KRÖNIKA. Varifrån fick Socialdemokraterna i Malmö idén att invånarna behövde en kommunal enhörning för 900 000 spänn för att få glädje i tillvaron? Kommunalrådet såg fram emot en massa skojsiga bilder på internet – men vad fick honom att tro att vi inte kunde hitta inspiration till sådant på egen hand…? 

Nä nä, folk är tydligen helt hopplösa och i behov av politikers insatser, tycks man anse från vänsterhåll. 

Nyligen twittrade Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten: ”Heder åt @shekarabi som förde in klassfrågan i fetmadebatten. Den är avgörande. Medelklass lättare nå med info om t ex kostvanor, har pengar till fritidsaktiviteter och friare arbetsliv” (7/4).

Gulp, vilken förolämpning! Menade han att låginkomsttagare inte kan läsa? Trodde han att de med lägre lön inte har förnuft nog att fatta att en promenad är helt gratis eller inte vet att socker är farligt? Påstod han att man måste vara höginkomsttagare för att förstå sådant elementärt? Hans förslag om sockerskatt andas nedsättande elitism. 

Från vänster kommer – i en aldrig sinande ström – förslag som går ut på att politiker ska hjälpa oss på traven, med mästrande skatter, förbud och bidrag. 

Visst finns en poäng i att finansiera skolgång via skatt för att alla ska kunna få en utbildning, men varför ska skattebetalarna även stötta varandras kvällskurser och föreningsengagemang? Vad får vänstern att tro att vi inte är kapabla att spara ihop till vår egen spanskakurs eller så snåla att vi inte kan jobba ideellt för en organisation eller kyrka vi brinner för? 

Inte heller företag kan vi tydligen driva på egen hand. LO menade i en debattartikel att skatter bidrar till hållbar tillväxt och full sysselsättning då de finansierar en aktiv arbetsmarknads- och näringspolitik (DN 8/5). Detta trots att den allra smartaste näringspolitiken är att sänka skatter, och den bästa arbetsmarknadspolitiken är att underlätta för företag så att deras behov av personal ökar. Men det kanske facket inte tror att folk kan?

Ett annat exempel är företagsstödet. En rapport från Skattebetalarnas förening visade att staten lägger 40 miljarder varje år på företagsstöd som varken ger högre tillväxt eller ökad sysselsättning då stödsystemet gynnade de svaga företag som inte kan stå på egna ben. 

Varför kan politiker inte bara hålla sig undan och låta människor och företag visa vad de går för? Vadan detta daltande och stöttande? Det går inte att blunda för att orsaken är bristande tilltron till folks kreativitet och kapacitet. De tror helt enkelt inte att du och jag kan själva.  

Fnys! 

Inte bara politiker och opinionsbildare verkar ha inställningen att vi är hopplöst borttappade utan uppifrånhjälp. Apropå bränderna i Eskilstuna häromdagen intervjuade Svenska Dagbladet en kvinna som trodde att ”mycket av det som händer här beror på att ungdomarna som bor här inte har någon riktig sysselsättning. De har tråkigt och drar runt på dagarna och där finns det också en grogrund för det som hände i går natt” (17/5).

Ah puh. De stackarna har alltså inte fått någon hoppborg av politikerna och måste därmed med automatik förstöra andras egendom? Yeah. Vad sägs om att klippa sig och skaffa sig ett jobb? Plugga? Läsa böcker? Lära sig ett nytt språk? Sluta gnäll.

Högersidan i politiken må låta tuff och hård med prat om ansvar, krav och incitament. Men de hårda tongångarna tyder på en hög tro på folks förmåga. Den som ställer krav tror också att personer klarar av att möta dem. Den som däremot lägger huvudet på sned och säger ”jag fixar detta åt dig i stället” förminskar och förnedrar. 

Jag vet vilken sida jag står på. Livet är inte alltid lätt, men jag är övertygad om att du kan mer än du tror. Att du har superkrafter. 

CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

De åsikter som framförs är skribentens egna.