”Ett hot mot demokratin!!” Varför har vänstern den märkliga förmågan att alltid tolka högerns motivation på värsta tänkbara sätt? Varför kan man inte bara acceptera att folk har olika åsikter? Beteendevetaren Marek Behrendt förklarar.
Vid det här laget lär nog de flesta ha vant sig vid vänsterdebattörers regelbundna överanvändning av begrepp som ”hat”, ”hets” eller ”hot mot demokratin”. Medan högerns kritik mot vänstern för det mesta brukar kretsa kring att vänstern är orealistiska, missar viktiga detaljer samt att de är inkonsekventa eller inkompetenta – det vill säga att vänstern skulle sakna färdigheterna att leda – så tenderar kritiken från vänstern ofta landa i insinuationer om högerns moraliska bevekelsegrunder. Det handlar mindre om huruvida förslagen skulle utgöra fungerande alternativ för de problem de påstås lösa, och mer om vad ett stödjande av sådana förslag säger om människan bakom – ofta utifrån den mörkaste möjliga tolkningen.
Vad beror detta på? Hur kommer det sig att högern i större utsträckning verkar utgå ifrån att deras meningsmotståndare saknar information och kunskap, medan vänstern utgår ifrån att deras meningsmotståndare har bristande moral? Efter en mindre förstudie som bekräftade antagandena i föregående fråga bestämde jag mig våren 2022 för att försöka kartlägga hur svenskarnas moral skiljer sig längs det politiska spektrumet.
För att på ett pedagogiskt sätt gå igenom några av mina fynd tänker jag använda psykoterapeuten Erik Netterbergs debattinlägg på Aftonbladet den 26/2, med rubriken ”Psykologisk betraktelse: SD hotar vår demokrati”, som ett praktiskt exempel. Netterbergs text skulle vara en ”spaning” som styrks med tre argument. Slutprodukten innehöll dock varken någon spaning eller några faktiska argument. Den utgjorde bara ännu ett moraliskt högfärdigt bidrag till Aftonbladets motsvarighet till ”två minuter av hat” ur Orwells dystopiska roman 1984, där medborgarna dagligen fick ventilera sitt hat mot den politiska fienden för att stärka sammanhållningen i den egna gruppen.
Istället består Netterbergs debattinlägg av en blandning av diverse psykologiska koncept och missnöjesanledningar som utan tydlig röd tråd landar i att SD och övriga högern är svartvita i sitt tänkande, emotionellt drivna av avund och ångest, samt – givetvis – att de utgör ett hot mot demokratin. De så kallade ”argumenten” Netterberg tar upp är SD:s motstånd till vindkraft och till Socialdemokraternas skandalomsusade lotteriverksamhet, samt regeringens nedskärningar i kulturbudgeten.
Hur dessa ställningstaganden skulle utgöra ett hot mot demokratin framgår inte. Min ambition är därför inte heller att diskutera de politiska sakfrågorna. Däremot ämnar jag föra fram ett betydligt mer sammanhängande och vetenskapligt grundat argument för varför retorik som Netterbergs utgör det reella hotet mot demokratin
Varför högern verkar förstå vänstern bättre än hur vänstern kan förstå högern
”Theory of mind” eller ”mentaliseringsförmåga” är ett psykologiskt begrepp som beskriver förmågan att förstå att andra människor har egna tankar, känslor och perspektiv som skiljer sig från ens egna. Förmågan innebär exempelvis att ett barn korrekt kan förklara att någon kommer leta efter ett objekt där den hade lagt objektet även om barnet sett en annan person flytta objektet till ett nytt ställe. Med undantag för barn med autismdiagnos tenderar de allra flesta att utveckla den här förmågan runt fyra års ålder. Innan dess skulle barnet ha sagt att personen skulle börjat leta där barnet vet att objektet befinner sig.
Tröskeln för huruvida någon har mentaliseringsförmåga utifrån beskrivningen ovan är inte särskilt hög för vuxna människor. Däremot blir det mer invecklat när vi ska försöka oss på att förstå andra människors världssyn och verklighetsuppfattningar. Där handlar det om att kunna sätta sig in i hur våra uppfattningar om vad som anses vara moraliskt rätt eller fel formas av våra personlighetsdrag, vår uppväxt och vår sociala miljö.
Alla dessa variabler leder oss till olika typer av informationskällor som i sin del formar vår verklighetsuppfattning. Kan det finnas någon skillnad mellan de politiska lägren i hur väl de kan förstå sina meningsmotståndares moraliska värderingar?
År 2012 genomförde Graham, Nosek och Haidt en studie där amerikanska vänster- och högerväljare fick göra just detta. De skulle besvara ett batteri med frågor och påståenden om moraliska värderingar, utifrån hur de trodde att den typiska vänster- eller högerväljaren skulle besvara frågorna. Båda grupper tenderade att överskatta lägrens olikheter, men vänsterväljare överskattade skillnaderna som allra mest. Detta gällde både deras uppskattning av hur den stereotypa väljaren i det egna lägret hade svarat och hur den stereotypa väljaren från motståndarsidan skulle svarat.
