbetares och tjänstemäns upplevelser av att vara kuggar i jättelika oöverskådliga maskinerier.
Detta hindrar inte att det finns anledning att reagera mot den historieskrivning som präglar nutidens postmoderna teorikluster. Ty var det inte upplysningstidens universalistiska credo som möjliggjorde kampen mot rasism och kvinnoförtryck? Var i världen har det funnits motsvarigheter till det organiserade motståndet mot slaveriet i västvärlden från 1800-talet och framåt? Och hade inte slaveriets upphörande sin förutsättning i de tekniska och vetenskapliga omvälvningar som i sin tur var förbundna med den enorma finansiella utväxling som präglade den gryende kapitalismen i 1300-talets Italien, och i synnerhet Florens och Venedig?
I spåren följde en enastående välståndsökning som frigjorde tid för inte bara bokliga studier utan också för en fullkomligt exceptionell estetisk produktivitet. På sikt skapades därmed ett alltmer egalitärt och meritokratiskt samhälle. Plötsligt blev det möjligt att för gemene man tala om självförverkligande. Och med preventivmedlen och ökad välfärd kunde kvinnans roll ändras från primärt sett barnafödande hustru till en autonom aktör som i samhället agerade på samma villkor som mannen.
I de postmodernistiska teorierna framträder dock en diametralt motsatt bild. Deras genidrag (i så måtto att det hade framtiden för sig) var kombinationen av dels idén om att sådant som vetenskap, konst och fiktivt berättande inte beskriver utan skapar verkligheten, dels uppfattningen att detta skapande av verkligheten sker i syfte att befästa maktstrukturer och vidmakthålla förtryck. I samma mån som det postmoderna tänkandet har ideologiserats, har det i allt högre grad gjort gällande att vetenskapens drivkraft inte varit sanningssökande och skapande av välstånd utan legitimering av priviligierade gruppers maktutövning.
Enligt den tidiga postmodernismen beskrev den traditionella vetenskapen verkligheten i form av till exempel binära oppositioner: man/kvinna; kultur/natur; förnuft/känsla; friskhet/sjukdom. Detta, menade upplysningens kritiker i slutet av 1960-talet, var ett tidsbundet och förfelat sätt att uppfatta verkligheten på. Samma slags binära tänkande påstods några decennier senare gynna de grupper som traditionellt sett ägnat sig åt vetenskap och konstnärlig verksamhet: vita, heterosexuella män.
Som ett exempel kan anföras den postkoloniala teorin, där – som påpekats – ett spår löper från Michel Foucault till Edward Said. Vad Said gjorde var att med utgångspunkt i Foucaults diskursbegrepp och med tendentiösa urval av exempel, visa hur diskurser reproducerats under århundraden i bildkonst, skönlitteratur och vetenskap, där folk från Orienten beskrevs på ett motsatt sätt än västerlänningar.
Medan de senare förknippades med begrepp som aktivitet, planering, förnuft och sanning, skildrades orientalerna som passiva, känslostyrda, drömska och förljugna. Detta, menade Said, kom att påverka västerlänningar att uppfatta Orienten på ett rasistiskt sätt som motiverade imperialistiska praktiker.
På motsvarande sätt anses genom vetenskap, konst och fiktivt berättande, föreställningar ha skapats om vad som skiljer män och kvinnor åt – allt i syfte att normalisera och legitimera förtryck av kvinnor. Att samma sorts tankefigur därefter applicerades på synen på sexualitet eller på natur låg så att säga i tangentens riktning.
Det beklämmande med dessa teoribildningar är att de fått den västerländska kulturhistorien att framstå som kontaminerad med föreställningar som inte bara är motbjudande utan rentav skadliga för samhället genom att de legitimerat sexism, kvinnoförtryck, rasism och nu även miljöförstörelse.
På kort sikt kan naturligtvis en sådan utveckling framstå som gynnsam för humaniora, genom att ämnesområdenas samhällsrelevans tycks öka. I en nu aktuell svensk lärobok i litteraturteori talas det uppiggande om hur ekokritik och liknande teoretiska ansatser har som sitt ”yttersta mål” att ”förhindra att planeten jorden förstörs”.
Ett på sikt mer oroande framtidsscenario infinner sig dock för den som ställer frågan om vilka överlevnadsmöjligheter som finns för en kulturtradition som av dem som fördjupar sig i den ideligen beskrivs som genomsyrad av osunda och skadliga värderingar.
Det kan kanske tyckas perifert att diskutera vilka teorier som för dagen är mest populära på universitetens humanistiska fakulteter, men deras påverkan på samhället sträcker sig betydligt längre än till kandidat- och magisteruppsatser.
I Sverige har intersektionella teorier (där postkolonial teoribildning kombineras med tredje vågens feminism och queerteori) genom olika regeringsdirektiv fortplantat sig ner till styrdokument för myndigheter och högre lärosäten, där det mangrant slutits upp kring de postmodernistiska föreställningarna.
Inom ramen för ett skolsystem där kulturhistorien inte anses kunna bidra med annat än skadliga exempel, är det naturligt att gymnasieelever uppfattar den västerländska kulturhistorien som primärt sett någonting att skämmas för.
Läs även: Nu har det blivit dags för den miljöpartistiska pyramiden
TEXT: Johan Lundberg
Johan Lundberg är docent i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik på Stockholms universitet. Aktuell med boken När postmodernismen kom till Sverige (Timbro, 2020).
kultur@bulletin.nu
