Den 18 juni 2021 valdes Ebrahim Raisi till ny president i den islamiska republiken. Det var ett val med en förutsägbar utgång och där en odemokratisk samling bestående av tolv män i ett råd utsedda av den högste religiösa ledaren Ali Khamenei månaderna innan valet godkänt sju av omkring 600 hågade kandidater. Och av dessa sju hoppade tre av dagarna innan valet, vilket gjorde Raisis seger ännu mera förutsägbar.
Det så kallade Väktarrådet (på engelska: Guardian Council), som godkänner kandidater till valet, har alltid sett till att i stort sett endast personer (alltid män) med rätt sorts konservativa inställning och inriktning kan komma ifråga som kandidater. Detta gäller även parlamentsvalen. Den enstaka reformist som tar sig till valfinalen utgör aldrig något reellt hot mot den styrande och rådande hårdföra och konservativa eliten.
Vinnaren, Ebrahim Raisi, har ett solitt konservativt arv som en hårdför åklagare och de senare åren som Irans chefsjurist, en position han blev utnämnd till 2019 av nuvarande högste ledaren Khamenei. Som vice åklagare i Teheran var Raisi med och beslutade om en av de värsta massavrättningarna i Irans historia 1988. Det var efter eldupphöravtalet efter det långa kriget mellan Iran och Irak som tusentals (mellan 5 000 och 30 000 döda) medlemmar av Mujahedin-e-Khalq och andra oppositionella avrättades.
Som chefsjurist innehar också Raisi en tätplacering när det gäller dödsdomar, en gren där Iran toppar listan tillammans med Kina.
De sju ursprungliga kandidaterna klassades som fem konservativa och två reformister. Detta är dock en missvisande beskrivning. Det finns inga reformister i den betydelse vi lägger in i begreppet och en bättre beskrivning är möjligen pragmatiker, det vill säga individer som trycker på att inte så öppet visa upp Irans islamistiska sidor och som inser behovet av bättre förbindelser med omvärlden. Denna gång var denna rolls innehavare representerad av tidigare centralbankschefen Abdolnasser Hemmati, en person som dessutom står nära sittande president Rouhani.
Läs även: “Islamistskolor fick för mycket pengar”
Redan innan valet hade det av Khamenei utnämnda Väktarrådet stoppat en av de mer kända pragmatikerna, den förre talmannen i parlamentet Ali Larijani, från att delta. Larijani hade förhållandevis gott förtroende hos många iranier, men var inte populär hos Khamenei. En annan person som Väktarrådet hindrade från att delta i valet var sittande förste vicepresident Es’haq Jahangiri. Båda dessa var ganska välkända pragmatiker.
Att bereda väg för Raisi, som var en svag kandidat utan något större stöd hos allmänheten, var också ett sätt för Khamenei och hans hårdföra allierade i både Väktarrådet och hos Revolutionsgardet (Iranian Revolutionary Guard Corsp, IRGC), att försäkra sig om en president som går deras ärenden.
Sittande president Rouhani hade inför förhandlingarna i Wien om ett nytt kärnvapenavtal (det så kallade Joint Comprehensive Plan of Action, JCPOA) aviserat viss flexibilitet och kompromissvilja, något som Khamenei visat sig missnöjd med. En tes är att valet av Raisi är del av Khameneis strategi för att försäkra sig om ett avtal (om det alls blir av) skött av hans hårdföra falang och inte uppnått tack vare Rouhanis kompromisser. Syftet är att visa både omvärlden och Irans befolkning att den revolutionära linjen ligger fast.
Läs även: Egypten: Dödsstraff för tolv ledare i Muslimska brödraskapet
Denna tes stärks av det faktum att förhandlingarna i Wien har präglats av diverse läckor från den iranska sidan, där motstridiga uppgifter släppts ut. Det faktum att Khamenei inte upphävde Väktarrådets beslut (vilket han kan göra och gjort tidigare till exempel inför valet 2005), trots viss kritik av uteslutningarna, är ett tecken på att detta var en del i en större strategi där Rouhanis kompromissvilja inte skulle belönas. Om detta stämmer kan förhandlingarna i Wien dra ut på tiden så att inget avtal blir klart innan Rouhani formellt avgår i augusti. Men även om det blir ett nytt avtal innan Rouhani avgår, har valet av Raisi bäddat för ett Iranskt styre inställt på att skaffa sig kompetens och material så att kärnvapen kan produceras.
Vissa bedömare har argumenterat för att Väktarrådets beslut om Larijani och andra var ett sätt att visa självständighet även gentemot Ali Khamenei, med det motsägs av att Khamenei inte ändrade beslutet.
De första analyserna av valresultatet visar också ett historiskt lågt valdeltagande. Detta är knappast någon överraskning med tanke på det riggade systemet, den pågående pandemin och de ytterst besvärliga ekonomiska förhållanden som befolkningen lever under.
Läs även: Fem nya länder i FN:s säkerhetsråd – Förenade arabemiraten tar plats
Vad allt detta visar är också att Iran, trots val, inte är någon demokrati och att det i slutändan är de mest hårdföra revolutionära krafterna som styr landet. Nu har dessa krafter, med Khamenei och IRGC i spetsen även en president som spelar efter samma tuffa nothäfte.