Den absolut största skillnaden låg i hur vänsterväljare antog att högerväljare skulle besvara påståenden i stil med ”Bland det värsta en människa kan göra är att skada ett försvarslöst djur.” Den faktiska skillnaden mellan lägren är knappt 0,5 poäng på en 6-gradig skala, men vänsterväljare utgick ifrån att gemene högerväljare skulle ställa sig likgiltig till en sådan fråga och antog att skillnaden skulle vara hela två poäng.
En förklaring till diskrepansen är att högerlutande individer tenderar att bygga sin moral på fler fundament än vänsterlutande. De sistnämnda bygger moralen nästan uteslutande på ”omsorg” och ”jämlikhet”, medan högerlutande individer även tar in ”lojalitet”, ”respekt för auktoriteter”, ”renhet” och ”individuell frihet” i sina moraliska överväganden. Dessa fundament kan även slås samman till ”medkänsla”, ”traditionalism” och ”frihet”, vilket jag gjorde i min undersökning på svenskarna 2022.
Värdena för ”medkänsla” liknade den amerikanska populationen, det vill säga höga värden över hela spektrumet, men högst till vänster. Däremot är svenskarna generellt ganska avståndstagande till ”Traditionalism”, inte ens medelvärdena för SD- och KD-väljare passerade 3,5 på den 6-gradiga skalan. Den absolut största skillnaden mellan blocken återfanns på frihetsfundamentet, med påståenden som ”Jag tycker att alla borde ha friheten att göra som de vill, så länge som de inte påverkar andras frihet.” I en svensk kontext kan man således säga att högern väger sina moraliska överväganden relativt jämnt mellan medkänsla och individuell frihet samt en gnutta traditionalism, medan vänstern bygger sin moral primärt på medkänsla med ett visst inslag av betänkanden kring individuell frihet.
För en högerlutande person att sätta sig in i vänsterns tänkande innebär det således att den behöver bortse från ett eller flera moralfundament i sitt eget tänkande. Det är avsevärt lättare än vad det är för en vänsterlutande person att addera ett eller flera moraliska fundament som denne inte alls anser har något med moral att göra.
Sammantaget tyder forskningen på att om ”ideologisk theory of mind” hade varit ett vedertaget begrepp så skulle detta var en förmåga som är mindre utvecklad hos gemene vänsterlutande väljare än hos deras motparter på högersidan. Om man likt Netterberg tror att vindkraften är avgörande för civilisationens överlevnad så är den kapitalförstörelse som den innebär för enskilda individer vars tomter tappar värde inte något betydelsefullt övervägande – och då berör jag inte ens slöseriet på skattepengar som vindkraften innebär sett till dess olönsamhet.
Netterberg har alltså precis den svartvita syn på verkligheten som han beskyller sina meningsmotståndare för. Samma svartvita syn är förmodligen vad som hindrar honom från att titta på den data som hade fått honom att inse att vindkraften inte är den mirakellösning på våra el-problem som han tror.
Men varför uppstår denna blindhet för individuella friheter hos vänstern? Varför är vissa människor mer kollektivistiska i sitt tänkande än andra? Personlighetspsykologin kanske kan hjälpa oss på traven här.
Finns det fog för påståendet att högern skulle vara mer ångestdriven?
Netterberg beskrev i sin text SD-politiker som självupptagna och ”rädda smågrabbar, med ångesten som drivkraft” – ironiskt nog i en debattartikel år 2026 där den primära poängen för femtioelfte gången var att SD utgör ett hot mot demokratin. Men kan det ligga något i att SD är mer ångestdrivna än andra?
Jag kan inte uttala mig om politikerna, däremot genomförde jag själv en undersökning på över 600 individer år 2020 där jag kartlade korrelationerna mellan personlighet och politisk orientering. Av de sex personlighetsdragen som ingår i HEXACO-modellen visade sig faktiskt ”emotionalitet” (väldigt likt ”neuroticism” i den mer kända ”femfaktormodellen”) korrelera som starkast med politisk orientering. ”Emotionalitet” beskriver just människors tendens till ångest, rädsla och depression.
Riktningen på effekten var dock den motsatta till vad Netterberg försökte göra gällande. Desto längre till vänster deltagarna placerade sig på det politiska spektrumet ju högre värde hade de i regel på personlighetsdraget. Samma mönster, om än i mindre omfattning, gällde för personlighetsdraget ”vänlighet” som beskriver hur pass lyhörd och medgörlig man är för andras viljor.
I min senare undersökning som jag nämnde i föregående segment var det just högre värden i dessa två personlighetsdrag som förklarade deltagarnas högre värderingar inom ”medkänsla-fundamentet”, medan låga värden i emotionalitet förklarade deltagarnas lutning åt att värdera ”frihetsfundamentet” högre.
Att SD-politiker eller deras väljare skulle vara mer drivna av ångest eller rädsla än deras motståndare är därför statistiskt väldigt osannolikt. Mina (och andras) forskningsresultat pekar åt att högerväljare i regel är modigare, mer omedgörliga, emotionellt kyliga och självständiga och därför värderar individuell frihet högt.
Vänsterväljare tenderar istället att söka trygghet, samstämmighet och till syvende och sist sin identitet i kollektivet, och sätter därför ”laget före jaget”. Det kan låta nobelt, men när denna tendens dras mot sin spets i en tid där det inte finns något överhängande yttre hot blir det egna lagets sammanhållning beroende av en gemensam fiende – verklig eller påhittad.
Projektion av ”skuggan”
Netterberg slutsats om SD som ”rädda smågrabbar, med ångesten som drivkraft” utgör därför det perfekta exemplet på det som inom psykologin kallas för ”projektion”. Den schweiziske psykoanalytikern Carl Jung beskrev projektion som en process där man omedvetet tillskriver andra samma personlighetsdrag, känslor och bevekelsegrunder som man själv drivs av. Dragen som vi dessutom har störst tendens att projicera på andra utgörs av vad Jung beskrev som vår ”skugga” – de egenskaper, impulser och känslor som jaget (det medvetna) anser vara oacceptabla, ociviliserade eller skamfyllda.
Kombinationen av en oförmåga att sätta sig in i andras världssyn och hög emotionalitet skapar en perfekt grogrund för denna process. Om man utgår ifrån att andra har samma tendens för att låta rädsla och ångest grumla det egna tänkandet som en själv och dessutom är oförmögen att se någon legitimitet i ståndpunkter som inte överensstämmer med de egna så blir den rimligaste förklaringen för avvikande åsikter att dessa måste vara känslodrivna.
Den kollektivt grundade identiteten skapar dessutom ett hinder för att ärligt reflektera kring de egna ståndpunkterna, eftersom en omvärdering och avvikelse från kollektivets gemensamma identitet skulle leda till en identitetskris.
Givetvis finns tendensen för projektion även hos högern, men den brukar ta sig i uttryck på ett annat sätt. Till höger har man ibland svårt att förstå vänsterns emotionella och kollektivistiska personlighetsdrag, samt djupet av vänsterideologins syn på människans natur. Så när vänstern – i hopp om att skapa den fullbordade (socialistiska) människan, försöker styra befolkningens gemensamma evolution genom olika socialkonstruktivistiska och emotionella interventioner som normer, skam och cancelkultur (interventioner som främst funkar på personer vars självbild är lika beroende av kollektivets godkännande som ideologerna själva) – springer in naturens och verklighetens begränsningar så tror högern inte på deras bedyranden om att de ”har varit naiva” eller ”inte såg det komma”. De ödesdigra konsekvenserna som dessa interventioner förde med sig tolkas då istället som att vara motiverade av kalkylerad förstörelse och maktgirighet.
Hotet mot demokratin
Det mest förfärliga med Netterbergs text, framför allt med tanke på att han signerar den i egenskap av att vara psykoterapeut, är dock vad hans inramning skapar i psyket hos läsarna. Han nöjer sig inte med att påstå att SD och regeringen skulle drivas av ångest och avund, samt ha en svart-vit syn på verkligheten. Nej, han väljer att beskriva dem, och i förlängningen deras väljare, som existentiella hot (mot demokratin). Och vad gör vi med existentiella hot mot oss själva, vår familj eller vår in-grupp? Samtalar vi med dem? Nej, vi skapar ett tydligt ”vi och dem”, vi distanserar oss och försöker oskadliggöra dem genom att på ett eller annat sätt avlägsna dem från samhället.
Med debattinlägg som Netterbergs förvärrar vänstern just den polarisering och de ekokamrar som de så ofta påstår sig vilja minimera. Vare sig de medvetet skapar ett ”vi och dem” i hopp om att de via skam och rädsla för social exkludering ska få väljare att rösta på dem, eller om det endast grundar sig bristande förmåga att ta in andras perspektiv, så spelar de ett farligt spel med befolkningen. Det borde nämligen inte krävas någon psykologutbildning för att inse att ett utmålande av 20 till 50 procent av befolkningen som moraliskt förkastliga skapar en miljö som verkligen försätter demokratin i fara.
Framförallt så sätter det käppar i hjulen för just de blocköverskridande, mellanmänskliga samtal som hade kunnat förbättra båda sidornas ”ideologiska theory of mind” och skapa förutsättningarna för en befolkning att hålla samman trots deras olika politiska åsikter.
Marek Behrendt
Beteendevetare, skribent, personlig tränare och föreläsare
